LYRIK. Lis Lovén har läst Gatuduvans senaste diktsamling och tycker att dikterna är skrivna utifrån ett lyckat lyriskt recept.
Minns du när vi flög längs parkvägarna av Gatuduvan
Foto: Andreas ”Sobelow” Nielsen
Fri Press Förlag
Poeten Gatuduvan är född och uppvuxen i Stockholmsförorten Hökarängen. Namnet är en pseudonym som används av Jens Åberg. Under en period levde han ett kringflackande liv och tidvis levde han som hemlös. Utifrån de erfarenheterna skapade han poesi och han debuterade 2003 med ”Skuggans avtryck i asfalten”. Sedan har en rad diktsamlingar följt.
Nu är Gatuduvan aktuell med ”Minns du när vi flög längs parkvägarna”, en bok som är illustrerad med foton av Andreas ”Sobelow” Nielsen.
Jag tänker på Gatuduvan som en rännstensromantiker. Det är något vackert med det ordet. Det har för mig flera konnotationer som pekar bakåt i tiden. Det doftar oskuldsfullt svenskt femtiotal. Rännstenar och stockholmska bakgårdar där en eller annan trubadur dyker upp. Rännstensbegreppet pekar även hän mot idén om att plocka upp Baudelaires fallna mantel. Det går också att associera fritt till en ung Ulf Lundell eller kanske en Kerouac på väg mot San Francisco.
Gatuduvan är som sagt en pseudonym, men han öppnar för personligt tilltal i diktsamlingen ”Minns du när vi flög längs parkvägarna.”
Det finns en social mekanism inom oss alla som gör att vi alltför ofta snällt tar del av andras lögner och konventioner. Det är svårt att komma undan. Därför söker sig en del poeter, som Gatuduvan, till poesins utanförskap, rännstenen, gatans språk, något sannare bortom borgerlighetens skenbara idyll.
I somligas ögon kan förmodligen Baudelaire, Kerouac och Gatuduvan framstå som exempel på ett slags förfall. Men dikten som flykt bort från borgerlig eller medelklassig anständighet? Ja, jag kan delvis anamma den attityden. Jag säger delvis för på något sätt griper förr eller senare konventionerna tag i en och man inlemmas åter i den rådande ordningen, trots sitt motstånd. Våra sociala mekanismer håller oss på plats. Men i detta uppstår en förklarlig längtan bort.
Utanförskapet blir lockande och många av oss vill därför än en gång möta rebellen och romantikern.
Att sova en natt i rännstenen är något som alla borde prova. Då griper utanförskapet tag och ett sår öppnas. Ett sår som kan läkas genom poesin. Och diktkonsten lovar mycket, men få outsiderpoeter når ärligt talat, likt Baudelaire, upp till de verkliga lyriska höjderna.
Även om Gatuduvans diktkonst kanske inte når upp till de högsta höjderna (det är nu ingen fulländad dikt poeten levererar) så är dikterna skrivna utifrån ett lyckat lyriskt recept. Jag avslutar med ett citat ur Gatuduvans aktuella diktsamling:
”Jag har ett plakat i mina mjuka tindrande ögon
som vaskar guld i träd och asfalt
söker en förening med allt som lever
flower power kanske
betongbeatnik utan rustning
en tulpan och en dikt
en samhörighet som sjunger
under trashankens loppbitna sko – – -”
info@opulens.se
