PROSAKONST. Torsten Green-Petersen har läst de senaste delarna av Jon Fosses septologi. Vissa har liknat den vid barockmusik, men Green-Petersen tycker att den påminner om en vacker fäbodpsalm.
Septologin III-V: Jag är en annan av Jon Fosse
Översättning Lars Andersson
Albert Bonniers Förlag
Vid det här laget är förmodligen Jon Fosse den nu levande skandinav vars dramatik är mest spridd och spelad över världen. Norsk författare. Som poet, prosaist och framför allt dramatiker finns han numera alltid med i kortleken då Nobelpriset i litteratur skall delas ut.
Som ett slags storverk i begynnande ålderdom har han nu formulerat klart sitt mest omfattande stycke i prosaform. Septologin. Där delarna III-V nyligen utkommit på svenska i en följsam översättning gjord av Lars Andersson. Som liksom i tidigare översättningar från just norska visat stor känslighet och förmåga att bibehålla ett slags norsk diktion också då han översätter just detta till vårt eget. Det tycks mig vila någonting av musikalitet i vårt norska broderspråk. Nog så väsentligt att beakta och ta till vara i Fosses i regel utpräglat musikaliska texter. Må så vara poesi, drama eller, som just nu, prosa.
Detta är en långsam och delvis oåtkomlig berättelse. Alltsammans i ett enda långt flöde. Endast uppdelat i tre utsnitt av det pendlande livet. Pendlar gör det nämligen i högsta grad. Mellan berättarens nutid och dåtid.
Kvittret - En podd om Twitter
Här förekommer två män, båda vid namn Asle, som i allt liknar författaren med varsin svart sammetskavaj, lång svart rock, hästsvans och brun läderväska över armen. Båda två är dessutom målare och hoppar av gymnasiestudierna till förmån för en konstskola. Men där den ene Asle till slut blir nykterist och katolik går den andre Asle ett långt mer tragiskt öde tillmötes i doften av sprit och ensamhet. En tredje tungt vägande gestalt följer också med i berättelsens lugna vatten. Det är en kvinna vid namn Ales. Berättaren Arles alltför tidigt döda älskade som följer honom och oss tätt inpå över sidorna. En fjärde pusselbit kanske också skall nämnas. Nämligen Gud. Som ande. Som det transcendenta som känns igen från Fosses tidigare något mystiskt präglade verk. Nu kanske på väg emot försoning. Men bara kanske. Något absolut eller slutgiltigt simmar sällan runt i författarens värld. Här passar det gamla valspråket ”Panta rei ” bättre än på många andra platser.
I en av våra stora dagstidningar liknas ”Septologin” vid att lyssna till barockmusik. Det kan säkert vara en god metafor men själv tycker jag den påminner om en vacker fäbodpsalm. Förankrad som den är i landsbygden och dess historia. Med det avlägsna. Med nostalgin och den skira rösten från något evigt.
info@opulens.se
