Intressant om talgoxar

FACKLITTERATUR. Jag njuter av Anders Brodins beskrivning av talgoxens karaktärsdrag, skriver Bo Bjelvehammar som läst fackboken Smartast bland mesar.

Smartast bland mesar av Anders Brodin
Natur & Kultur

Anders Brodin är professor vid Biologiska Institutionen vid Lunds Universitet, han är ivrig fågelskådare och tillsammans med sina studenter studerar han kognition och minne hos talgoxar. Forskningen är både teoretisk och empirisk. Nu har han skrivit en bok om talgoxarna. Den heter Smartast bland mesar.

Talgoxen är, tillsammans med koltrasten, den fågel som de allra flesta har en relation till. Den visar sig flitigt vid fågelborden och den är omistlig att höra i mars, den är läraktig och förstår snabbt hur det går till att äta ur handen.

Många har berättelser om talgoxar som knackar på köksfönstret för att de vill ha mera mat. Det går också att urskilja enskilda talgoxar. De har inte bara egna personligheter, de kan även ha avvikelser i färgteckningen. Färgerna är givna, men omfattningen kan variera – svart, vit, olivgrön och gul. Talgoxen är både välkänd och omtyckt, även om den enligt svensk folktro, kunde komma med bud om både missväxt och död.

Frågan är nu om det går att skriva en populärvetenskaplig bok, om endast talgoxar. Svaret är ja, världen är full av talgoxforskning.

Anders Brodin och hans medarbetare gör egen forskning och de har en passion i att rigga förutsättningar och betingelser, som avser att mäta talgoxars kognitiva förmågor, alltså intelligens.

Nu innehåller boken vidare information om andra arter av fåglar, särskilt släktingar inom familjen mesar. Därtill finns det vidlyftiga diskussioner om evolutionära processer, samt hur talgoxen står sig mot de riktigt kloka i djurvärlden, människoapor och kråkfåglar. Det går att säga att talgoxen står sig bra, fast den väger bara nitton gram. Talgoxen är nämligen både intelligent och har gott minne.

Allt handlar om talgoxens karaktär, den är orädd, nyfiken, uppfinningsrik och läraktig, den har lätt att anpassa sig till nya förutsättningar. Mycket av talgoxens liv handlar om att överleva, att undvika fiender, att hitta mat, att skaffa ett gott revir, en god boplats och en bra partner.

Anders Brodin uppehåller sig länge vid en annan förmåga hos talgoxen, förmågan till självbehärskning, att inte förivra sig och göra något oplanerat, utan invänta det rätta tillfället. För att tillskansa sig mat eller lura sina mesvänner, som en- och talltitor.

De flesta morgnar när jag går min promenad möter jag talgoxen, den är alltid i farten, förflyttar sig snabbt från buske till buske, sjunger några strofer, följer med en bit på vägen. När ljuset börjar att återvända i januari, så är den omistlig att ha. Som sångare är den djupt underskattad.

Jag njuter av Anders Brodins beskrivning av talgoxens karaktärsdrag, det är nästan, så att jag skulle vilja hålla en talgoxe i bur, för att lära känna den bättre, men det vore naturligtvis en korkad idé.

Däremot blir jag trött av att läsa om alla andra talgoxforskare, i stället skulle jag vilja se en fördjupning av Anders Brodins samtal med sina egna talgoxar. Just som Björn von Rosen gör i sin bok, Samtal med en nötväcka.