Några tankar om Norén

Litteratur.
Lars Norén. (Foto: Bobo Ericzen.)

ESSÄ. Det är med Noréns dagböcker som med författarskapet i stort. Han lämnar efter sig ett närmast oöverskådligt textflöde. Men jag vill hävda att det finns något för alla, skriver Erik Bovin.

Lars Noréns dagböcker framstår som raka motsatsen till poesi. Det må vara ett självklart och något banalt påstående. Man skulle kunna invända med att det finns poesi i allt som Norén har skrivit. Han övergav egentligen aldrig poesin. Man hittar svagt lyriska passager i både dramatiken och prosan. I Noréns fjärde dagbok, En dramatikers dagbok 20152019, återfinns även en del dikter, eller antipoesi som han själv kallar dem. Dagböckerna saknar dock på det hela taget poesins förtätning. I den fjärde dagboken möter läsaren en till synes osorterad textmassa, därtill opaginerad. Det är ingenting mindre än ett ordflöde utan styckeindelningar som landar på 1100 sidor. Det låter tungt. Ändå är det befriande att läsa. Särskilt för en poesiläsare som mig som vant mig vid den minutiöst redigerade och nedstrukna litteraturen.

Jag frågar mig varför. Noréns dagar ter sig likartade i dagboken. Han läser Heidegger, regisserar, skriver, umgås med sina barn, hanterar såväl sjukdom som åldrande och ondgör sig över samhällsutvecklingen. Han skriver bra, givetvis. Det är befriande att läsa någon som bemästrar språket till fullo, precis som det är en njutning att se en skicklig fotbollsspelare lira. Framförallt är det läsvärt därför att han ger rum åt läsaren. Man tillåts vistas i hans text, än mer, vill jag hävda, på ens egna villkor än vad som är fallet med regelrätt lyrik och prosa. Det finns ingen berättelse, ingen intrig som styr vad som är viktigt för läsaren att ta fasta på och inte. Han skriver inte vackert, metaforiskt, måleriskt – stilen är inte den finstämda poesins. Istället möts man av ett klart språk. Vackert även det, på sitt sätt. Man är utlämnad åt ett ordflödande rum.

Så var det även med en del av hans sena dramatik. Pjäser som Ett sorts Hades och Personkrets 3:1 där Norén riktar rampljuset på människor som av olika orsaker lever i periferin. (Båda finns tillgängliga i förkortade tv-versioner på SVT Play). I Ett sorts Hades och Personkrets 3:1 förefaller det som att det enda Norén har strukit är tiden (fiktionens tid). När pjäserna sattes upp för första gången mötte åskådarna karaktärer situerade i ett slags ingenmansland – människor som på grund av missbruk och psykisk ohälsa förlorat sitt språk men ändå talar oavbrutet … kanske för att överleva, skjuta upp den tystnad som är lika med döden.

Det var troligtvis inte helt utan motstånd publiken satte sig ner för att se människor de vanligtvis undvek, gestaltas på scen.

Dessa pjäser var komponerade enligt vad jag vill benämna som utnötningens dramaturgi. Det är viktigt att komma ihåg att de som kom och såg exempelvis Personkrets 3:1 generellt sett skilde sig, sett till social status, från de karaktärer som gestaltades på scen. Noréns publik var vid den tiden vana vid att identifiera sig med hans karaktärer – de borgerliga dramerna innehöll både igenkännliga familjekonflikter och krisande äktenskap. När Norén lämnade den borgerliga tematiken möttes publiken av ett annat tilltal, en påtagligare råhet. Norén valde nu att belysa samhällets undre skikt och knöt på så vis an till sina litterära rötter – den tidiga lyriken och prosan – som gav ljus åt periferin.

Det var troligtvis inte helt utan motstånd publiken satte sig ner för att se människor de vanligtvis undvek gestaltas på scen. Pjästiteln Personkrets 3:1 är givetvis av betydelse. Begreppet personkrets 3:1 återfinns inom LSS. Pjäsen gav röst åt människor vana vid att stämplas som en grupp med problem tillhörandes en kategori som betitlades med siffror för att kunna inordnas i ett kallt byråkratiskt system. Noréns pjäs lät dessa människor träda fram som urskiljbara individer med drömmar och begär. Norén kände sin publik, visste att den skulle gå in i salongen med förutfattade meningar. Pjäsernas, även med norénska mått, långa speltid och malande dramaturgi syftade troligtvis till att bryta ner åskådarnas försvarsmekanismer. Jag föreställer mig hur somliga i publiken inledningsvis frågade sig själva: ”Vad är det här?” De som orkade sitta kvar fick dock med sig en sällsam upplevelse. Bekanta till mig, som såg första uppsättningen, har beskrivit det som att det var svårt att resa sig upp efter applådtacket. Man hade vistats så pass länge i föreställningens fiktiva universum att man tyckte sig känna karaktärerna. De lämnade till sist salongen med en oavvislig insikt: det hade kunnat vara du. Om livet hade velat annorlunda. Sveriges sociala skyddsnät är långt ifrån vattentätt.

Det är med Noréns dagböcker som med författarskapet i stort. Han lämnar efter sig ett närmast oöverskådligt textflöde. Men jag vill hävda att det finns något för alla. Personligen är jag för närvarande fäst vid fjärde dagboken. Jag läser den i ljuset av hans bortgång, det går inte komma ifrån. Vi har förlorat en av våra sista verkligt stora författare. Att läsa dagböckerna är ett sätt att minnas honom och bekanta sig med hans tänkande.

Norén var även en god iakttagare, med en nyfiken blick på människan. Den 30 juni 2016 skriver han om sitt hastiga möte med en man på en flygplats: ”När han kom in i gaten och gick omkring dröjande bakom de bägge andra såg jag att han hela tiden gick på tårna, utan ansträngning, som om han vore en slags fågel. Jag såg närmare på hans ansikte och förstod att han vistas i en annan värld, en värld som jag inte har tillträde till men önskar att jag en gång kunde besöka.” Mannen framstår ironiskt nog som tagen ur en Norénpjäs.

Hur var då Noréns förhållande till döden de sista åren? Var han rädd för att dö? Inte om vi ska tro dagböckerna. 2015 skriver han, kusligt nog, att den fjärde dagboken skall bli hans sista – efter det vill han dö. Och så blev det. Han fick som han ville. Även om vi är många som menar att det var alldeles för tidigt.

ERIK BOVIN
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Sommar: Slutet

KORTPROSA. En lördag eftermiddag i september hittade Erik Skogh en samling absurd

Sommar: Stjärnan

KORTPROSA. En lördag eftermiddag i september hittade Erik Skogh en samling absurd
0 0kr