LYRIK. ”Om det här också ska ses som representativt för tiden vi lever i är det som om själva meningslösheten inte ens har något fast och rejält att ta spjärn mot.” Lis Lovén har läst Lina Rydén Reynols nya diktsamling med blandade känslor.
Jag hjälper dig inte av Lina Rydén Reynols
Ellerströms
Jag tänker mig att det nu för tiden hos många yngre poeter finns en ångest inför det poetiska uttrycket, ett fenomen så främmande för min egen generation. Det är som om 1900-talets poetiska ismer har sagt allt som var värt att säga. Eller kanske har sagt det som var möjligt att tänka då, rent lyriskt och då i en modern anda. Sedan gick luften ur lyriken och 00-talet innebar en kursändring. Ja det jag vill kalla det postmoderna vände ut och in på sig självt, i något slags desperat sökande efter ord i språkmaterialistisk anda.
Vad har gått förlorat?
Om dagens unga poeter verkligen vill lära sig ett gott hantverk borde de till att börja med lära sig av modernismens landvinningar. Inne i de moderna ismernas otaliga världar finns ett djup som till stor del tycks ha gått förlorat i postmodernismens efterdyningar.
Nåväl, nu är det 2025 och det har utkommit en ny diktsamling av Lina Rydén Reynols med titeln ”Jag hjälper dig inte”.
Lina Rydén Reynols
Lina Rydén Reynols är född 1983. Hon är en Stockholmsbaserad poet och hör till de mest uppburna i den yngre poetgenerationen. Debutboken 2019 ”Läs mina läppar” nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Två år senare utkom hon med ”Se mig som om jag vore död” och 2022 kom så den hyllade boken ”Använd dem som du vill”. Hon arbetar för övrigt även som förläggare på Albert Bonniers förlag.
Iskall och anemisk struktur
Rydén Reynols dikt verkar eka av ytans speglingar och strukturen ter sig iskall och anemisk. Men Rydén Reynols gestaltar förstås tidsandan på ett väsentligt vis. Det går att utläsa tidens själsliga gikt, leder som ömmar, fogar i diktens kropp som inte visar upp något mänskligt sammanhang. Hennes text speglar vår tids anonymitet och en desperation som inte tycks möjliggöra förståelse av något bortom den egna eran.
Modernismen innebar ett universellt sökande, men numera tycks fokus ligga på privat vånda. Och bokens titel tycks uppenbarligen anspela på vår tids avsaknad av solidaritet.
Följande rader ser jag som representativa för boken:
Jag ville tala om den gräns som dras
men den finns inte
Det är TYST och STILLA
och jag säger ju att
TRÄDEN INTE FINNS
Det är inte
JAG som FINNS
Det är inget det är allt det vi önskade inget
Tryck ansiktet mot jorden för att hitta ett mörker
där det går att se
en önskan
som inte finns
Om det här också ska ses som representativt för tiden vi lever i är det som om själva meningslösheten inte ens har något fast och rejält att ta spjärn mot. 1900-talets poeter hade något hårt och fast att utvecklas utifrån. Men nu: Allting tycks flyta runt i samma vatten, samma porösa element med tusen hål som aldrig tycks täppas igen.
”Ur led är tiden.” Ve att det var du, poet, som föddes att vrida den rätt igen, för att travestera Shakespeare.
info@opulens.se
