Finns det ett judiskt uppdrag?

Litteratur.
Adam Sutcliffe (Foto: Princeton University Press)

OUTSIDER. ”I sin slutsats formulerar han en minsta gemensamma nämnare: det judiska folket representerar hopp. Men räcker det?” Niklas Anderberg har läst Adam Sutcliffes What are Jews for? och menar att det inte är helt lätt att följa den röda tråd som söker sin väg genom boken.

What Are Jews For? Av Adam Sutcliffe
Princeton University Press

Eftersom begreppet ”jude” är laddat föredrar många att tala om en judisk person eller om det judiska folket. Därför rycker man till när man ser titeln på Sutcliffes senaste bok What are Jews for? Från judiskt perspektiv är det fråga om ett syfte eller ändamål med deras historiska existens. Ingen skulle ställa samma fråga om en fransman, suckar Gershom Scholem i en ingress till boken. Judarna måste alltid försvara sig och legitimera varför de finns till. Är den gemensamma nämnaren etnicitet, språk, religion eller nationalitet?

Den traditionella definitionen av en jude är att han eller hon har en judisk mamma eller är omvänd till judendomen, en definition som även hanteras av Knesset. Men för konservativa räknas det bara om omvändelsen godkänns av en ortodox rabbi. För att komplicera bilden ytterligare accepterar den så kallade reformjudendomen även barnet som judiskt om pappan är jude.

Men kan undra var och när i historien ”juden” framträder som avgränsad figur. Adam Sutcliffe frågar sig också varför. En strategi kan vara att lägga tonvikten på judenhetens diffusa och obeständiga karaktär och samtidigt ta udden av begreppets retoriska kraft.

I samband med förhandlingarna om Brexit höll Theresa May ett tal där hon enligt Sutcliffe fällde en oväntat filosofisk kommentar: Ni som anser er vara världsmedborgare är i själva verket inte medborgare av någonting som helst. Ni har ingen uppfattning om vad begreppet ”medborgare” betyder.

Detta skapade oro och kritiska röster menade att Mays uttalande var stillatigande antisemitiskt och några gick så långt som att insinuera att det kunde vara taget ur Mein Kampf. Detta är otvivelaktigt långsökt men under de senaste årtionden har en hävdvunnen nationalism fått vind i seglen. När det gäller judarnas status har ekon av gamla debatter om deras egenart och anseende som ett utvalt folk åter börjat ljuda.

Samtidigt betonar judiska tänkare kosmopolitiska värden och universella strävanden, vilka även de kan spåras i den hebreiska bibeln. Det är denna motsättning som gör det svårt att tala om ett gemensamt mål. Är det överhuvudtaget möjligt att förena en stark känsla av egenvärde och självtillräcklighet med allmängiltiga ideal?

Detta kan kanske bäst illustreras med ett par exempel. Även om bara några årtionden skiljde dem åt framstår den sekuläre essäisten George Steiner (död 2020) som alltigenom modern medan Menachem Mendel Schneerson, den sjunde och siste så kallade Lubavitscher rebben, verkar ha vuxit fram som en mossbelupen svamp ur sjuttonhundratalets chassidiska urgrund i Östeuropa.

Den världsomspännande chassidiska rörelsen som ingen trodde skulle överleva in i våra dagar är vid full vigör.

Man måste examinera dessa två specimen grundligt för att kunna hitta några likartade kromosomer. Inte desto mindre hade denne konservativa ledare för den ortodoxa grupperingen Chabad en stor skara hängivna följeslagare som i honom såg en ny frälsare. Den världsomspännande chassidiska rörelsen som ingen trodde skulle överleva in i våra dagar är vid full vigör. Från Montreal och New York till Antwerpen bär kvinnorna peruker och föder barn medan männen snör på sig sina böneremmar (tefilin) och dansar extatiskt i böljande, svarta vågor i ett hav av skruvlockar (peyos) med hatten högt på skulten. Pälsmössan (shtreimel) är för varm och hotar dessutom vid sådana lägen att trilla av och används därför endast på helgdagar. Det går åt åtskilliga ryska mårdsvansar för att framställa bara en lyckad sådan huvudbonad.

Alla möjliga och omöjliga former av traditionellt tänkande har funnit fruktbar grogrund i skrymslen och vrår av de mest sterila och nertrampade åkerjordar. Ogräs och tistlar reser åter sina olycksdigra kronor över det postsekulära landskapet.

Även George Steiner har många följeslagare; trogna som otrogna. Men dessa uppträder inte gärna i extatiskt böljande grupper utan håller sig överlag på den akademiska mattan. Steiner beklagade sig med jämna mellanrum över sina ”oskrivna böcker”. Denne mästare på kortare studier drömde om att skriva en ordentlig bok. Även han såg något särskilt i judarnas historia, nämligen i språket och dess tecken. Själva skriften utgör judendomens själ eller kanske i Steiners fall åtminstone dess sinnelag. Men om det skulle vara ett ändamål är något jag knappast tror han skulle gå med på. Denne kosmopolitiske humanist och elitäre kulturskribent rörde sig milt talat i andra kretsar än de rättrogna av chassidiskt snitt. Vilket inte hindrade att han även låg i livslång träta med sin liberalkonservativa kollega Isaiah Berlin.

Spinoza levde samtidigt som Sabbatai Zevi (död 1676) men avståndet mellan dem framstår som astronomiskt. Parallellen mellan Steiner och Schneerson går igen; även här verkar vi ha att göra med en upplyst person och ett spöke ur det förflutna. Sistnämnde var den legendomsusade men falske frälsaren som fortfarande fascinerar. Zevis kometartade karriär slutade lika oväntat som snöpligt med hans omvändelse till islam vid hovet hos Mehmet IV i Konstantinopel. Han ställdes inför valet att klä av sig och bli beskjuten med pilar för att bevisa sin gudomliga status eller att ge upp sina messianska ambitioner. Inte oväntat föredrog han att hädanefter bära en turban innan han slutligen fick slita sina sista dagar i landsflykt i Albanien.

Vissa vill i Spinoza också se en messiansk räddare men detta missar sitt mål med åtskilliga himlasfärer. Hans filosofi har beskrivits som både genial och svårbegriplig och frågan om han var en smygateist eller i själva verket en djupt troende person är fortfarande obesvarad. Politiskt står han närmare Hobbes än Sabbatai Zevi – statens uppgift är att garantera medborgarnas frihet. Spinoza var en tidig företrädare för demokrati, låt vara inte riktigt av samma sort som den vi nu vurmar för. Kvinnlig bestyrskraft hade han till exempel inte mycket till övers för. Vi varnar för enkla svar och förutfattade meningar; en ny bok går så långt som att framställa Spinozas tänkande som auktoritärt med proto-fascistiska drag.

Det verkar omöjligt att förena Zevis apokalyptiska svärmeri med Spinozas kallblodiga förnuftstänkande. Spinoza är en monist. Hans formulering ´Gud eller naturen ´ (Deus sive Natura) har inte upphört att förbrylla. Hur detta än tolkas är det uppenbart att Spinoza inte talar om en annan värld; det finns ingenting utanför. Även om Spinozas grundton är överväldigande universalistisk görs tappra försök att införliva honom i den judiska fållan och även som bannlyst kan han inte lösgöra sig från sin arvedel. Men Spinozas skarpa bibelkritik och hans ofta förekommande beskrivning av det judiska folket i nedsättande ordalag skorrar illa med detta önsketänkande.

Libri resurrecti - återupplivade böcker

Följ vår blogg om litteraturskatterna du inte visste att du ville läsa!
Läs bloggen

En outsider som Sutcliffe ägnar åtskillig tid åt är den franske hugenotten Pierre Bayle (1647-1706) som mot slutet av sitt liv bodde och verkade i Rotterdam. En av hans beryktade essäer behandlar Spinoza vilken han utan att blinka kallar en ateist, något alla enligt Bayle förstås redan vet. I flera av hans fotnoter, vilka vida överstiger texternas egentliga ämne, befinner sig hans osaltade bibelkritik. Artikeln om kung David var så skandalomsusad att han tvingades revidera den andra utgåvan av sin Dictionaire historique et critique som ursprungligen gavs ut 1697. I sedvanlig stil börjar Bayle med att prisa den dygdige kungens bravader för att i fotnoterna grundligt kritisera dessa som etiskt katastrofala förehavanden.
Bayle var en tidig förespråkare för tolerans och förkastade våld i alla dess former. Men som god (krypto)protestant betraktade han, liksom för övrigt även Augustinus, judarna som ett ”vittnesfolk”, nämligen till Kristus korsfästelse men utan erkännande av hans messianska status.

Hur toleranta andra var är en annan sak. Sutcliffes text fluktuerar mellan antisemitism och dess motsats filosemitism och mellan en uppsjö av judiska tänkare som på något undantag när ändå är med på att de har ett speciellt uppdrag att fylla i världen. Allt som oftast tar det sig uttryck i idén att judar som ett utvalt folk har ett mandat att uppträda som lärare för andra. Inte sällan åberopas Jesaja 53 med uppdraget att de skall vara ljusbringare för andra folkslag.

Walter Benjamin (död 1940) har karaktäriserats som både modernist och marxist men samtidigt också kallats ”messiansk”. Hans tragiska livsöde som slutade på flykt undan nazismen med resväskan full av manuskript står symbol både för tidens barbarism men också för hans egen brinnande oro. Självmordet kom inte som en blixt från klar himmel.

Benjamins komplexa tänkande förenar mystik, marxism, litteratur och konst i ett fragmentariskt och bitvis lysande livsverk. Genom hans tänkande löper otvivelaktigt en judisk ådra samtidigt som det är egensinnigt och svårhanterligt. Benjamin kan vara både jordnära och extatisk, både förhoppningsfull och dyster men han skriver aldrig på tomgång. Adorno tyckte att allt Benjamin skrev var strömförande; hans skrift var radioaktiv.

En stötesten som under detta mörka tidevarv kastade sin skugga likt en molok över det splittrade folket personifieras av det omtvistade begreppet sionism. Man kan som Jobotinsky vara sionist med en Kalasjnikov i högsta hugg men man kan också vara sionist och tillbringa sina dagar omgiven av kabbalistiska manuskript som Scholem föredrog. Anti-sionister finns också i olika tappningar, sekulära som ortodoxa. En av de märkligaste är kanske Frans Rosenzweig, författaren till den outgrundliga Förlossningens stjärna, en salig blandning av filosofi, kristendom och judisk mystik. Rosenzweig säger på ett ställe att det judiska folket har slopat begreppet ´land´ i parollen Blut und Bodem; dess själ och hjärta befinner sig i diasporan.

Enligt Butler omfattade Levinas idé om Den Andres okränkbara ansikte inte alla.

En samtida filosof som gör sitt bästa för att skilja kritik av sionism från antisemitism är Judith Butler. Hennes bemödanden faller inte alltid i god jord. I den överhettade politiska debatten verkar det finnas allt mindre plats för nyanser. Man är antingen för eller emot och avvikande stämmor förvisas helst till marginalen. Förintelsen legitimerar uppenbarligen diskutabla strategier och den som kommer med kritik utmålas alltför lättvindigt som motståndare till Israel och därmed automatiskt som antisemit. Detta förekommer säkert men hur kan man komma vidare om all kritik blir offside?

Även om Butler är en beundrare av Levinas riktar hon kritik mot hans sionism och försvar av staten Israel. I kölvattnet av de beryktade anfallen mot flyktinglägren Sabra och Shatila i Libanon 1982, följde en inflammerad debatt som fortfarande känns obekväm.

Enligt Butler omfattade Levinas idé om Den Andres okränkbara ansikte inte alla. Om ”den andre” är din fiende upphör den universella appellen. Butlers slutsats: för Levinas saknar palestinierna ett verkligt anlete; de är ansiktslösa. Denna bittra konklusion orsakade ett ramaskri vars ekon fortfarande gör sig gällande i etern. Antingen har hon slagit huvudet på spiken eller också har hon totalt missförstått Levinas och mer eller mindre medvetet förvanskat hans budskap.
Återigen är meningarna så vitt åtskilda att det är omöjligt att finna någon gemensam nämnare.

Efter beskådande av bokens kalejdoskopiska porträttgalleri kommer det knappast som en överraskning att Sutcliffe inte lyckas ge ett definitivt svar på frågan han själv ställer. I sin slutsats formulerar han en minsta gemensamma nämnare: det judiska folket representerar hopp. Men räcker det? Som vi sett bryts ett judiskt spektrum i alla regnbågens färger men det är inte lätt att följa den röda tråd som söker sin väg genom What are Jews for?

Kan det verkligen vara relevant att hänvisa till det tvåtusensjuhundraåriga uttalandet att vår herre ska göra Israel ”till ett ljus för alla folk, för att du ska vara till räddning för hela jorden” (Jes. 49:6). Sutcliffe menar försiktigtvis att denna idé visserligen kan vara inspirerande men att den samtidigt har skapat en ”laddad terräng fylld av dispyter”. Detta låter bokstavligen som en profetia vilken kommit sanningen närmare nu än någonsin.

NIKLAS ANDERBERG
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr