Makten att fritt väva fram en text

LYRIK. Den som skriver har makten att fritt väva fram en text och avgöra vad som skall ske härnäst. Och vilken poet vill inte spinna besvärjande trådar med sin poesi? skriver Erik Bovin som läst Norn av Charlotta Jonasson.

Norn av Charlotta Jonasson 
Vendels förlag

Betänk vilken roll diverse myter spelat för vår förståelse av det mänskliga psyket. Både Freud och Jung tog intryck av myternas värld ˗ dess inverkan på psykoanalysen är således välkänd. Myten om Narkissos har utan tvekan påverkat hur vi förstår och förhåller oss till narcissism. Istället för att kalla ångesten för ångest, destruktiva tankar för tankar ˗ talar vi om demoner, från den grekiska mytologins: daimon (eller som Ingmar Bergman kallade sina: dämoner).

När Charlotta Jonasson följer upp sin diktdebut Dans Makaber (2018), om psykisk ohälsa, är det inte demonerna utan deras systrar – nornorna – som får representera sjukdomens parasitära inverkan på diktjagets psyke. Nornor är namnet på de ödesgudinnor inom fornnordisk mytologi som sägs styra människors liv genom att spinna besvärjande trådar. Väv och trådar är det gott om i Norn – varptrådar, nervtrådar, bildväv, snaror…

Norn är något ljusare än Dans Makaber. Diktjaget håller på att tillfriskna, eller som diktjaget själv uttrycker det: “tillgnistra”. Det finns dock ingen rak väg tillbaka. Alla som återhämtat sig från någon form av psykisk ohälsa vet detta. Det är en fröjd att ta del av Jonassons fantasifulla gestaltning av denna brytpunkt. Jag vill se Norn som ett syskon till Dans Makaber. Båda verken är korta till omfånget och koncisa. Trots mörkret är tilltalet lekfullt. Jag är särskilt förtjust i Jonassons infallsrika ordvrängeri:

följden är inte jag förstår,
ingen tålblodig tråduttolkning
mina klor är inte de ni föreställer er
sländan inte det ni trott

men omeningförklarandet,
språk där era namn mist referenter
önskade fast mark, fursalar
önskar hellre sluttning nu
betydelseglidning
enbart då flås väven upp

Titeln väcker dock frågetecken. Varför Norn och inte nornor? Under läsningen stöter jag på ord som för tankarna till text och skrivande, som: textkropp och ordlyktor. Detta får mig att betrakta diktjaget som en skrivande person. Det latinska ordet textum betyder både text och textil. Följaktligen används ordet väv inte sällan som symbol för text inom västerländsk litteratur.

Det är gott om väv och tråd i Norn som sagt, nornorna kallas även: väverskor. Jag tolkar det som att diktjaget vill åt nornornas makt och kraft. Återhämtning förutsätter alltid en form av återerövrande – av sig själv och sin självkänsla. Det är lätt att bli slav under sjukdomen, och låta sjukdomsbeskrivningen definiera en.

För en skrivande person sker denna återerövring inte sällan med språket som medel. Medveten om detta vänder sig diktjaget emellanåt till sjukdomens utsända plågoandar, som för att markera: ”jag har också klor / jag har också ord.”

Kanske är det framför allt i skrivandet som det är möjligt att iklä sig rollen som ödesgudinna, väverska, norna? Den som skriver har makten att fritt väva fram en text och – likt nornan Verdandi (nuets gudinna) – avgöra vad som skall ske härnäst. Och vilken poet vill inte spinna besvärjande trådar med sin poesi?