KÖN. “En av paneldeltagarna berättade att eftersom hon först läst Muminböckerna på finska, som saknar könsbundna pronomen, visste hon från början inte om att Mårran är kvinnligt kodad. Men vad har Mårrans kön egentligen för betydelse?” undrar Anna Remmets.
När jag i slutet av oktober var på Helsingfors bokmässa stötte jag på den skräckinjagande Tove Jansson-figuren Mårran, som kom framskridande i naturlig storlek. Trots min aversion sedan barndomen mot vuxna förklädda till tecknade figurer var jag tvungen att gå fram och be Mårran om en gemensam selfie. Denna mörka gestalt som fryser allt hon rör vid är nog det närmaste ett renodlat monster som finns i Janssons världsberömda Muminvärld, som visserligen kryllar av mer eller mindre obskyra och ibland skrämmande varelser. Men Mårran är inte bara ett monster som skrämmer och stöter bort, snarare är hon precis som Charlotte Brontës ”Galna Kvinna På Vinden” (en annan omvälvande litterär bekantskap) ett monster som tar sig in under huden och stannar där. Hennes ikonstatus underströks ytterligare av att bokmässan hade en panel där litteraturvetare samtalade om hennes betydelse.
En av paneldeltagarna berättade att eftersom hon först läst Muminböckerna på finska, som saknar könsbundna pronomen, visste hon från början inte om att Mårran är kvinnligt kodad. Men vad har Mårrans kön egentligen för betydelse? Panelen resonerade lite svävande om att Tove Jansson kanske ville bryta normen genom att skapa en kvinnlig skurk eftersom kvinnor oftast ses som goda. Här, menar jag, bortsåg de från en hel kulturhistoria rik på specifikt kvinnliga monster, vars monstrositet konstrueras just i motsättning till en önskvärd kvinnlighet.
Paneldeltagarna pratade om hur den kolsvarta Mårran både bokstavligt och bildligt ter sig som ett fotonegativ av de vita Mumintrollen. Framförallt är hon dock en negativ spegling av eller kanske till och med en dubbelgångare till den blida Muminmamman, vilket har framförts i andra sammanhang. Där Muminmamman, vars själva namn för tankarna till fruktsamhet och omvårdnad, är sinnebilden för varm, omhändertagande kvinnlighet, dödar Mårran med sin iskyla allt hon snuddar vid. Medan Mamman (vilket namnet också antyder) blir till i relation till andra och genom sin omsorg om dessa, är Mårrans ensamhet total.
En intressant fråga som ställdes av panelen var huruvida Mårrans önskan är att frysa ner annat eller om det är en olycklig bieffekt av att hon vill värma sig själv. Med andra ord: är det hennes destruktivitet eller hennes ensamhet som är mest central i hennes karaktär? Faktum är att det tycks ske en glidning i berättarperspektivet. Från att ha varit en fara som andra karaktärer måste undkomma eller bekämpa blir hon mer mångtydig i Pappan och havet där Mumin i hemlighet börjar träffa henne och låta henne se på den ljuslykta hon dras till så mycket.
Mammans reaktion inför Mumins nyfikenhet på Mårran är talande: man ska inte tänka för mycket på det mörka i tillvaron (Mårror), då växer det bara, säger hon. Mumin kommer dock fram till en mer accepterande hållning. Han är så småningom inte längre rädd för att möta Mårran och till och med kalla henne ”en bekant”, men han håller henne ändå på behörigt avstånd.
Mårran kan således förstås både som en negativ (eller alternativ) spegling av modersgestalten och som en symbol för det mörka i det egna jaget: två saker som Mumintrollet måste konfronteras med i sin utveckling från barn till vuxen, men hon är långt ifrån någon entydigt negativ figur. Om det är något som kännetecknar Janssons Muminböcker är det ju att det är de varelser som lever i utkanten av det trygga centrum som utgörs av Muminhuset och dess kärnfamilj som ger Muminvärlden dess själ.
anna.remmets@opulens.se
