KLIMATPOLITIK. “Det är illa om den vetenskapliga kunskapens öppna landskap underutnyttjas genom att olika aktörer begränsar sig till bara en del av kunskapsfältet”, skriver Petter Wulff kritiskt om Upphettning – Demokratin i klimatkrisens tid.
Upphettning – Demokratin i klimatkrisens tid
Daniel Lindvall, Kjell Vowles och Martin Hultman
Fri tanke förlag
Klimatfrågan har flera ansikten. När Chalmersforskarna Daniel Lindvall, Kjell Vowles och Martin Hultman ägnar en bok åt det man kallar klimatförnekelse så är det anletsdrag som sällan syns i etablerade media. Det kan vara nyttigt, och till och med angeläget, att lära sig att Heartland Institute – ”kanske den mest kontroversiella av tankesmedjorna som kämpar mot klimatpolitik i USA” – bildades för att argumentera mot sambandet mellan rökning och cancer. Och att Global Climate Coalition etablerades av American Petroleum Institute. Påståenden därifrån, som tonar ner klimathotet, bör inte sväljas okritiskt.
Boken kartlägger också det man kallar ”den organiserade förnekelsen” i Sverige. Där finns nätverk som Klimatsans och Klimatupplysningen. Om den senare får vi veta att den ”för en argumentation som går emot vetenskaplig konsensus”. Ordet ”argumentation” tyder på att det inte bara är löst eller illasinnat prat. Men vi får inte veta något närmare om vilken argumentationen är för, som författarna säger, ”den vetenskapliga diskussionen är avgjord”.
Men hur stark är den teoribildning, som dessa tre kvalificerade forskare ser som avgjord? Av några detaljer i boken kan man undra om den etablerade klimatteorin ändå inte har sina revor. Som när det konstateras att livsmedelsproduktionen i världen sedan 1950 ökat mer än tre gånger. Detta imponerande faktum har jag svårt att få ihop med tesen: ”Ju varmare temperaturen blir desto sämre blir förutsättningarna att föda jordens växande befolkning”.
På ett annat ställe i boken återges ett debattinlägg från 1989 som exempel på tidiga insikter om växthuseffektens allvar. I inlägget sägs att den globala medeltemperaturen kan få en höjning på mellan 1,5 och 4,5 grader på 30-50 år och att Sverige då kan få temperaturförändringar på uppemot 8 till 10 grader. Den förutsägelsen går nu, drygt 30 år senare, att kontrollera mot verkligheten. Vad har då hänt? Den globala temperaturhöjningen visar sig hamna på 0,7 grader och för Sveriges del har uppvärmningen stannat vid drygt en grad. Det ligger en bra bit utanför förutsägelsens ram. Vad drar vi för slutsats av det? Det vore väl inte helt orimligt att i detta läge snegla på komplementära klimatförklaringar till koldioxidhypotesen?
Den kanske mest ambitiösa kritikern av slutsatserna från FN:s klimatpanel IPCC är den som kallar sig The Nongovernmental International Panel on Climate Change (NIPCC). Med sitt namn vill den uppenbarligen utmana IPCC som auktoritet i klimatfrågan. NIPCC redovisar sin alternativa syn på problemet i rapporter på motsvarande sätt som IPCC gör. I boken nöjer sig författarna i stort sett med att notera att namnet är förvillande likt IPCC:s och att man påstår att människor, djur och växter kommer att må bra av mer fossilförbränning. Tyvärr lämnas läsaren i okunnighet om hur NIPCC kommer fram till denna slutsats.
Jag kan förstå att det tar emot att inkludera argument från en part som inte dragit sig för att tala illa om IPCC. Klimatsans brukar till exempel hävda att IPCC är en politisk organisation, som därtill bluffar och fuskar med data. Men lösningen är knappast att nonchalera allt från den sidan. Där kan finnas kunskap som är värd att ta in och reflektera över, till exempel att skördar tenderar att öka och öknar att minska.
Det är illa om den vetenskapliga kunskapens öppna landskap underutnyttjas genom att olika aktörer begränsar sig till bara en del av kunskapsfältet. Det skulle vara en slags ”Tragedy of the Commons” – den ”allmänningarnas tragik” som Garrett Hardin på sin tid pekade på gällande betesmark – om den vetenskapliga allmänningen styckas upp i delar, där de enskilda styckena reserveras för dem som tycker lika
info@opulens.se
