Långsamhetens lov

Litteratur
Akvarell: Sven Teglund

LITTERATURFESTIVAL. ”Det är som en poetisk slow motion-effekt, där skapandets egen elastiska tidsrymd för ett ögonblick nästan blir möjlig att töja mellan fingrarna.” Annelie Bränström-Öhman har besökt Littfest i helgen.

Det myllrar av röster, kroppar, ord i sinnet efter en helg på Littfest – Umeås årliga litteraturfestival. Även om festivalen generöst livestreamar de flesta av föredragen och samtalen är det något med det där myllret som är oersättligt. Den mänskliga faktorn, med allt vad den för med sig av fnissiga oneliners innan dörrarna öppnas för Björn Ranelid, irritation över silverrävarnas fiffiga tricks för att tjyvhålla platser åt varandra – och möjligheten att bli starstrucked i toalettkön.

I jämförelse med exempelvis Bokmässan i Göteborg är den kommersiella faktorn extremt låg. Andrum finns, med andra ord. Myllret får ta plats, följa sin egen snabbrörliga kollektiva logik. Men också den särskilda art av långsamhet som kan uppstå i de samtal som förs, när frågorna sliter sig fria från bokförlagens förtryckta informationsblad. Det är som en poetisk slow motion-effekt, där skapandets egen elastiska tidsrymd för ett ögonblick nästan blir möjlig att töja mellan fingrarna.

Det är det som händer när den mexikanska poeten Gloria Gervitz tar mått på den tidsrymd av dryga fyrtio år som hon ägnat åt att skriva och skriva om sitt poetiska mästerverk Migrationer – och ännu i förundran begrundar möjligheten att dikten nu kanske, kanske börjar närma sig sin slutliga version. Och ändå vetskapen om att frågan kvarstår – den som Gervitz så enkelt och drabbande formulerar: ”Vem kan utsäga sitt eget liv?”

När jag lyssnar på Gloria Gervitz förnimmer jag för ett ögonblick svindeln av samma långsamma virvlande, som en snöflinga mot ett öppet vatten. Det är så den känns, insikten om att migrationerna i denna inre, poetiska mening inbegriper oss alla. Inte bara de av oss som av olika skäl tvingats på flykt eller valt att gå i exil. Livet igenom är vi stadda i rörelse. I fritt fall genom de minnen som förtöjer oss vid det förflutna. Gervitz igen: ”Och hon som är jag erbjuder sig att förlåta den jag var”.

Något liknande händer i mötet mellan hemmafrun Siri Johanssons dagböcker, postumt utgivna av sonen Sven Teglund under titeln Ensamheten värst, och Kristina Sandbergs romaner om hemmafrun Maj – ömsint sammanfösta av Annika Norlin. Hur ska man alls kunna komma i närheten av att förstå värdet med hemmafruarnas flit och blankade diskbänkar? Vad gör man med ett morsarv bestående av en trave dagböcker och en låda virkade dukar?

Långsamheten blir nyckeln. Konstnären Teglund bestämmer sig för att göra akvarellmålningar av de virkade dukarna, maska för maska. Han håller på i två år innan han behärskar uppgiften. Med jämbördigt tålamod skriver Kristina Sandberg in småkakor, fiskrens och blöjkok i böckerna om Maj. Vardagarnas specifika vikt är, nu som förr, litteraturens stora erövring.

Samtalet vecklas ut till ett sådant oförmodat möte som surrealisterna en gång försökte göra program av, medelst paraply, symaskin och operationsbord. Men den här marslördagen i Umeå är verktygen utbytta till virknål, pensel och diskbänk. Effekten är lågmält storslagen. En inre rörelse, en förnimmelse av ett bortilande mirakel. Pennan faller ur fru Siri Johanssons hand när stroken kommer. Annika Norlin läser för oss, orden som skulle bli Siris allra sista: ”Vila hos mig hos mig hos/ Vila hos mig”.

I det lilla mellanrum av tystnad som uppstår innan applåderna bryter ut, tycker jag mig höra viskningen av ett eko ur Norlins egna rader, från senaste Säkert!-albumet: ”snooza med mig/ snooza med mig”.

Och kanske är det just där hoppet bor – att våga dröja i de små rörelserna; i våra inre migrationers oavbrutna myller? Att det handlar just om modet att vila, ”i den tillit som skapar världen”, som Karin Boye skrev en gång. Alldeles oavsett om vilan som för Siri finns i Jesus, eller som för Norlin i ett sömnvarmt armveck.

Eller, för att låna ett replikskifte ur Torgny Lindgrens Pölsan, där som en ’n Manfreds hustru ställer störstfrågan: ”Borde man inte kunna begripa människorna? – Jo, sade han. Det vore det allra bästa.”

I väntan därpå räcker myllret på en litteraturfestival rätt långt.

ANNELIE BRÄNSTRÖM-ÖHMAN

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Annelie Bränström-Öhman

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen