MYSTIK. Lågmäldhet? Poesi som man kan färdas lågmält tillsammans med, där man sitta ner bland ordrikedomen och titta ut över språklandskapen med sin egen sökande blick. Cecilia Persson har läst Ulf Erikssons senaste diktsamling.
Skalornas förråd av Ulf Eriksson
Albert Bonniers förlag 2018
Det är förstås nästan pinsamt förenklat att påstå att det finns två uppenbara ”poesikategorier”: dels den som konstaterar och lägger den socialrealistiska verkligheten i trygga lådor, som man öppnar och stänger med fast hand, dels den som ödmjukt frågar den undflyende verkligheten var och varför livet och alla dess svårbegripliga dimensioner finns. Poesi som osäkrar i motsats till den som säkrar.
Poeten Ulf Eriksson osäkrar verkligheten med sitt lågmälda tilltal, som är ömsint betraktande. I hans senaste diktsamling Skalornas förråd rör det sig också om ett allvarligt utforskande av mystiken, i synnerhet den judiska.
En central tanke inom all mystik är föreställningen om immanens, att den pågående skapelsen går att upptäcka i den vardagliga sinnevärlden. Gud är närvarande i både cigarettfimpar och katedraler. Vad Guds intention är vet ingen, men meningen går att ana i vars och ens hjärta. Ulf Eriksson vandrar disciplinerat runt i Stockholm med koncentrerad blick. Inga detaljer undslipper honom, han fångar dem i tvetydiga metaforer. Ett rättvisande sätt att illustrera detta är att citera den utsökta och glimrande dikten “Den stora staden” i dess helhet:
Jag vaknar, klar
breder drömmen ut sig
över dagen, klar
och glömd.
Många fönster
upprepar
icke-ansiktet .
Vid halv elva
har alla som såg mig idag
glömt det.
Deras drömmar
drar in dem
i dem själva.
Tills de vaknar
och drömmen breder ut sig
över dagen.
Dikten tillägnas den japanske tonsättaren Takemitsu, vars särpräglade toner precis som Ulf Erikssons poesi präglas av dramatisk enkelhet och uppfodrande stillhet med titlar som vetter mot oändligheten.
Den starka rumsligheten är påfallande hos Eriksson både som poet och prosaist. Romanen Varelser av glas förefaller existentiellt likartad som Skalornas förråd men med en annan koncentration, den poetiska bilden vilar i det outsagda. Ulf Eriksson besitter en stor bildning som stagar upp dikterna och ligger där och skvalpar i bakgrunden, men han mästrar aldrig. Vad som är synnerligen sympatiskt och inspirerande är att poesin inte värjer sig mot eller räds komplikationerna, vare sig i det krävande poetiska hantverket eller de abstrakta tankegångarna. Känslorna är suggestivt inbäddade i metaforiken och med sin lågmäldhet känns de kontrastrika emotionerna tydligare.
De som älskade dig
visade dig världens skönhet därför att
den var på väg bort, som
de själva. Din mor omringades av skuggorna.
Melankolin finns där men är den verkligen depressiv? Är Ulf Eriksson en mörkets poet? Möjligen har den inre resan varit snårig, svart och svår men den har letat efter ljuset, och i Skalornas förråd skiner helandets ljus. Det kan möjligen vara så att man i mörkret ser ljuset som klarast. Innebär det att verkligheten blir lättare att vistas i eller varat mer förståeligt? Slipper vi någonsin paradoxernas speglar där vår – Guds? – andedräkt skapar imma på verklighetens glasrutor? Nej tvärtom, men det är inte mystikens väg och troligen inte heller Ulf Erikssons.
cecilia.persson@opulens.se
