Ralph Waldo Emerson: Ur dagboken ‒ Del 4

SOMMARSERIE. I dag publicerar vi den fjärde delen i en svit texter hämtade från den amerikanske författaren och filosofen Ralph Waldo Emersons dagbok. Gunnar Lundin står för översättningen och urvalet. Totalt kommer vi att publicera elva delar i sommar. Tidigare delar finns här.

Ralph Waldo Emerson: Ur dagboken ‒ Del 4

I urval och översättning av Gunnar Lundin

20 sept. (Emerson är 36 år)

(Översättarens kommentar: Jfr Steinbecks Grapes of Wrath. Och Ola Larsmo om de svenska immigranterna.)

En revolution pågår just nu tack vare ett antal ungdomar och äldre i Massachusetts. De är inte frågan om någon organiserad sammansvärj­ning; de röstar inte, trycker inte bulletiner, har inga offentliga möten. De känner inte varandras ansikten eller namn. De förenas endast genom en gemensam kärlek till sanningen och dess verkan. Några har sjabbiga kläder, några är av låg samhällsställning, några har av sina föräldrar ärvt drag och utseenden där alla laster finns nerkrafsade. Det är inte i kyrkor, eller i domstolar, eller på stormöten, inte vid högtider då festskrudade människor möts, som de har tagit sitt ansvar att verka för ett nytt liv, utan på ensamma och obemärkta platser, i någon enkel tjänst, i ensamma samvetskval, i skam och fruktan, i besvikelser, i sjukdom, mödosamt traskande vid sidan om fordonen på dammiga vägar, eller slavande som daglönare på andras majsfält. De är lärare som undervisar några barn i ABC-boken för en småslant, präster i obemärkta sekters små försam­lingar, ensamstående kvinnor i beroendeställning, matronor och unga oskulder, rika och fattiga, vackra och olyckligt lottade – alla har de i tysthet, utan tanke på att själva vara något märkvärdigt och utan proklamationer, personligen anslutit sig till ett nytt hopp.

24 september

Dickens.

Eftersom så många intelligenta människor har lovordat Oliver Twist har jag läst romanen. Författaren har skarp blick för klädsel; han ser vad kläder uttrycker, liksom form, sätt att gå, individuella lyten, och vad som uttrycks genom möbler, och genom ett hus yttre och inre; men hans blick vilar alltid på tingens yta; han saknar insikt i psykologi och karaktär.

29 sept.

När jag var tretton år, frågade mig en dag min farbror Samuel Ripley: ”Hur kommer det sig, Ralph, att alla pojkar tycker illa om dig och grälar med dig, medan de vuxna tycker om dig?” Nu är jag trettiosex och saken är omkastad – de äldre är misstänksamma och ogillar mig, de unga älskar mig.

11 okt

Horace Walpole, vars brev jag den gångna sommaren med stor uppmärk­samhet läst, är en representant för den förhärskande engelsmannen av idag. Han har smak, common sense, älskar fakta, tål inte humbug, älskar historia, pompa och ståt, lag och rätt, och känslan av heder gentlemän emellan, men saknar sinne för andliga ting; saknar tro, hopp, strävan, kommer inte i närheten av naturens hemlighet.

18 okt.

Föreläsningar. – Dessa gyllene dagar är det åter min plikt att göra ett bokslut för det gångna året. Under de fem senaste vintrarna har jag haft föreläsningar i Boston, var och en av dessa innehöll en redovisning av min filosofi och min tro. Var och en innehöll alla mina tankar om gårda­gen, nuet och framtiden. Nu är det dags igen, och jag tänker att detta är sista gången i den form jag hittills använt, fast jag inser att den som tror han gör något för sista gången inte alls borde göra det. Men min tvekan rör inte saken i sig, utan endast formen: och dessa sammanlänkade misstag som kallas samhälle, till vilket jag samtycker tills min penna blir vuxen, och jag gör till och med detta samtycke till en plikt. Så jag finner mig i att åter blir biljettförsäljare.

14 nov.

System. – Jag behöver knappast tala om för den som är bekant med mina tankar att jag inte har något system. Som mycket ung inbillade jag mig att jag genom att alltid ha med mig en dagbok, där jag i förväg infört en lista över mänsklighetens stora ämnen, som Religion, Poesi, Politik, Kärlek osv., inom några år skulle kunna fullborda en encyklopedi som innehöll en summa av alla de begreppsdefinitioner till vilka världen fram till idag nått. Men efter ett par år var min kammar-encyklopedi, trots mycket utvidgad, inte närmare ett fullbordande än dag ett. Jag började misstänka att själva planen behövde ändras; inte heller de följande månaderna gav löfte om något snabbare sätt att nå målet. Till slut upptäckte jag att mina listor var en parabol vars bågar aldrig skulle komma att mötas. Jag lät mig nöjas med upptäckten att även om ingen än så stor flit förmår, ens genom det bästa urval av givna fakta, skapa en modell av universum, så återskapas ändå världen i miniatyr i varje liten händelse, så att naturens lagar kan läsas i det minsta faktum. Sanningssökaren kan alltså lämna åt sidan alla bekymmer för tankarnas system och kongruens, så länge han är en trogen rapportör av enskilda intryck.

Maj, odaterat, 1840

Wordsworth har gjort lika mycket som någon samtida för att återställa kulturens hälsa.

17 maj

Bunden värme är till stort gagn i naturen. Och inte mindre gäller det bunden värme i vardagslivet. Man kan få sin lott välbefinnande kondenserad i extaser, i stunder av lycka och förtjusning, föregångna och åtföljda av tomma eller plågsamma veckor och månader; man kan också ha sin glädje utspridd över dagarna i en lugn, vag, jämn känsla av kraft och hopp.

11 juni (Emerson är 37 år)

På förmiddagen blev jag färdig med renskriften av min gamla essä Love, men jag ser klart dess brister. Jag, som är kall för att jag är het, kall på ytan som en sorts försvar och kompensation för den inre känslan som lätt strömmar fram, har mycket mer erfarenhet än jag där skrivit, mer än jag kommer att, mer än jag kan skriva. I tystnad måste vi hölja mycket i livet, för att det är för fint att uttalas, och även för att vi inte kan förklara det för andra, och för att där kan finnas sådant vi ännu inte förstår.

24 juni

Montaigne. – Gatans språk är alltid uttrycksfullt. Vad kan bättre beskriva dårskapen och tomheten i att stå och skälla på någon än ordet jawing – låta käften gå? Jag uppfattar också kraften i den dubbla negativen, fast den är emot grammatiken. Och jag bekänner ett visst nöje av den stingande retoriken i en grov ed i munnen på järnvägsjobbare och kuskar. Så lakonisk och frisk den ter sig i jämförelse med en sida i North American Review. Skär en kniv genom dessa ord och de kommer att blöda; de är vaskulära och levande; de kan gå eller springa. Dessutom finns det en elegans i att de som uttalar dem aldrig sätter krokben för sig själva. De avlossar en skur kulor, medan personer från Cambridge eller Yale korrigerar sig och börjar om i varannan mening.

Jag känner ingen samtida förutom Carlyle som skriver med en must och vitalitet jämförbar med Plutarkos och Montaignes. Och detta trots att de profana kraftorden och bardiskkvickheterna har salt och eld i sig. Jag förmår inte längre läsa Websters tal. Fuller och Brown och Milton är kvicka och rappa, men listan är inte lång. Goethe verkar vital, ingen pedant. Luther också.

6 juli

Var gång jag läser Plutarchos eller ser en grekisk vas är jag böjd att godta den vanliga åsikten bland de lärde att grekerna hade klarare förstånd än något annat folk. Men min uppfattning av antiken har ingenting med tid att göra. Ett klart och naturligt uttryck i ord eller handling är vad vi menar när vi älskar och prisar antiken. I samhällslivet finner jag det inte; sällan i moderna böcker; men så snart jag kommer ut i naturen finner jag antiken igen. Väl ute i markerna, med de råmande korna, fåglarna, träden, bäckarna och landskapets konturer, kan jag inte säga om jag befinner mig i Thessalien och Enna, eller i Concord och Acton.

7 okt.

Med viss möda har jag ägnat mig åt att i olika ämnen skriva essäer, som en sorts apologi för min skenbara lättja. Men det stackars arbetet har dagligen, när jag ansträngt mig att avsluta det, tett sig ännu ömkligare. Min genius tycks lämna mig under ett så mekaniskt arbete, en låtsad visdom – en kall förevisning av döda tankar. När jag skriver ett brev till någon jag älskar, har jag ingen brist på ord eller tankar. Jag är visare än mig själv och läser sedan vad jag skrivit med nöjet hos den som får ett brev, men vad jag skriver för att fylla ut en lucka i en essä är hårt och kallt, grammatik och logik; det saknar magi; jag vill inte se det igen.

17 okt.

Brook Farm

Igår var George och Sophia Ripley, Margaret Fuller och Alcott här för att diskutera planerna på ett nytt kollektiv. Jag önskade inget annat än att övertygas och tinas upp, bli ädelt förryckt av lågorna framför mina ögon förebådande en ny gryning av mänsklig godhet. Men planerna som framfördes var trivsamma räknestycken; uppslag lånade från Tremont House och United States Hotel; en trend att råda bot på fattigdom genom ett liv som rika gentlemän, ett tryggt ankare vid händelse av storm; försiktiga prognoser i den stora frågan hur leva ett enkelt och själv­för­sörjande liv. Inte vid ett enda tillfälle kunde jag entusiasme­ras; jag satt tom och tanklös vid sidan om; jag stakade mig och kom av mig. Vad gällde saken? Inte om att hitta en undangömd grotta för förföljda andar, där de kunde få kraft, utan om att för transcendentalisternas räkning hyra ett rum i Astor House. Jag vill inte flytta från mitt nuvarande fängelse till ett fängelse som är litet större. Jag vill spränga alla fängelser. Jag har ännu inte erövrat mitt eget hus. Det tråkar ut mig och ger samvetskval. Ska jag ge upp belägringen av denna finka, och förvirrad ge mig av till en påstådd belägring av Babylon? Det vore att smita från de frågor jag fått i uppgift att lösa, och att gömma min oförmåga i en folksamling. Jag anar också att jag inte kommer att utvecklas mot självständighet mer än jag gör nu, nej, mindre, i det där utvalda, men inte av mig utvalda, sällskapet. Dessutom skulle en anslutning gå stick i stäv mot min sedan länge basunerade teori, och instinkten som talade genom den, att en människa är en motvikt mot en hel stad – en människa är starkare än en stad, hennes ensamhet av större nytta och värde än massans korus.

21 nov.

A (Alcott) är en tröttsam ärkeängel.

21 jan. 1841

När jag ser snön drivas av vinden genom furorna i skogen, förefaller mina satser mycket föraktliga, och jag tänker att jag aldrig mer ska skriva; men orden framdrivna av en oemotståndlig medkänsla, orden vilkas väg från hjärtat till läpparna jag inte kan följa – de är vackrare än snön. Det är svårt att vara konstnär…

31 jan.

Ärliga underrättelser

Samtidens romaner kommer så småningom ge vika för dagböcker och biografier; – fängslande böcker om upphovsmannen bara förstår att välja bland vad han kallar sina erfarenheter det som verkligen är hans erfarenhet, och att sanningsenligt uppteckna det. 

4 feb.

(Detta samma år som publiceringen av Essays. First Series, som bland annat innehåller Self-Reliance, under titeln Självtillit översatt och utgiven av Ola Klippvik 2016)

Av egen erfarenhet att döma är jag rädd att jag nu måste ta tillbaks vad jag sagt om intellektuella och praktiskt arbete. De intellektuella borde befrias från varje sorts offentligt eller privat ansvar. För dem är en gräshoppa en börda. Jag vaktar på mina stämningar lika ängsligt som en girigbuk vaktar på sina pengar; sällskap, affärer, hushållsgöromål gör mig ostämd och otjänlig för skrivande, och jag anser då att författaren borde vara ogift; han borde inte ha familj. Katolicismen med dess celibatära prästerskap och sina kloster hade rätt. Om författaren måste gifta sig, skulle han kanske få anses lyckligast om hade en argbigga till hustru, en skarptungad reputerad kvinna som kunde och var villig påtaga sig ekonomin och skötseln av hushållet och, med insikten att en filosof är bäst i sin kammare, inte tålde att han lade sig i hennes förehavanden.

19 april

På sistone har jag varit frestad att önska, för vårt litteraturs bästa, att vi hade den sortens inrättning som kallas kafé. Hur mycket bättre skulle det inte vara att istället för till Munroes bokhandel kunna gå till ett kafé, där man vid ettiden kunde vara säker på att träffa andra intellektuella, som promenerat dit efter avslutandet av förmiddagens studier, och få höra vad de andra var i färd med.

4 maj

Faster Mary, vars brev jag ägnade hela gårdagens eftermiddag åt att läsa, är alltid förnyad genius, subtil, lekfull, musisk, oförutsebar. All ens lärdom om litteratur och historia, platonisk, kalvinistisk, engelsk eller kinesisk, skulle inte räcka till för att kunna förutse en enda tanke eller ett enda uttryck. Hon låter sig inte besväras av någon Moses eller Paulus, Angelus eller Shakespeare, efter vilkas förebild hon borde ha format sitt språk: hennes intellekt och känsla är öknens vilda springare, som andas obehindrat i siroccovinden och genomströvar palmskogen utan att ha lärt sig ridning i Stadion eller på Tattersall’s…När jag läser hennes brev måste jag erkänna (förvånad att jag nånsin kunde glömma) den skuld jag och mina bröder har till that old religion, den där gamla religionen, som dåförtiden fortfarande fanns närvarande som en Sabbat hos landsorts­befolkningen i New England, och som lärde ett enkelt liv i fattigdom, självförnekelse och sorg. En människa var född, inte för vällevnad, utan för att umbära och lida för att tjäna andra, som den ädla blodlönnen överallt i byarna blödde till människans tjänst. Inte fikande efter beröm, inte sneglande på vad folk skulle säga, utan Andens heliga ärende genom oss, var det som upptog tanken. Hur värdigt är inte detta! Allt som kallas begåvning och värde i Paris och i Washington, hur krymper det inte vid en jämförelse!…Jag anser Andover, Yale och Princeton vara altare för samma gamla eld, men jag är rädd att de även bränner ceder och sandel­trä, och lär ut hur man använder träflis och tallved.

22 aug. (38 år)

Tyvärr måste jag infoga att fattigdom inte är ett oblandat gott; och att arbete lätt kan gå till överdrift. De rikas barn får ett finare utseende och har i vissa avseenden bättre ordning och reda i sitt sätt att leva och tänka. Irländarna i våra städer är de som jobbar mest, men de är varken särskilt moraliska eller intelligenta: mina kollegors/kamraters erfarenheter från experimentet Brook Farm var enstämmigt: ”Vi hade inga tankar.”

Aug., odaterad, 1841

Lotusätare. Jag förmodar att det inte finns någon mer helhjärtad epikuré eller opiumätare än jag. Jag avsmakar varje timme av dessa höstdagar. Varje ljus från himlen, varje skugga på jorden, bidrar till mitt nöje. Jag älskar denna lustgas. Jag knorrar över att behöva arbeta eller byta bok eller anstränga mig, på det att inget må störa den ljuva drömmen.

21 sept.

Dr Ripley dog idag på morgonen. Denna nittioåriga eks fall ger visst genljud i skogen, gammal och dömd som den var. Han identifierade sig åtminstone med formaliteterna i newenglandpuritanernas gamla kyrka, hans natur var enastående lojal, inte det minsta äventyrlig eller demokratisk; och med hela sin varelse stödde han sig på de puritanska utvandrarna, så att han framstod som anförare av arriärgardet till den stora bivackerande armé som fyllt världen med sin berömmelse, och med honom försvinner nästan det sista standaret för en stor epok. Ty dessa puritaner, hur mycket de än på sistone förfallit till ritualister, såg sin krafts dagar kulminera genom grundandet och befrielsen av Amerika.

Storslagna, barska, ärliga män, fastän jag av natur tillhör andra tankar och skolor än era dröjer min uppskattning respekt­full vid era försvin­nande fotspår, era omålade kyrkor, formella talarstolar och sorgtunga ämbeten; den järngrå diakonen och den mödosamma bönen rik på ålderdomliga uttryck.

Sept., odaterad

Jag sa till Henry Thoreau (sedan en tid inhyst hos E) att hans frihet ligger i formen, men han öppnar/avslöjar/visar inte något nytt innehåll. Jag är välbekant med alla hans tankar – de är mina egna i en mycket originell klädsel. Men om frågan gäller vilka nya idéer han har satt i omlopp, så har han ännu inte talat om vad det är han blivit skapad för att säga.

Sept., odaterad

Jag börjar tro att de finaste och behagligaste verssluten och betoningarna inte finns i poesin, utan i prosans metron, som har större variation och rikedom än vers…

9 okt.

Jag vill att mina böcker skall läsas som jag har läst mina favoritböcker, inte med explosioner och häpnad, inte underverk och fyrverkeri, utan som en vänskaplig och angenäm inverkan lika försynt/obesvärat som för resenären/vandraren doften av en blomma eller anblicken av ett nytt landskap. Jag vill varken bli hatad eller trotsad av dem jag upprör eller kysst och omkramad av de ungdomar vilkas tankar jag stimulerar.  

Okt., odaterad

(Översättarens anmärkning: Jämför med nutidens tidningar, internet och sociala medier som Facebook.)

Det förefaller som om vår utbildning avslutas litet väl hastigt i det här landet. Så snart vi lärt oss läsa och skriva och räkna, avpolletteras vi från skolan och börjar ordna vårt liv på egen hand. Vi blir skribenter och opinionsbildare och skriver på förutan hämningar/kritik, ger oss hän åt vilket galet upptåg som helst, ger fritt utlopp för varje sorts spleen, ”originalitet”/besynnerlighet eller protest som (råkar) dyker upp i vår kära skalle; vi när till och med vår självbelåtenhet därmed/ med sådant kram, så förslösas fina begåvningar, och goda hästar förstör sig själva genom att ofta rusa iväg och överanstränga sig. Jag kan inte undvika att se att dr Channing blivit en mycket bättre författare om han låtit grunda en riktig författartribunal, ett intellektuellt utbildningscentrum här i landet, om han förstått att på ett sådant ställe skulle inte dålig logik gå för sig, och att de mest stränga krav skulle ställas på dem som godkändes för inträde. Som det är nu kan en person skriva en tidningsartikel, för att nästa år skriva vad han kallar en historieessä, och därmed anse vara en oomtvistlig klassiker, och ingen samtida tidnings- eller tidskriftsredaktör kommer att ifrågasätta hans krav. Det är mycket lätt att nå den grad kultur som råder hos oss, och mycket svårt att komma högre. Om dr Channing varit omgiven av Wordsworth, Southey, Coleridge och Lamb, hade han funnit det lika lätt att vara sträng mot sig själv och lyfta sig till en högre nivå som han nu har lätt att stå stilla på samma ställe. Jag menar naturligtvis en äkta intellektuell tribunal, inte en litteraturjunta av Edinboroughsnillen, eller tråkiga redaktionsmöten på Quaterly eller Gentleman’s Reviews.