RECENSION
Maria Johanssons memoarer.
Maria Johansson
Dockhaveri Förlag
Mitt efternamn är Karlsson, men det kunde likna gärna vara Johansson. Det är i alla fall ett namn, som representerar det normala, det vanliga och tråkiga. Medelkarlsson. I min klass i skolan gick vi sju Karlsson och sju Johansson. Därför kan jag i hög grad identifiera mig med den Maria Johansson, som skriver om sitt liv i boken ”Maria Johanssons memoarer”.
En kompis tipsade mig om boken och sade att den var en blandning av Sture Dahlström och Socker-Conny. En sådan bok måste jag ju läsa och inte gjorde den mig besviken. Det är en märklig bok. Man kunde kanske kalla den en feelgood-roman, om man med välmående menar att sparka vardagen i röven, göra revolt och bara sticka i väg från skiten.
Memoarerna börjar en normalt tråkig arbetsdag på en normalt tråkig arbetsplats, då Maria Johansson märker att hon är den enligt Statistiska centralbyrån mest normala och vanliga människan i hela landet just då. Förnamnet, efternamnet, åldern, yrket, familjen … allt. Och hon blir skräckslagen. Existerar hon eller är hon endast en av SCB konstruerad idealtyp, benämnd ”den vanliga människan”.
Nomen est omen, som det gamla talesättet lyder, må vara sant. Men att man döpts och stöpts till Maria Johansson, så kan man i existentialistisk anda göra revolt mot denna essentiella predestination. Johansson och Karlsson är endast sociala konstruktioner och konstruktioner kan rivas, eller helt enkelt sparkas omkull.
Det är också det Maria Johansson gör. Hon krossar namnets förbannelse och bryter ned den till synes ödesbestämda normaliteten. Hon lämnar arbetet, familjen, de sociala spelreglerna och allt vad moral och god ton föreskriver och drar. Hon blir sin påtvingade identitets destruktör och en domina i förhållande till omvärlden hon kommunicerar med via en blogg, som väcker beundran, förundran och förskräckelse. Med sitt livsval förverkligar hon de drömmar varje Johansson och Karlsson värd namnet i smyg hyser. Det blir en excess i sex, droger och narcissistisk njutning och det är bara början på nedmonteringen av den normala människan, Maria Johansson.
Man kan naturligtvis läsa ”Maria Johanssons memoarer” som ren underhållning, för boken är underhållande och det lediga språket för handlingen vidare i en rasande fart, men man kan också se den som en lek med och kritik av identiteter som sociala konstruktioner. Memoarerna kan också helt enkelt läsas utgående från slutorden: ”Äh, jag bara skojade”.
Vad återstår då Maria Johansson skalat av sig alla normativa attribut, som namnet för med sig? Ja, det återstår för läsaren att ta reda på. Naturligtvis är bokens Maria Johansson enbart en litterär konstruktion och det är också författaren Maria Johansson. Bakom författarpseudonymen döljer sig någon i förlagskollektivet Dockhaveri, som publicerat boken (ett förlag som det lönar sig att bekanta sig med).
