Myhrelds marginalanteckningar: Mänskliga möten

Litteratur.
Collage: C Altgård / Opulens

PRECISION. I veckans marginalanteckning skriver Robert Myhreld bland annat om Ida Hegazi Høyer och hennes förmåga att med precision gestalta mänskliga möten och omständigheterna som kringgärdar dem.

Tips: Robert Myhreld har också ett Instagramkonto som heter just marginalanteckningar.

Historier om tröst av Ida Hegazi Høyer har nyligen kommit ut på Flo förlag. Ytterligare en norsk författare alltså, och allt är som det ska. Tor Ulven är en annan och Ingvild H Rishøi gavs ut 2018. Sanslöst bra böcker. Ulvens Gravskärvor skickade jag till en bekant. Några veckor senare fick jag ett vykort med en munter kviga på framsidan. Bland annat hade han skrivit en kort mening som såg ut ungefär så här: Jag är inte riktigt i form för de norska självmördarna. Fair enough. Dessa tre noveller passar antagligen läppen bättre.

För det första: Historier om tröst är fantastisk. För det andra: Hegazi Høyer har en nästan löjligt skarp blick för människan, det mänskliga och det mellanmänskliga. För det tredje: Texten högst upp på baksidan av boken är så cringe att det får ens tår att dra ihop sig:

Främlingen. Trösten. Våldet.  

Våldet. Lusten. Längtan.

Blicken. Brottet. Branden.

Det där tar jag upp för att inte få det att framstå som om recensionen är köpt. Fast vad vet ni om det? Det är inte så dyrt som ni tror.

Baksidan berättar också: ”I tre berättelser…sker tre möten.” Det är ”tillfälligheter, om man nu tror på sådana”. Vilket jag inte gör. Jag är determinist ut i fingerspetsarna och kvantfysiken tror jag på lika lite som på metafysiken. B följer alltid på A oavsett vad irrationella partiklar håller på med. Annars hade jag lagt mig ned för att självdö på rent trots. Vidare: ”Tre relationer inleds, alla genom blickar och ord, alla kroppsliga, ingen helig” och man kan undra var ”gränsen mellan ensamhet och tillhörighet; mellan förlustelse och förtappelse; mellan att älska och utnyttja någon?” Åtminstone det sista är inte ett motsatspar.

Jag är böjd att påstå att hon skriver sanningar.

Om kärlek och varför två personer blir ihop skrev Montaigne ungefär att det beror på att du var du och att jag var jag. Kanske spelar omgivningen roll. Det finns minst två, kanske tre, omständigheter som inte är upplagda för kärlek. Jag tänkte först på skyttegravarna, men kom sedan på att Jünger skrev att kyla och regn är värre än vilken trumeld som helst.

Hegazi Høyer skriver med precision om mänskliga möten och omständigheterna som kringgärdar dem. Det kan vara de rent fysiska betingelserna; en bar, en fin utsikt, sterila lägenheter. Det kan även vara de fysiska behoven; att bli rörd, få beröra, förnimma, känna. Hon ringar in det allmänmänskliga; det sociala spelet, de små beröringarna, blickarna, de små skratten, ett ord som borde sagts, sades och andra som inte borde yttrats. Sådant där som kan vara omöjligt att förstå men som styr oss. Jag är böjd att påstå att hon skriver sanningar. Det är inte en aforismsamling, men väl prosa spunnen kring aforismer. Förnuft som du önskar att du formulerat.

Det är aldrig banalt. Inga sexscener som får dig trycka in ögonen två centimeter i huvudet. Tvärtom kan det vara fruktansvärt brutalt. Inte just sexet, utan det som manifesterar den mördande samhällskritik som skrivs fram på det mest självklara vis. Klassorättvisor och mäns våld mot kvinnor. Våld kan vara mycket, men det är när texten är som mest osminkad det gör ont att läsa.

Hon pratar utan förebråelse i rösten, naturligtvis. Allt annat skulle ha varit en kränkning, allt annat skulle ha varit ignorant. Du är ett barn av Nordeuropa. Du har inte en chans att ta in vad du är skonad från, men du tar in det ändå. Något i dig tar in det. Något i dig vill förstå. Vad det innebär, till exempel, att växa upp i ett land där mördade småungar bara får spaltutrymme om de är vita. Vad brutaliteten kan göra med dig, även dig, i din annars fullständigt oundvikliga normalisering.

Det här ringar in något som för mig är frustrerande och svårövervinnligt. Bristen på erfarenhet skapar en oöverbryggbar distans till så mycket som berättas i vilken form som helst. Jag kommer aldrig kunna sätta mig in i  diametralt annorlunda upplevelser och erfarenheter än de jag har. Kvar blir känslan att varje bok jag recenserar och inte har särskilda beröringspunkter med mig också borde få mig att hålla mig på en rent deskriptiv nivå. För ärlighetens skull men framför allt av respekt. Gudskelov är merparten av den här boken inte av den karaktären. Jag är trots allt också människa och det är vad boken kokar ned till – människan och människor, vad som driver och fördriver oss. Och jag antar att det finns ett uppdämt behov av att både röra och röras. Med andra ord: nu ska det samtyckesknullas utan krusiduller.

Avslutningsvis anser jag i sann Cato den äldre-anda för övrigt att Nils och Ingemar lika gärna kan lägga ned förlaget om de inte ger ut fler av Hegazi Høyers texter.

Tips: Robert Myhreld har också ett Instagramkonto som heter just marginalanteckningar.
ANVÄND DENNA!
ROBERT MYHRELD
robert.myhreld@opulens.se

Robert Myhreld är felutbildad och lade några hundratusen på en kandidatexamen i Personalvetenskap. Utbildar sig nu till Socialpedagog på Mångkulturella Finska Folkhögskolan, Göteborg. Pensionen är i stor fara. Recenserar lite varstans där han kommer åt. Hans värv bygger enbart på stulna åsikter och analyser som han gjort till sina. Det gör ju så ont att tänka på egen hand.

Det senaste från Litteratur

0 0kr