Gäckande litterära gurkor

Litteratur.
Illustration: Opulens. Bildkällor: OpenClipart-Vectors / 27437 bilder lil_foot_ Pixabay.com.

GURKVÄXTER. I dagens text ägnar sig Carsten Palmer Schale åt ett begrundande av gurkväxter och hur de skildras i litterära sammanhang.  Bland annat har han läst ett omfattande verk om detta lite ovanliga ämne.

 

Det vimlar av gurkor i litteraturen. Eller nja, snarare gurkväxter. Inom semiotiken har det rentav skrivits tjocka böcker om detta. Något som eventuellt för den oinvigde kan tyckas en aning märkligt. Så icke! Huvudstudien på området är en på engelska skriven text av Ralf Norrman och Jon Haarberg Nature and Language. A Semiotic Study of Curcurbits in Literature, publicerad 1980. Här framstår faktiskt gurkorna som mycket intressanta. Studien är vidare perspektivisk, syntagmatisk, pankronisk och tvärvetenskaplig. Litteraturgenomgången är närmast ofantlig. Hur i h-e kan detta komma sig?

Ja, så löjligt är det hela faktiskt långtifrån. Låt oss bara tänka på andra växter — blommor, bönor, citroner — så kan vi möjligen något mildra vår tendens till ironi eller rentav förakt. Boken är dock tudelad, varav den första delen är både omfattande och besvärande osystematisk, medan den andra är riktigt stimulerande: den handlar om begreppet ”betydelse” (vilket ju möjligen inte förvånar, eftersom arbetet ju är semiotiskt).

I den omfattande och osystematiska delen visar det sig att gurkväxterna kan symbolisera eller betyda mångahanda.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

 

Genom sin förmåga att växa snabbt blir gurkorna symboler för livet, genom sin förmåga att dö snabbt blir de även symboler för döden, genom sin fertilitet får de sexuell laddning, på grund av sina mer obskyra egenskaper blir de även metaforer för dumhet etcetera. Men det är inte allt!

Är den planta som gav skugga åt profeten Jona en gurka? Som Septuaginta och Karlfeldt menade — eller en murgröna som Hieronymus ansåg?

Nu frågar sig måhända vän av ordning varför författarna ur sin oas av mer eller mindre intressanta exempel inte ens nämner en så känd dikt (!) som Saint-Amants Le melon, den mest vältaliga hyllning gurkan någonsin fått?

Det som i god mening skiljer ut denna studie från de ikonografiska motsvarigheterna är den analys som i verkets andra del just tar sig an begreppet ”betydelse”. En intressant vinkling är den som pekar på i ljudvärdena i orden för gurkor av skilda slag. Flera ord, som exempelvis vårt eget pumpa, innehåller ju ”mp”, som, på engelska, kan symbolisera ”massive roundness”! Detta är dock, som Norrman och Haarberg givetvis är medvetna om, ett trassligt område.

Man behöver ju bara peka på vår egen svenska gurka, som innehåller den med äckel associerade ljudgruppen ”rk”. Än mer central är dock frågan om när själva elementet är symboliskt laddat och när det inte är det. Författarna vänder sig här mot faktaförklaringar, och menar att det ändå för det mesta existerar symboliska laddningar.

Att meloner använts symboliskt är ju också mer än välkänt, eller hur? Personligen är jag emellertid inte övertygad om att detta gäller alla meloner i litteraturen. Men efter att ha läst den aktuella boken kommer jag ju aldrig mer att kunna kunna läsa någon text där en pumpa förekommer utan att fråga mig om vi här faktiskt talar om en pumpa eller om någonting annat!

Hursomhelst. En av verkets konklusioner utgår från att gurkor har väldefinierade symbolladdningar. Men hur då med rosor och liljor? Ja, hela grönsaksdisken och hela blomsteraffären? Teckentydningen förefaller arbiträr.

Ett mycket intressant exempel på hur en gurka — ja, en pumpa — faktiskt kan användas symboliskt är ju annars Rydbergs dikt ”Livslust och livsleda”. Där uppträder som bekant pumpan som representant för den framtida intelligensaristokratin. Och där ingår väl vissa traditionella symboler för ”dumhet”, ”uppblåsthet” och ”löjlighet”. Men det som verkligen ger metaforen dess sälta är likheten mellan det stora huvudet på den spinkiga kroppen, och pumpans stora frukt på en skör stam, samt det förhållandet, att pumpan är resultatet av ett växande på samma sätt som intelligensaristokraten är resultatet av en biologisk utveckling, där en viss form av steril intelligens varit den enda urvalsprincipen vid aveln. Så se där!

CARSTEN PALMER SCHALE
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr