SKRÄCK. “Genom Guy de Maupassants stilsäkra konst leds man välvilligt in i berättelserna. Kan skräck som litteratur bli till njutning? Ja, sannolikt, för många läsare,” skriver Lis Lovén.
Mardrömmar av Guy de Maupassant
Översättare: Hillevi Norburg, som också har skrivit förord, noter och kommentarer till utgåvan.
Hastur förlag
Varför läser man skräck? Jag tror att jag delvis har ett svar. Jag tror att vi oftast vill avkoda ondskan. Vi vill förstå den för att ge den tecken och symboler som vi kan härbärgera. Men kan vi till fullo förstå det hemska? Förstå fasan, skräcken i dess hela vidd?
Jag läser alltså just nu Guy de Maupassants skräcknoveller. ”Mardrömmar” heter boken, utgiven på Hastur förlag.
Ja, dessa noveller handlar om märkliga händelser, spökhistorier, skräck och allsköns hemskheter. Jag vill inte avslöja handlingarna i novellerna. Det vore att förstöra nöjet för alla som tänkt läsa boken. Men först vill jag nämna översättaren.
Hillevi Norburg har satt sig in i den franska kulturen, det är min övertygelse. Och eftersom Maupassant var den franska novellkonstens fader så har hon sannolikt djupdykt in i det franska språkets vedermödor.
Boken andas något franskt, något rent, stilistiskt och klartänkt trots sitt ämne. Men så är jag hängiven beundrare av allt som låter och känns som stilens säkerhet. Trots ämnet sa jag. För skräck tänker jag mig är svårt att avhandla inom litteraturens domäner.
Hur ska man skriva för att det inte ska bli banalt? Skriva så att inte ondskan blir en litterär kliché? Men nu är skräck inget jag har läst in mig särskilt väl på. Så rädd blir jag inte. Jag skälver inte. Så jag kan inte riktigt redogöra för hur man ska läsa för att känna hur ondskan kryper inpå kroppen.
Kanske är det för att Guy de Maupassant har en galen insikt om hur man avkodar det farliga? Han blev ju själv galen. Och är det när man gjort ondskan till ett teckensystem som man själv kan möta den börda som plågar människan, och ständigt har plågat henne?
Vi tycks fortfarande bli rädda för spöken, eftersom allt från den andra sidan inte kan avlockas sin mystik. Döden kan vi ju knappast bemästra. Jo, i litteraturen förstås. Så? Teckensystemet blir konst, litteratur, film, spökhistorier.
Som jag sa. Genom Guy de Maupassants stilsäkra konst leds man välvilligt in i berättelserna. Kan skräck som litteratur bli till njutning? Ja, sannolikt, för många läsare.
Hur undersöker man något i människans natur, till exempel det i oss som dras mot det otäcka? Genom litteratur förstås, genom att sitta säkert i läsfåtöljen. Och här är Guy de Maupassant säker på sin konst. Som konst betraktad. Man anar i berättelserna en kommande galenskap. Det är kusligt i sig.
info@opulens.se
