SPRÅKARBETE. Anna Remmets har läst Mitt arbete av Olga Ravn. Det är trevandet, försöken, samt arbetet och knådandet med språket och texten som är det bestående intrycket, konstaterar Remmets.
Mitt arbete av Olga Ravn
Översättning: Michael Larsson
Ellerströms
Det har på kultursidorna talats om en ”trend” att skildra förlossning och moderskap som något alienerande och traumatiserande. Och visst skulle man kunna konstatera att den danska författaren Olga Ravns nya roman ansluter sig till just den tendensen. Men som med alla andra litterära troper – varav de som främst förknippas med män i högre grad tenderar att anses eviga och allmänmänskliga, till skillnad från förlossning och graviditet som fortfarande tycks betraktas som något nischat – är det mer intressant att undersöka hur motiven gestaltats litterärt.
Så hur tar sig då Ravn, född 1986 och tillhörande kretsen ”unga” hypade, danska författare, an ämnet? Med en tämligen omfångsrik hybridbok där prosa, dialog, poesi och essä blandas för att vittna om ambivalenta känslor inför moderskapet, den upplevda motsättningen mellan att vara författare och mor, och vreden och förtvivlan över partnern som skulle vara jämställd och också tror att han är det. Här talar ömsom ett ”jag” och ömsom ”Anna”, vars tillkomst författarjaget krossar den fjärde väggen för att berätta varför hon skapade. Titelns arbete syftar på arbetet med att föda och fostra ett barn, vara gravid, och arbetet med att skriva en bok. Men också arbetet med att älska, något som än idag fördelas skevt mellan kvinnor och män.
Leken med jaget, som ibland tycks synonymt med Anna och ibland för en dialog med denna, mördas av henne och reflekterar över att de har barn med samma make, tycks vara en kommentar till den uppfattning som Ravn beskriver om att en kvinna (och kanske i synnerhet en mor) som använder ordet ”jag” i en skönlitterär text alltid är identisk med författaren. En annan röd tråd är den kulturellt föreställda motsättningen mellan språket, jaget och kroppen.
Flera filosofer, och nu senast Jonna Bornemark i sin nya bok, beskriver graviditet och födande som en erfarenhet som befinner sig utanför och inte kan omfattas av språket. Vad gör det med en författares syn på sitt skapande? Berättarjaget och Anna fruktar båda att deras litterära skapande liksom jaget ska tillintetgöras av kroppen och den förlorade autonomin som kommer med föräldraskapet. Samtidigt har de en längtan efter att riva ner den patriarkala syn på konst som utgår från att det enda sant autonoma subjekt som är förmöget att skapa konst, och därmed att vara människa, är den vita mannen.
”En så stor del av den här boken har handlat om att skriva den. Det hände aldrig att formen föll på plats och började skriva sig själv. Hela boken har jag fått tvinga fram, som om den inte alls ville finnas till. Ändå är den så klumpig, och jag har mest betraktat den som ett hot.”
Så skriver Ravn och gör därmed upp med den fortfarande utbredda romantiska bilden av den nästan gudomliga inspiration som tar plats i (den manliga) konstnären. Detta är inte nya tankar, och de skönlitterära bilderna är effektiva och ofta vackra men egentligen inte så originella. De öppnar sällan upp några riktigt nya språkliga rymder eller tankar. Men ibland händer det, som här:
”det slår mig då
att kärleken
är skapad av människan
eftersom barnet och jag
inte älskar varandra
utan lever
i en oändlig inbördes ömsesidighet”
Kärlek mellan moder och barn beskrivs ofta som den ”största”, men här vänder Ravn på kärleksbegreppet på ett intressant sätt och prövar tanken att kärlek så som vi känner den är avhängig åtskillnad och språk. Men i Mitt arbete skildras inte entydig alienation inför moderskapet. På en av sidorna lyser till exempel dessa två rader ensamma: ”när jag böjer mig över vagnen för att ta upp honom / omfamnas jag av hela hans doft”.
På vissa sätt tycks den största avgrunden vara den som öppnar sig mot mannen. Han som är en typiskt modern och på ytan så jämställd man. Diktrader som dessa är riktigt bra i sin enkelhet:
”du har så lite att förlora
och jag hatar dig för det
jag menar
du har allt att vinna
som pappa
/…/
alla kvinnor
i mig
deras slit
genom historien
när du böjer dig
över barnet
bär du inte
denna historia”
I de essäistiska partierna som länge uppehåller sig vid Mary Shelley och hennes Frankenstein (som hon skrev under period i sena tonåren och tidiga tjugoårsåldern då hon i princip konstant var gravid) kan man läsa in en nyckel till Ravns egen hybridbok. Hon antyder att den ganska otympliga textmassan med sin genreblandning är ett slags litterärt Frankensteins monster.
Medan jag läser får jag kanske inte så många aha-upplevelser, men när jag lägger boken ifrån mig är det trevandet, försöken, och arbetet och knådandet med språket och texten som är det bestående intrycket. Mitt arbete känns inte som en helgjuten bok och det är det som är poängen.
anna.remmets@opulens.se
