Freudianska frågor i Flensmarcks roman

Litteratur.
Kristofer Flensmarck. (Foto: N&K).

ÖVERLAGRING. In i smärtan är ett genomtänkt och genomarbetat verk. Avgörande för läsupplevelsen är kontrasten mellan den omogne unge mannens perspektiv och överlagringen av det mogna, skriver Jonatan Jakobsson Wik.

In i smärtan av Kristofer Flensmarck
Natur & Kultur

Hur återvänder vi till vad vi en gång kommit ur? Och hur lämnar vi det alls? Freudianska frågor löper genom Kristofer Flensmarcks senaste roman In i smärtan (Natur & Kultur), ett familjedrama där det framträngande förflutna hela tiden tvingar läsaren att vara på två platser samtidigt.

När Flensmarck 2016 romandebuterade med Jag är Hill var det på sätt och vis också med ett familjedrama. Då drömde han på sitt finstämda vis liv i en Carl Fredrik Hill-gestalt utifrån fragment ur konstnärens liv. Den metoden, att använda sig av ett redan föreliggande material, har Flensmarck plockat med sig från den produktion av lyrik han 2005 påbörjade med Stilla en björn.

In i smärtan är berättelsen om sonen Toms återvändande till barndomshemmet i Skåne. Det är jul. Närvaron av en cd-freestyle placerar oss antagligen någon gång i slutet på 90-talet. Med sig har Tom flickvännen som föräldrarna inte träffat tidigare och hennes hund Göran. Dagarna före julafton spenderar de fyra i huset, fadern framför tv:n, modern vid hushållssysslorna och ungdomarna drivande fria. Alla väntar på den stora dagen och på systerns ankomst.

Redan från start är In i smärtan mättad med antydningar om ett förflutet som läsaren inte har tillgång till. Sällan skrivs något ut i klartext, antyds bara, ligger precis bortom det vi får läsa, eller uttrycks indirekt via tv-program, musik och litteratur. På det här viset använder sig Flensmarck även den här gången av sin readymade-metod för att undersöka vad som händer med det bekanta då det placeras i en annan kontext. Greppet kan tyckas enkelt, men det tillåter Flensmarck att bygga upp laddningen i texten och mellan karaktärerna.

Verket är indelat i tre akter och närmar sig gärna en hybridform mellan roman och drama. Replikskiftena, de korta miljöbeskrivningarna ger flera gånger upplevelsen av att snarare se en pjäs än att läsa en bok. Formvalet är genomtänkt, passar utmärkt till undertexten av kuliss och skådespel karaktärerna emellan. Och upplevelsen av att det som sägs är repliker lämnar gång på gång det osagda blottat: ”I år har vi haft en del med taket och bilens avgassystem. Men annars kan du alltid vända dig till pappa och mig. Det vet du”.

Att de tre akterna motsvarar mamman, pappan och sonen är en konstruktion Flensmarck använder för att utelämna systern. Och som frånvaro använder han henne utmärkt, hon blir något kusligt, ett Något vars ankomst alla är nervösa inför.

Det är omöjligt att läsa In i smärtan utan att upptas av karaktärernas inbördes relationer. Sonens relation till fadern som är präglad av lika delar längtan efter att bli hörd och tävlan, en tävlan som sonen med ambivalensen långt upp i halsen tycks vinna. Eller som modern uttrycker det: ”Du har förverkligat fars drömmar”. Relationen till modern där sonen å ena sidan ger uttryck för en önskan att skydda och vara nära men där hon å andra sidan blir påträngande och gränslös på ett vis som hos honom väcker starka aggressiva fantasier. Och relationen till flickvännen där det blir tydligt hur sonens sexualitet är legerad med en förgörande aggressivitet, och där sonen tycks förblindad av en idealisering vilken utelämnar flickvännen helt från relationen. Det är egentligen inte förrän i slutet man förstår varför flickvännen överhuvudtaget är där.

Både karaktärerna i sig och deras inbördes system av relationer blir i Flensmarcks gestaltning dynamiska och högst trovärdiga.

Allteftersom tiden fortlöper och julafton närmar sig tilltar det stora frosseriet i mat och alkohol, ett stilgrepp som bygger upp ett äckel, ett lätt illamående hos läsaren. Referenserna till Strindberg och Norén är både indirekta och ibland, direkt uttalade.

Texten är genomgående skriven utifrån det onyanserade och oförlåtande perspektiv en 22-årig son kan ha på uppväxten han nyss lämnat, på föräldrarna och på deras relation, vilken han tror sig förstå sig på. Samtidigt finns det i texten återkommande lager av ett mognare berättarperspektiv som gör gällande att sakernas tillstånd är mer komplicerat än vad den unga mannen tycks förstå. Kontrasten ger ett nästan självbiografiskt intryck: den mognare mannen som subtilt men tydligt beskriver och kommenterar den yngre versionen av sig själv.

In i smärtan är ett genomtänkt och genomarbetat verk. Form- och stilval gör Flensmarck med medvetenhet inför hur det påverkar text och läsare. Avgörande för läsupplevelsen är kontrasten mellan den omogne unge mannens perspektiv och överlagringen av det mogna. Hade det senare saknats hade verket troligen urartat i banalitet, men det händer aldrig i In i smärtan. Istället bryts texten allt mer upp i outtalade men komplexa frågor. Frågor om upprepningar, frågor om hur en far önskat och älskat sitt barn, frågor om en mors själviska längtan. Det är tack vare frågorna som läsaren får följa med hela vägen in i smärtan, in i dess djupaste och ömmaste punkt.

JONATAN JAKOBSSON WIK
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Sommar: Slutet

KORTPROSA. En lördag eftermiddag i september hittade Erik Skogh en samling absurd

Sommar: Stjärnan

KORTPROSA. En lördag eftermiddag i september hittade Erik Skogh en samling absurd
0 0kr