PROSA. Sandra Lillebø kunde gott ha struntat i metanivån och litat på att skildringen av det utsatta barnet och den posttraumatiserade vuxna skulle bära sig själv, anser Anna Remmets som läst romandebutantens bok Sakernas tillstånd.
Sakernas tillstånd av Sandra Lillebø
Översättning Ninni Holmqvist
Weyler förlag
Tidigare i år, efter att Linda Skugge skrivit en mindre entusiastisk recension av Kristina Sandbergs bok om sin cancer, rasade debatten om kritikers elakhet eller hovsamhet, om de ska ta hänsyn till tragiska förhållanden utanför verket eller om det tvärtom är ett tjänstefel att bedöma något annat än just texten som text.
I sin romandebut Sakernas tillstånd skriver den norska författaren (och kritikern) Sandra Lillebø i romanens metanivå om att skriva den typ av autofiktiv bok hon skrivit. Det vill säga om ett mycket utsatt barn och en mycket psykiskt sjuk mor. På ett ställe frågar hon sig indignerat: ”[H]ur lite erfarenhet och empati får man egentligen ha och fortfarande kalla sig litteraturkritiker.[…]Lidandet ovidkommande, för att det är konstnärligt bristfälligt?”
Det är kanske en vulgär tolkning, men jag kan inte låta bli att tänka att Lillebø med detta utbrott vill gardera sig. Att kritikern som läser denna bok ska fråga sig vad det är för människa som helt kallsinnigt skulle sabla ner de extremt såriga erfarenheter som beskrivs.
För sårigt är det. Den vuxna berättaren, som alltså samtidigt brottas med den bok hon står i begrepp att skriva, återberättar en barndom med en mor som förmodligen led av schizofreni och psykoser. Pappan är, som brukligt i denna typ av berättelser, frånvarande. Huvudpersonens barndom går ut på att ständigt parera, läsa av och dölja sin mors tillstånd för omgivningen. Särskilt mycket utrymme att själv vara barn finns inte. I vuxen ålder är kontakten minst sagt sporadisk och ansträngd. Den paranoida mamman framträder som en nästan demonisk gestalt och aversionen i den vuxna berättarens blick är stark. På några få ställen skymtar ömhet fram men det blir aldrig mer än stråk.
Som synes handlar det alltså om den typ av uppgörelse med en traumatisk barndom och ett moders-monster som litteraturen redan har många mer eller mindre lyckade exempel på. Men det behöver inte göra någonting. Detta om något låter som en klyscha, men bra skönlitteratur kan berätta om det mest välbekanta och visa upp det på ett nytt sätt. Men då behöver, till skillnad från vad berättaren verkar anse när hon förfasar sig över empatilösa kritiker, litteraturen göra sitt som jobb som skönlitteratur. Annars skulle man lika gärna kunna läsa reportage eller journaler.
Så hur fungerar då Lillebøs roman som just roman? Bitvis är tyvärr formuleringarna ganska platta, övertydliga och banala, som när berättaren förnumstigt konstaterar ”Det finns ingenting sådant som en isolerad individ.”
Men i andra delar lyfter språket betydligt och förmår att precis med den skärpa och råhet man önskar att skildra hur det är vara ett barn som är i en psykotisk förälders våld och samtidigt måste hjälpa denna att upprätthålla den alltmer krackelerande fasaden av normalitet. ”Jag höll henne i handen när vi var ute, jag visste alltid var hon var. Jag registrerade vartenda ord av hennes samtal med andra människor, och när jag såg att mötena med andra vuxna stannade av bröt jag in” skriver Lillebø på ett ställe. På ett annat: ”Hon fattar tag om mig, hon smeker mig, hon låtsas att hon tröstar. […] och jag gör det barnet ska göra medan jag tycker synd om henne för att hon inte förstår någonting.”
I en passage beskrivs mammans utseende och sedan beteende, med ett skratt ”som alltid kom en sekund för tidigt eller en aning för sent”. I stycket som följer precis efter kommer dock en övertydlig förklaring av det författaren precis fångat så bra när hon följer upp med det tillrättalagda konstaterandet att ”Kontrasten mellan hennes beteende och framtoning var stor, så stor att jag inte tror att någon någonsin har upplevt att de känner henne.”
Sådant får mig att tänka att Lillebø, som tidigare har skrivit poesi, till sin första roman skulle ha behövt en strängare redaktör.
Metanivån tillför inte heller särskilt mycket. Sandra Lillebø kunde gott ha struntat i den och litat på att skildringen av det utsatta barnet och den posttraumatiserade vuxna skulle bära sig själv. Men så gör den ju också bara delvis det. I en av sina metalitterära resonemang skriver hon ”Fortfarande tål jag inte litteratörers nedlåtenhet gentemot det som liknar klichéer och slitna uttryck. De förstår ingenting av livet, tänker jag. Hur avgörande det kan vara att ha klichéer att hålla fast vid.” I egenskap av en sådan ”litteratör” som Lillebø säger sig inte tåla tycker jag att det är synd att hon inte kunde släppa dem.
anna.remmets@opulens.se
