KLIMATKRISEN. Bill Gates förändrar inte ett skit, tvärtom. Han banar snarare väg för ännu värre katastrofer, skriver Nette Wermeld Enström, som läst miljardärens bok om kärnkraft och klimatkrisen.
“Så undviker vi klimatkatastrofen – Lösningarna vi har och genombrotten vi behöver” av Bill Gates
Översättning: Margareta Eklöf
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Världens teknikmiljardärer tycks allt oftare engagera sig i jordens framtid, eller snarare för en framtid bortom planetens gränser. Det är sällan blygsamma visioner.
SpaceX-entreprenören Elon Musk drömmer om tidsresor, evigt liv och kolonisering av Mars. Siktar mot rymden gör även Amazons grundare Jeff Bezos, som inte hyser större hopp om jordens framtid. PayPal-grundaren Peter Thiel, något mer modest, vill bygga flytande och suveräna stater på internationellt vatten.
I den här ligan av kapitalismens vinnare och globala elit är förmodligen Microsoft-grundaren Bill Gates den mest jordnära. Ja det är i alla fall så som Gates, filantropen, själv vill framstå i sin nya bok “Så undviker vi klimatkatastrofen”.
I tolv kapitel redogör här Gates för sin syn på klimatkrisen, i linje med FN:s klimatpanel IPPC, och om de åtgärder som han personligen anser nödvändiga för att dels anpassa den teknologiska civilisationen till ofrånkomliga klimatförändringar och vidare minska utsläppen till noll.
För den helt oinvigda i klimatfrågan kan Gates säkert erbjuda en pedagogisk förklaring till den globala uppvärmningen och några av dess orsaker, men för den som söker andra lösningar än kärnkraft och ökad elektrifiering av samhällets alla sektorer blir boken en besvikelse.
“Så undviker vi klimatkatastrofen” är inget mindre än raffinerad propaganda, förklädd till skepnader av vetenskap och välgörenhet.
Det hedrar ändå Gates att han inte döljer sina egenintressen. Han hymlar inte om sina investeringar, miljardbelopp, i framtidens kärnkraft. Samtidigt är han likväl fåfängt mån om att också framställa sina affärer och sin lobbying mot Washington, och andra länders makthavare, som lika stora delar altruism som jakt på egen vinst.
På sin sida, menar Gates, har han dessutom andra miljardärer, som den ålderstigne Warren Buffett, och populära vetenskapsmän, som den avlidne Hans Rosling. Och det är bara två av alla världsberömda personligheter som Gates retoriskt refererar till för att styrka sin sak och sitt syfte; att elektrifiera världen med en kärnkraft som ännu omges av fler frågetecken än trygga svar. Kärnkraftskritiker ignorerar han, eller beskyller för att missunna utvecklingsländerna samma standard som “oss”. Om han med ”oss” menar sin egen klass av miljardärer eller medelklassens amerikaner och européer, är oklart.
Att Gates eget kärnkraftsföretag TerraPower redan fått miljontals dollar i bidrag av USA:s energidepartement räcker inte. Gates vill ha mer, för ”allas” skull. Och boken igenom exemplifierar han därför hur allt står och faller med en ny generation kärnkraft, den bästa och mest hållbara energikällan, det enda som kan gardera ”oss” ökad tillväxt och – inte att förglömma – förse jordens fördömda med den elektricitet de behöver för att komma ur sin misär.
Man kan tycka att en av världens rikaste män, som tar sig an den nobla uppgiften att rädda mänskligheten från mänskligheten, hade kunnat unna sig en kurs i ekonomisk historia innan han gav sig i kast med att skriva in en manual för global rättvisa i den egna industrins verksamhetsplan. Men till Gates försvar, och som han själv ödmjukt medger, är han ju ”bara” en filantropisk entreprenör och teknofil.
Gates bekänner vidare att han inte heller är någon statsvetare, men att han som affärsman ändå kan ge några goda råd till världens politiker. Offentliga medel, resonerar han, bör finansiera infrastrukturen och täcka upp för de ekonomiska risker som utvecklingen av den teknik han ser framför sig kan medföra. De ekologiska riskerna är han inte lika intresserad av. Inte heller andra alternativ än de han själv investerar i.
Inte ett enda ord tillägnas de sociala rörelser, lokala omställare och ursprungsfolk som världen över arbetar hängivet med klimatfrågan. Och kunskap som redan finns, inte minst i de utvecklingsländer som Gates först och främst säger sig vilja hjälpa, har han uppenbarligen inget större intresse för. Trots allt är Gates ingen insnöad typ. Han är både beläst och berest, rör sig hastigt och ständigt mellan kontinenterna i sina privata jetplan. Det är bara inte, menar han, hans välstånd, livsstil och konsumtion som är problemet i grunden.
Det är hisnande, hur höjd förminskar och fart förblindar. Och ändå är hela diskussionen om klimatet, ett hyperobjekt bland många andra i vår tid, inte bara en fråga om perspektiv utan också ideologi. På Gates karta finns bara teknologiska framsteg och tillväxt. Däri ligger också mänsklighetens funktion, istället för tvärtom. Kapitalismen, om här än modifierad i en slags nykeynesiansk anda, är av naturen given och blir inte ifrågasatt.
Att hitta vägar från den pågående katastrofen, den ekologiska kollapsen, inom ett ekonomiskt system som skapat såväl klimatkriser som avgrundsdjupa klassklyftor, framstår allt mer avlägset efter att ha läst Gates bok. Den som verkligen önskar perspektiv på klimatkrisen och vill lära sig mer om alternativ och resiliens bör istället läsa något av David Jonstad eller Naomi Kleins “Det här förändrar allt”.
För Bill Gates förändrar inte ett skit, tvärtom. Han banar snarare väg för ännu värre katastrofer.
nette.wermeld.enstrom@opulens.se
