När världen kom till Sverige – och Sverige till världen

Litteratur.
Collage: C Altgård / Opulens

EFTERKRIGSTIDEN. ”Sammantaget är det en mycket gedigen forskargärning som redovisas, dessutom på välskriven sakprosa.” Björn Lundberg har läst en nyutkommen bok om svensk biståndshistoria från andra världskrigets slut till mitten av sjuttiotalet.

En svindlande uppgift: Sverige och biståndet 1945-75
Av Annika Berg, Urban Lundberg och Mattias Tydén
Ordfront förlag

Under efterkrigstiden blev internationellt utvecklingsbistånd en ny och med tiden mycket betydelsefull del av svensk utrikespolitik. Biståndspolitiken bidrog till att profilera Sverige internationellt och vidgade den geografiska horisonten för svensk utrikespolitik, som tidigare under 1900-talet främst hade tagit sikte på Norden och norra Europa. Nästan lika betydelsefull blev biståndspolitikens inhemska dimension. Genom informationskampanjer skulle svenskarnas solidaritet med invånarna i jordens fattigaste länder väckas. Snart sågs skolungdomar, föreningar och företag samla in pengar till den så kallade u-hjälpen, samtidigt som statens anslag till bistånd växte.

Med tanke på biståndspolitikens betydelse är det förvånande att historiker inte intresserat sig mer för detta ämne. Denna brist har nu åtgärdats genom det första försöket att ta ett helhetsgrepp på svensk biståndshistoria under dess genombrottsår, redovisat i boken En svindlande uppgift: Sverige och biståndet 1945–75 av Annika Berg, Urban Lundberg och Mattias Tydén.

Titeln är kongenial. Den uppgift biståndets förespråkare hade att hantera var svindlande, men detsamma gäller det forskningsprojekt som ligger till grund för boken. Enbart i SIDA:s centrala arkiv finns mer än en hyllkilometer material och till detta kan läggas relevanta dokument bland Utrikesdepartementets handlingar, personarkiv och en uppsjö av organisationer med anknytning till biståndspolitiken.

I historieskrivningen spåras ofta biståndets ursprung till 1800-talets missionsverksamhet. En mer förbisedd rottråd utgjorde kampanjerna till stöd för de nordiska grannländerna under andra världskriget. Förhistorien skildras dock mycket översiktligt i En svindlande uppgift. Här ligger tonvikten istället på den statliga biståndspolitiken, som inleds med bildandet av Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till mindre utvecklade områden (CK) 1952.

I takt med att forna kolonier blev självständiga framträdde de globala orättvisorna.

Den politiska kontexten stod att finna i två parallella processer: kalla krigets framväxt och avkoloniseringen. I takt med att forna kolonier blev självständiga framträdde de globala orättvisorna i ny dager. Genom FN:s insatser för så kallat tekniskt bistånd – med tonvikt på kunskapsöverföring – hamnade frågan om ett nationellt samordnat utvecklingsbistånd också på den svenska regeringens bord. CK fick i uppgift att koordinera arbetet som folkrörelser och föreningsliv redan bedrev samt sprida information om tillståndet i de fattiga länderna. Två år senare blev Ulla Lindström minister med ansvar för biståndsfrågor. I januari 1962 ersattes CK av Nämnden för internationellt bistånd, NIB, och samma år presenterade Tage Erlanders regering den första biståndspropositionen. Därmed hade svenskt utvecklingsbistånd på bara ett decennium utvecklats från en fråga för civilsamhället till ett nytt område för svensk utrikespolitik.

NIB:s historia blev dock kortvarig och kantades av personliga motsättningar mellan flera ledande tjänstemän och politiker, inte minst Olof Palme och Ulla Lindström. 1965 ersattes NIB av SIDA, en helt ny myndighet med tydligare uppdrag. Målet stod tidigt klart: fattigdomsbekämpning genom utveckling. I detta arbete prioriterades ekonomisk tillväxt, men också familjeplanering blev ett huvudområde för svenska insatser. Med tiden fastställdes också ett volymmål för biståndet, motsvarande en procent av BNP – vilket dock skulle ta åtskilliga år att uppnå.

Tidigare forskning har uppmärksammat att biståndspolitiken bekräftade en överlägsen svensk – eller i vidare mening europeisk – självbild. Denna referensram hjälper oss att blottlägga invanda tankemönster och stereotyper, men fungerar illa för att förklara utvecklingsbiståndets motiv. Det hade funnits enklare sätt att ge uttryck för postkoloniala fantasier, om detta nu varit huvudsyftet. Diskussionen griper in i en annan problemställning som sysselsatt biståndsforskningen och som rör biståndets motiv. Ska verksamheten ses som altruistisk eller primärt egoistisk? Berg, Lundberg och Tydén duckar delvis för frågan och väljer, klokt nog, att skildra biståndspolitiken som en mångfacetterad historisk process där olika individer och grupper hade skilda motiv och metoder.

Opulens Global

Du har väl inte missat Opulens Global?

En av de utmaningar politiker och tjänstemän hade att hantera var den dystra utveckling som präglade omvärlden, och som stod i bjärt kontrast till de mycket hoppfulla visioner som väglett det biståndet under tidig efterkrigstid. Utvecklingsoptimismen kom av sig när varken ekonomi eller demokrati utvecklades som moderniseringsivrarna hade förutspått. Sjunkande råvarupriser skapade ekonomisk oro med växande statsskulder som följd. Istället för fred och stabilitet utbröt nya inbördeskrig. Att regeringen trots detta lyckades öka biståndsanslagen mer än tjugofalt 1962–1976 framstår i sammanhanget som något av en bedrift.

Biståndspolitikens formativa fas avslutades i mitten av 1970-talet, när Sverige uppnådde enprocentmålet. Där slutar också En svindlande uppgift. Det innebär tyvärr att biståndspolitiken under den borgerliga regering som tillträdde 1976 avhandlas mycket kortfattat, medan effekterna av de marknadsliberala doktriner som Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) etablerade under 1900-talets sista decennier inte berörs allt.

Sammantaget är det dock en mycket gedigen forskargärning som redovisas, dessutom på välskriven sakprosa. Även om de första decennierna bjöd på pessimism och brustna drömmar konstaterar författarna i slutordet att biståndspolitiken också rymde små och stora framgångar. Svenska biståndspengar har direkt eller indirekt hjälpt till att förbättra flera miljoner människors liv. Först och främst är dock En svindlande uppgift en berättelse om den snåriga framväxten av ett helt nytt politikområde och hur det införlivades i den svenska statsapparaten.

BJÖRN LUNDBERG
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr