En roman som väcker irritation och välbehag

Litteratur/Kultur
Jakob Hirdwall (foto: Karolina Henke)

SCIENCE FICTION. Dramatikern Jacob Hirdwall romandebuterar nu med science fiction-romanen Picknick vid vägens slut. En apokalyptisk berättelse som får det att krypa i skinnet av både välbehag och irritation på Helena Lie.

 

 

Picknick vid vägens slut av Jacob Hirdwall
Nirstedts förlag

Jag kan knappt tänka mig något mer luggslitet än Kafka-referenser. Jag menar inte att jag ogillar Kafkas litterära gärning. Jag menar att det finns annat än just Kafka att låna av. Men så är det med klassiker. Man kommer aldrig undan. I dramatikern Jacob Hirdwalls debutroman Picknick vid vägens slut vecklas en apokalyptisk, intrikat och mycket omfattande science fiction-historia ut där såväl metamorfoser som skalbaggar finns med.

Den centrala platsen är forskningsstationen Institutet som ligger någonstans i en karg miljö som verkar vara Island. En AI-skapelse kallad Plejad 9 utgör ett slags supermedvetande och en annalkande katastrof värdig Bibelns tio plågor samtidigt är fästpunkter ur vilken berättelsen emanerar. Tiden det utspelar sig under är en framtid inte alltför långt bort. Miljöförstöringen är på väg mot klimax och naturen hämndlysten. Vi har huvudkaraktären Gregor (ett namn som anspelar på Kafkas Gregor Samsa i Förvandlingen) som är vetenskapsman och en udda fågel. Han lever för sin forskning, bor i princip på kontoret och odlar ett osunt intresse för skalbaggar.

Vi har Gwendolyne, även hon forskare, som männen dånar av åtrå inför så fort hon kliver in i rummet. Gwendolyne är sedan långt tillbaka Gregors stora kärlek från tiden då hon var Suzanah (någonting hände och hon bytte mer eller mindre identitet). De möts igen av en slump på Institutet och Gregor är fortfarande besatt av henne, men kärleken är obesvarad. Vi har Mandory och Claude, även de knutna till forskningsstationen, och vi har minst ett dussintal andra. Via monologer bygger allihop den här berättelsen. Det finns även en allvetande kör som utan tydlig kronologi delger fragment om vad som sker eller har skett. Själva romanens antagonist är den invasion av svarta insekter, någon sorts skalbagge, som invaderar by efter by och äter allt som kommer i dess väg. Boskap som människor. De härjningar som svärmarna lämnar efter sig kallas för “den svarta smeten” och likt en dödspatrull far de fram och lämnar urgnagda lik, svarta fekalier och slem efter sig.

Förutom de här byggstenarna finns en mängd andra moment som på olika sätt har med varandra att göra, men ibland inte. Här och var dras en anekdot av någon, ett möte sker, något dolt kommer upp till ytan och den ena osannolika händelsen efter den andra inträffar. Det är spektakulärt och underhållande, men omöjligt att hålla kursen i detta gytter av röster. Alla irrgångar, stickspår, bipersoner och bihistorier blir för mycket, för rörigt, och det är synd. Hade författaren förhållit sig mer stringent till materialet och vad berättelsen egentligen handlar om hade åtminstone jag haft större behållning och kunnat fästa mig vid karaktärerna.

Hirdwall verkar fullständigt strunta i saker som överskådlighet, begripligt narrativ och rimlig karaktärsmängd och å ena sidan finns det något anarkistiskt över den hållningen som jag gillar, men det har sina nackdelar. Texten som sådan ligger nära dramatik, den skulle göra sig utmärkt på scen i en nerkortad version vilket inte är märkligt eftersom Hirdwall är dramatiker, men som roman sett, för det är trots allt det Picknick vid vägens slut utger sig vara, sväller det ut för mycket. Hirdwalls fantasi däremot och sätt att teckna de många scener som utspelar sig vet inga gränser, och dessa upplever jag faktiskt vara enastående.

HELENA LIE
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen