KLASS. “I ett myller av detaljinformation framträder de med egna ord i intervjuer gjorda av dokumentärförfattaren Annica Carlsson Bergdahl. I fantastiska närbilder och helbilder, tagna av fotografen Elisabeth Ohlson, porträtteras kroppsarbetarna som trötta och stolta, glada och sorgsna. “Carsten Palmer Schale har läst reportageboken Vi som arbetar med våra kroppar.
Vi som arbetar med våra kroppar
Av Annica Carlsson Bergdahl (skribent) och Elisabeth Ohlson (fotograf)
Efterord av Sven-Eric Liedman
Carlsson Bokförlag
Arbetarklassen är ofta osynliggjord, och man kan med fog fråga sig varför. Den består ändå av omkring två miljoner människor, som tillsammans möjliggör att våra liv över huvud taget fungerar. De är bagare, undersköterskor, industriarbetare, busschaufförer, hamnarbetare, elektriker, smörjare och tvättbiträden. De arbetar hårt och länge i ur och skur och producerar varor, står för omsorger, erbjuder oss skydd, lagar vår mat, och ser till att vi kan transportera oss. Utan bilen kanske inte Sverige omedelbart stannar, men utan kroppsarbetarna stannar tveklöst Sverige redan idag.
Det är därför en händelse av dignitet, att det just i dagarna kommit ut en helt underbar bok, som udda nog tagit sig för att presentera 33 människor som faktiskt kroppsarbetar, och inte sysslar med stillasittande pappersarbete, politik, underhållning, bloggportaler eller konstkritik.
I ett myller av detaljinformation framträder de med egna ord i intervjuer gjorda av dokumentärförfattaren Annica Carlsson Bergdahl. I fantastiska närbilder och helbilder, tagna av fotografen Elisabeth Ohlson, porträtteras kroppsarbetarna som trötta och stolta, glada och sorgsna. Därtill bibringas vi arbetsmiljöbilder och bilder av enstaka föremål med anknytning till envars arbete, samt ett pregnant förord av Carlsson Bergdahl och ett reflekterande efterord av idéhistorikern Sven-Eric Liedman.
Men vad är det då som sägs och visas? Det är kroppsarbetets rätsidor likväl som avigsidor. Det är värken hos den som stått på ett stengolv en hel dag eller mer, det är känslan av maktlöshet inom verksamheten, det är förnedringen, det är osäkerheten i ett samhälle fyllt av gig-jobb och en hotad LAS. Det är stoltheten av att tvätta vitt och rent, glädjen över att kunna trösta, det är arbetskamraternas värme och vänskap.
Inte minst är det stressen, som kommer av vinstbegäret och nedskärningarna. Det är livet i en sorts gråzon mellan Stig Sjödins av optimism och gemenskap präglade folkhem under arbetarrörelsens framgångsdecennier, och den av Jenny Wrangborg gestaltade pessimismen, som följer av ökade klassklyftor och en oförmåga att organisera sig kollektivt i ett kallare, mer individualiserat och egoistiskt samhälle.
Alla dessa aspekter på kroppsarbetarnas livsvillkor finns där. Men ändå och oftast tycks det mänskliga hålla stånd mot det omänskliga. Trots vibrationerna och hoten. I den aktuella boken skildras detta på ett mästerligt och mycket komplext vis. Inte minst på grund av bokens form och färg. Layouten, redigeringen, kontrasteringen. Jag har inte i min hand hållit i ett liknande multikonstnärligt bokverk sedan jag läste Nils-Aslak Valkeapääs formidabla Vidderna inom mig. Rösterna som bildar en samstämd kör av enskildheter. De svarta sidorna med vit text. De intervjuades aforistiskt täta formuleringar som strömmar emot oss från de svarta tavlorna. Den spännande pagineringen. De utsökta fotografierna.
Boken måste därför läsas, betraktas, ätas och smältas på en och samma gång. Allt bildar ett helt och polyfont storverk i en egen genre.
info@opulens.se
