Helgessän: Solsken som ett hån

Litteratur.
Karin Boye. (Porträttet är hämtat från Wikipedia och solbilden från Pixabay.com. Montage och modifiering: Opulens.)

KRIG IGEN. Filip Hallbäck skriver om Karin Boyes gestaltning av sinnesstämningen mitt under ett pågående krig och drar paralleller till dagens situation med ett krig som rasar i Ukraina. 

Så här inleds första kapitlet i Karin Boyes novellsamling ”Bebådelse”, från 1940: ”Den strålande septemberhimlen: ett hån! Den lugna vida utsikten över Västergötlands slätter och berg: ett hån! Tåget kunde ha dunkat sin väg fram i tusen år, i takt medmänsklighetens jäktande pulsslag: ångest-ångest-ångest!

Nu var det krig igen ute i Europa.

Det blev hennes sista ofullbordade verk innan hon tog sitt liv året därefter. När jag skrev min kandidatuppsats i litteraturvetenskap så analyserade jag första delen utifrån ekokritiska perspektiv. Jag får anledning att återkomma till denna poetiskt slitstarka inledning, med anledning av Putins invasion i Ukraina. Denna till synes korta text är som ett öppet fönster ut mot en svunnen tidsanda och dess dåvarande sinnesstämning.

Naturen blir som en ironisk skrattspegel åt människans öde

Vid sidan av Harry Martinson hör Karin Boye till den svenska modernismens främsta företrädare. Hon var och fortfarande är minst lika känd för sin prosa som för sin lyrik. När jag läser hennes texter, så är det som att en röst talar direkt till mig. En röst som inrymmer ett universum av ett evigt sökande efter svaret på livets gåtor. En röst som förmår att finna de exakta formuleringarna för hjärtats hemliga drömmar. En röst som är ett missförstått geni, vars annorlundaskap jag som läsare snabbt kan identifiera mig med.

Just inledningen av ”Bebådelse” är så träffande. Naturen blir som en ironisk skrattspegel åt människans öde. I ett konventionellt berättande brukar naturen i skönlitteraturen gestalta människans känsloläge. Solsken avspeglar vanligtvis glädje, medan regn ofta uttrycker sorg och vemod. Boye omförhandlar detta etablerade förhållningssätt och laddar den med dess motsats. ”Den strålande septemberhimlen” beskrivs som ”ett hån”, när den egentligen i enlighet med den litterära konventionen borde uttrycka tillfredställelse. Istället tecknar Boye fram en bild av dyster bitterhet, som blir än mer gripbar när man förstår i vilken historisk kontext som texten formulerats inom.

Startskottet för det andra världskriget kom den första september 1939, när Nazityskland invaderade såväl Polen som Tjeckoslovakien. Kriget pågick i sex år och nådde sitt slut den andra september 1945. När Boye skrev sin text, så skrev hon utan det förhandsfacit vi har idag. Med poetens blick satte hon ord en sinnesstämning mitt under oförutsägbara omständigheter och mot en oviss framtid.

Hon upprepar den bitande sarkasmen, när hon skriver ”[d]en lugna vida utsikten över Västergötlands slätter och berg: ett hån!”. Mänskligheten upplever en undergångsstämning, men naturen visar inget medlidande. Det blir som en dynamisk kontrast mellan människans inre värld och den yttre fysiska världen. Det psykologiska kaoset inombords hos den enskilda människan förstärks paradoxalt nog av den stilla, monotona tillvaron (”[d]en lugna vida utsikten”).

Jag råkar bara försöka vara medmänniska och ändå känner att pulsen stiger varje dag, på grund av ångesten, som krisen i Europa medför

Den allra mest obehagliga är att den här texten kunde lika gärna ha varit skriven idag. Jag tittar ut genom mitt fönster och ser det vackra vårvädret, men känner inte alls den glädje som jag annars alltid tidigare gjort. Vårvädret känns som precis som det Boye skriver, ”ett hån”. Egentligen borde det regna varje dag, men istället lyser solen stark och himlen är oskyldigt blå. Min katt Lucia är lyckligt ovetande över vad mänskligheten håller på med. Hon lever i nuet, äter, dricker, sover och utforskar grannområdet, medan jag känner mig skärrad och handlingsförlamad av kännedomen kring världspolitiken.

Tåget kunde ha dunkat sin väg fram i tusen år, i takt medmänsklighetens jäktande pulsslag: ångest-ångest-ångest!” I skrivande stund är jag tjänstledig från jobbet som tågvärd, och förstår precis innebörden av denna briljanta formulering. En tågresa kan kännas oändlig. Mänskligheten samlas tillsammans i ett och samma fordon. Var och en av oss stiger av vid diverse mellanstationer, utifrån egna mål och intressen, men resan liksom framtiden är gemensam. Jag vill även gärna stanna en stund vid formuleringen ”medmänsklighetens jäktande pulsslag”, för den tycker jag också är viktig. Jag är född och uppvuxen i Sverige, och har således aldrig upplevt krig i mitt närområde. Jag har alltså inga erfarenheter av flyktingskap med allt vad det innebär. Jag råkar bara försöka vara medmänniska och ändå känner att pulsen stiger varje dag, på grund av ångesten, som krisen i Europa medför.

”Nu var det krig igen ute i Europa.” När jag vaknade upp torsdagen den 24:e februari och fick ta del av nyheten om att Putin hade invaderat Ukraina, så var det Karin Boye bland de första jag tänkte på. ”Nu var det krig igen ute i Europa.” Min farmor fyllde 103 i slutet av mars. Ja, hon är född 1919 och lever än idag. Hon upplevde andra världskriget och har berättat för mig om det spända känsloläget. Sverige var alliansfria och förskonade från väpnade våldsdåd, men den djupt oroande stämningen fanns självfallet ändå där. Upprepar sig historien nu? ”Nu var det krig igen ute i Europa.” Måtte inte detta bli början på ett tredje världskrig, är min konstanta tanke.

FILIP HALLBÄCK
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Resa i slutna rum

FANTASI. Mathias Jansson reflekterar över och resonerar kring hur fantasin kan bli
0 0kr