Helgporträttet: ”Jag kunde inte ens tänka ordet lesbisk”

BOKAKTUELL. Sara Lövestam är författaren och språknörden som inte håller sig inom några genrer eller ämnen. Vid årets Bokmässa i Göteborg var hon på plats för att tala om både samiska berättelser och språkregler, och i hennes nyligen avslutade “Monikatrilogin” är ofrivillig barnlöshet det bärande temat i romanen.

Du skriver böcker, håller kurser, medverkar i radio och gör en podd. Hur ser en normal arbetsvecka ut för dig?

– Det varierar mycket. Jag har alltid en krysslista över vad jag ska göra under dagen och en bra dag är en post att skriva, kanske 5 000 tecken. Under helgerna ska jag vara ledig, men det är då jag kan börja skriva på en ny rolig idé även om det inte är något jag borde ägna mig åt då.

Du verkar vara disciplinerad?

– Det måste alla med eget företag vara.

Frivillig barnlöshet har stigit upp som ett debattämne, medan du i romanserien om Monika skriver om den ofrivilliga barnlösheten. Vad fick dig in på det spåret?

– Det är från mina egna erfarenheter. Jag gjorde upprepade försök under flera år, och jag fick inget barn. Som författare kan jag ändå se nyttan av att jag gick igenom det. Jag behöver uppleva livets toppar och dalar, för att ha något att berätta om i mina romaner.

Längtan efter ett biologiskt barn orsakar mycket psykologiskt lidande för Monika?

– Det finns många berättelser om människor som kämpar för få barn, där slutet brukar vara att de lyckas. Jag ville istället lyfta hur komplex situationen är. Det handlar om existentiella frågor och ens plats i livet, med omvärldens förväntningar, de egna drömmarna och bilden av framtiden ser ut. Du står där med en kropp som förråder dig, med en mens som kommer och där en enkel fråga kan förstöra ens dag eller vecka.

Monika försöker bli gravid i elva år innan hon ger upp och först då börjar se mer uppskattande på de värden hon redan har i sitt liv och de band hon har till olika människor?

– Hon har sett de banden tidigare, men inte på samma sätt. Har du ett mål du är väldigt fokuserad på, ser du andra saker om det målet lyfts bort.

Du skriver också om släktforskning, där Monika hittar sitt samiska släktarv?

– Jag var tvungen att själv börja släktforska i researchsyfte inför Monikaböckerna, och då fick jag också tillfälle att själv gå till botten med de antydningar som gjorts om att jag själv skulle ha samiska rötter. När jag fick svaret var det en bekräftelse på något som under min uppväxt bara antytts och antagits, vilket gjorde mig väldigt glad. Men jag skrev alltså inte en bok för att jag släktforskat, utan släktforskade för att jag skrev en bok.

Vilka nya kunskaper och insikter fick du?

– Insikter jag fick framför allt via researchen var hur otroligt mångkulturella och flerspråkiga Sveriges nordliga delar var under många århundraden, och hur hårt nittonhundratalets assimileringspolitik gick fram. Men bilden är också mer komplex än man kan tro. Nybyggare och renskötare hade i många fall nytta av varandra, en same kunde vara nybyggare och en “svensk” kunde bli renskötare, innan gränserna drogs mellan folk och folk.

Homosexualitet är ett annat ämne som återkommer i dina böcker?

– Jag ser inte homosexualitet som ett ämne jag väljer att lyfta. Jag är själv gay och att skriva samkönade relationer känns helt enkelt naturligt för mig. När jag skriver om heterosexuella så är det däremot ofta något jag väljer och jag försöker kvotera in heterosexuella i alla mina berättelser.

I dina romaner gästspelar personer från andra böcker. I Monika-serien återkommer både Monika och hennes granne Texas från ungdomsromanen ”En stark nolla”. Där finns också Paula från ”Udda” och flera karaktärer från ”Hjärta av jazz”. Hur går det till i ditt litterära universum, är det du som väljer vilka personer som passar in i en ny berättelse, eller är det dina gamla karaktärer som väljer att springa mellan böckerna?

– Jag har en god kontakt med mina läsare och när de fastnar för någon person brukar de fråga om det kommer något mer om den. Det är därför lite som belöning till mina trogna läsare som jag låter någon bifigur titta fram, och ge lite svar på vad som hände sedan. Men det är också bra för mig själv, När jag behöver en bifigur kan jag lika gärna ta någon jag redan känner väl.

Fakta, ungdomsböcker och historiska romaner, spänningsromaner och relationsromaner. Du hoppar friskt mellan genrer. Vad tycker du är roligast att skriva?

– Det är alltid det jag inte måste skriva som är roligast. Alla idéer börjar i frihet och känns lockande och glittrande. Jag brukar tjuvbörja fast jag borde skriva något annat. När jag har kommit upp i runt 20 000 tecken och har en struktur kontaktar jag mitt förlag. Om vi då sätter två år som gräns för när den ska vara klar, har jag genast en deadline och det blir något jag måste göra.

Du skriver och diskuterar också frågor som rör grammatik. När började du bli intresserad av det?

– Jag var ett nördigt barn som hittade på egna hemliga språk. Jag gjorde egna skriftspråk, kodspråk och rena språk och upptäckte att man behöver ha ett system för att få det att fungera. Jag var 7-8 år när jag insåg att det finns olika mönster och system i vanliga språk, men det var inte förrän på högstadiet som jag förstod att det var ett skolämne som heter grammatik. Fram till dess var det jag som var den en stora upptäckaren.

Berätta mer om din uppväxt?

– Vi flyttade mycket. Jag är född i Uppsala och vi flyttade sedan till Östersund, Sigtuna, Zimbabwe och Sigtuna igen. Efter högstadiet flyttade jag själv till Stockholm för att gå gymnasiet där.

Vad tog er till Zimbabwe?

– Pappa var lärare i Kyrkans Utbildningscentrum. Hela familjen flyttade dit med en utbyteskurs och vi bodde vi där i en liten by när jag var nio.

Hur var du som elev i skolan?

– Jag var som sagt en nörd och var bra på det mesta utom idrott. Under skoltiden hade jag inte något stort gäng som alltid ville vara med mig, men var inte heller mobbad. Under högstadiet längtade jag bort, och kände att de jag gick med inte var mitt crew. Jag skrev dagbok och minns mycket från den tiden. Nu skriver jag mycket för högstadielever och känner med dem som ska gå igenom den tiden.

Huvudpersonen i ungdomsromanen ”En stark nolla” kommer ut som bög i högstadiet. Hur såg det ut i ditt liv?

– Under högstadiet satt jag så djupt inne i garderoben att jag inte kunde komma ut ens för mig själv. Min vanligaste tanke var ”jag är inte det”. Så illa var det alltså. Att jag inte ens kunde tänka ordet lesbisk eftersom jag då var rädd för att det skulle bli sant. Det var åren 93-96 när det nästan inte fanns några förebilder och knappt något internet. Jag kom ut efter gymnasiet, när jag var 19. Det bästa jag har gjort, i hela mitt liv. Andra säger att man inte vet vad kärlek är, förrän man fått barn. Jag säger att man inte vet inte vad frihet är, förrän man har kommit ut.

När i livet hittade du din yrkesväg?

– Det var en lång och vindlande resa. 2002 träffade jag en tjej från Ecuador. Jag lärde henne svenska och upptäckte att det passade mig att lära ut språk, men allt hänger ihop, och hur vet man när något börjar? Om jag inte hade hittat på egna språk som barn hade jag kanske inte blivit sfi-lärare.

– Mitt skrivande började när jag var så ung att det inte riktigt går att härleda. Jag lärde mig läsa när jag var 2 år och skriva när jag var 4, och har alltid vetat att jag kulle bli författare. När jag var 19 skrev jag mitt första manus och det blev starten för en lång process med refuseringar, medan jag försökte greppa vad jag behövde förbättra för att bli utgiven. Språket och skrivandet är två sidor på samma tärning, alla mina områden går ihop.

De senaste 15 åren har du gett ut minst en bok per år. Hur får du tid – och ork?

– Jag gillar att skriva.

Vad läser du helst?

– Romaner. Gärna med driv och ett bra och ändamålsenligt språk. Kanske någon tvist. Huvudpersonen ska vara någon som man bryr sig om.

Om du fick ta plats i regeringen för en dag, vilken ministerportfölj hade du valt och vad är den första fråga du skulle ta tag i?

– Skolminister, för det är ett område jag har koll på. Det första jag hade gjort var att differentiera anslagen, och försvåra för stora skolkoncerner att suga ut våra skattepengar.

– Skolan är grunden för framtiden. Elever som kommer ut med kunskaper och insikter om andra människors liv och levnadskunskap blir inte sittande i egna bubblor. De behöver lära sig om källkritik och hur man sorterar det stora infoflödet i sociala medier och möta fler verkligheter än den egna. Likvärdig utbildning är lösningen på mycket.

Hur ser dina framtidsplaner ut?

– Det omedelbara är att flytta in i det radhus jag har köpt. Jag har svårt att tänka längre än så. De senaste tre åren har varit så turbulenta med pandemi och krig. Till det kommer nu en kontroversiell regering och att det är elkris i stora delar av världen. I min egen verklighet fick jag cancer förra året, vilket skakade om mig. Nu har både min litterära agent och förläggare meddelat att de slutar, och jag vet inget om vad som kommer att hända. En lågoddsare är att jag kommer ut med en barnbok i vår, ett grammatikäventyr för barn 6-9 år. Den var extremt rolig att skriva. Och jag ska skaffa höns. Det var därför jag köpte radhuset.