En korsriddare i själ och hjärta

Litteratur.
David Bentley Hart i samtal. Ta del av det här på Youtube

RELIGION. ”Detta är ingen halleluja-teologi utan snarare en världsuppfattning präglad av dostojevskijanskt mörker, ondska och tristess. Livet är kort och mestadels en tråkig affär”, skriver Niklas Anderberg som läst David Bentley Harts Theological Territories.

Theological Territories – A David Bentley Hart Digest
Av David Bentley Hart
Notre Dame Press

I en insändare i The Times Literary Supplement 17 juli ifjol beskrev David Bentley Hart den kände liberale tänkaren Isaiah Berlin som en lättviktare. Dennes alster är intressanta och välsmakande men enligt Hart är de lika delikata som mintchoklad efter middagen – och lika flyktiga. De lämnar ingen eftersmak. Äntligen en kritiker som vågar säga någonting spydigt om en av högerliberalismens stora ikoner. Om han har rätt eller inte är en annan sak.

Själv kände jag ganska dåligt till Hart. Av och till en artikel och flera boktitlar har genom åren passerat revy. Han är Amerikan och en specialist på östortodox kristendom men titlar som That All Shall Be Saved väckte inte direkt mitt intresse. Föreliggande bok är ett intellektuellt testamente i komprimerad form, bestående av föreläsningar och diverse artiklar från de senaste åren. Alltså precis som de där chokladbitarna han avfärdade hos sin äldre kollega …

David Bentley Hart är något så ovanligt som en ortodox fritänkare. Han var tidigare anglikansk men är numera anhängare av östortodox teologi. Han har studerat filosofi och är även medlem av Democratic Socialists of America. Hand i hand med hans progressiva disposition går en kompromisslös fundamentalism. I hans radikala kristna budskap finns det inte plats för något velande. Även om oddsen är emot oss måste vi kristna tro på alltings godhet, säger han. Annars skulle hela budskapet och halva Bibeln bara vara fabulöst nonsens.

Detta är ingen halleluja-teologi utan snarare en världsuppfattning präglad av dostojevskijanskt mörker, ondska och tristess. Livet är kort och mestadels en tråkig affär, så varför göra en dygd av att vara artig och tillmötesgående? Hans temperament driver honom att kapsejsa med bredsidan flammande av kanoner.

David Bentley Hart kan på ett par sidor avfärda stora sjok av västvärldens filosofiska tradition: Kant och Heidegger (vilken han förebrår en undermålig kännedom av både antik och medeltida filosofi och kristet tänkande), Wittgenstein och Roland Barthes ”tungrodda och fadda dialektik”.

Reformationen är i sin helhet oduglig liksom även stora delar av katolicismens osammanhängande och ”gräsliga” tankevärld, samt allt som går under den flummiga benämningen postmodernism. Den första uppercuten delar han ut till Descartes som han anser vara grovkornig, bisarr och banal.

Dansa som en fjäril, sticka som ett bi. David Bentley Hart är en slugger i kärlek.

Theological Territories är indelad i fem sektioner varav de första tre är reflektioner över mer eller mindre kända kolleger och meningsmotståndare. Sistnämnda kan förvänta sig en hårdför behandling, särskilt om de är materialistiskt lagda eller rent av ogudaktiga. Det är ett under att han tar sig tid att ägna en enda mening åt att avfärda de Nya Ateisterna. Hart tar längre tid på sig att vederlägga två konservativa amerikanska katoliker som i en bok försvarar möjligheten att utfärda dödsstraff för svåra förbrytare. Enligt Hart är detta oförenligt med ett kristligt budskap. De som påstår annat har inte förstått sig på Bibelns kärleksbudskap; det finns ingen möjlighet i världen att försvara dödsstraff.

I sitt förord skriver Hart att han för säkerhets skull ringde upp en av författarna och ganska snart insåg att denne inte var det blodtörstiga monster han hade förställt sig. Han erkänner att han inte borde ha dragit så snabba slutsatser men tycker inte om att ändra något han publicerat tidigare. Hans benägenhet att varva sina idéer med temperamentsfull polemik är ett genomgående problem i boken. Dansa som en fjäril, sticka som ett bi. David Bentley Hart är en slugger i kärlek.

Det är lika svårt för en rik person att komma till himlen som det är för en kamel att komma igenom ett nålsöga är en parabel som det inte går att köpslå om. De amerikanska evangelisterna saluför en travesti av det ursprungliga budskapet. Protestantismen har naturligtvis för länge sedan spårat ur och Hart proklamerar i vanlig stil att varje normalbegåvad person förstår att kalvinism bara är nonsens. Undrar om han i detta fall tänker på vinnaren av Pulitzerpriset 2005, Marilynne Robinson?

Hur det än må vara med detta levde Jesus i kommun med sina enkla apostlar och predikade oupphörligen de fattigas och undertrycktas evangelium. Att hänge sig åt pengar och makt är ett svek mot det kristna budskapet. Även om Hart anser att det går för långt att kalla de tidiga kristna för tvättäkta kommunister, snuddar han här anatema nummer ett i Amerika.

Fjärde delen av boken består av bokrecensioner. Här dämpas de teologiska övertonerna något. Den för mig okände författaren William Empson (1906-84) verkar närmast vara en fullständig nihilist, vore det inte för att han skrivit en bok om Buddhas ansikte. Hart konstaterar i lugn och ro att Empson i sina unga dagar vida översteg Wittgenstein i intellektuell briljans. Hans lovande karriär grusades dock av att prefekten hittade ett paket kondomer på hans studiekammare i Cambridge. År 1929 var detta i England något oerhört och Empson fick ge sig därifrån och begav sig till Fjärran Östen. Hans namn rensades från annalerna i det stolta universitetet och en lysande akademisk framtid kom på avvägar.

Under en resa i Japan utvecklade han en teori om ansiktets tu-delning som en gradmätare på vår personlighet. En vindlande och långsökt konstruktion vilken han inte desto mindre under många år utvecklade och dokumenterade med källor och fotomaterial. När boken äntligen blev färdig 1949 lämnade han över det enda exemplaret till sin vän och suput John Davenport. Denne vacklade pliktskyldigt till utgivaren, den excentriske Tamildiktaren med det förtroendeingivande namnet M.J.T. Tambimuttu, mest känd för sitt kaotiska bibliotek som dessutom vimlade av ohyra.

Libri resurrecti - återupplivade böcker

Följ vår blogg om litteraturskatterna du inte visste att du ville läsa!
Läs bloggen

Det hela slutade med att manuskriptet försvann i röran och Davenport hittade på en historia om att han förlagt det i en taxi i London. Under tiden hade det i själva verket övertagits av en viss Richard March som hade oskicket att i all hast dö, varpå manuskriptet sjönk ännu djupare i dennes enorma personliga arkiv. Slutligen övertogs detta år 2003 av British Museum och två år senare flöt manuskriptet upp till ytan igen. Av okänd anledning tog det ytterligare elva år innan det äntligen kunde publiceras i en lyxig utgåva med fotografier och allt – endast sextiofem år försenat.

En fantastisk historia och en fantasifull bok, vilken Hart när det kommer till kritan inte anser vara ett mästerverk. Det går för långt att här redogöra för finesserna i denna Dickensliknande fabel som mycket väl hade kunnat utvecklas till en egen bok.

Historien om Victor Segalen (1878-1919) är lika hallucinatorisk; efter att ha hamnat på Tahiti några månader efter Paul Gauguins död blev han kurator till dödsboet. Segalen köpte själv en målning av den exotiske konstnären för hela sju francs. Motivet var en by i Bretagne men tyvärr hade försäljaren vänt målningen uppochner och försett den med en passande och mer exotisk titel, nämligen Niagarafallen (något jag inte riktigt kan urskilja) …

Efter detta äventyr hamnade Segalen 1905 i Djibouti där det unga geniet Rimbaud också han nyligen hade avlidit. En liknande historia upprepade sig här innan han ett par år senare anlände i Paris där han gifte sig och fick en son. Inom kort bar det igen iväg österut för den orolige själen. Hur han under dessa omständigheter kunde producera något som helst är ett under. Trots första världskriget, sjukdomar (bland annat tyfus) och ett enträget opiummissbruk lyckades han vid sidan om böcker om Gauguin och Rimbaud också publicera ett verk över kinesisk konst innan han under dunkla omständigheter hittades död under ett träd i Brest, endast fyrtioett år gammal. Legenden säger att han hade Shakespeares Hamlet uppslagen vid sina fötter. Segalens efterlämnade verk är omfattande och innehåller både romaner, poesi och essäer om konst – samt ett libretto skrivet för hans vän Claude Debussy.

Del fem går närmare in på Harts översättning av det Nya Testamentet. Ända sedan den kände teologen, och tidigare ärkebiskopen av Durham, N.T. Wright gjort sin egen översättning (2011) har de båda stridstupparna legat i luven på varandra. Utomstående kan knappast hänga med i de exegetiska svängarna, vilka allt som oftast ter sig som att sila myggor och svälja kameler.

Hart och Wright företräder två olika skolor när det gäller översättande; den dynamiska och den formalistiska. Hart förespråkar ett mer eller mindre bokstavstroget tillvägagångssätt, enligt honom själv inspirerat av Nabokovs beryktade översättning av Eugen Onegin. Wright tillåter sig att tolka och fylla i mer för att komma åt själva andemeningen.

Dessa och liknande populariseringar är inte bara anakronistiska utan även opoetiska.

Hur man än vrider och vänder på saken finns det för- och nackdelar med båda metoderna. Rent intuitivt känner jag för Harts rigorösa variant men som han själv är den förste att erkänna är alla översättningar till viss del en tolkning. Vad han förebrår Wright är att denne sysslar med motsatsen av exegesis, nämligen eisegesis. Detta betyder att översättaren läser in alldeles för mycket av sina egna idéer i ursprungstexten. Om man till exempel översätter ”full of years” med ”very old” eller ”apple of your eye” med ”eyeball” gör man texten orättvisa, påpekar Hart. Dessa och liknande populariseringar är inte bara anakronistiska utan även opoetiska.

Mitt eget favoritexempel förekommer i Första Kungaboken 14:10 där det står manfolk om dem JHWH vill utrota. Det låter förstås inte konstigt men i ursprungstexten (som jag känner till genom Robert Alters förnämliga nya översättning av den hebreiska bibeln till engelska och som även förekommer i en fotnot i Bibel 2000; 1 Sam 25:22), står det att Gud ville utrota kung Jerobeams familj och alla väggpinkare, eller pissers-on-the-wall som Alter i god biblisk anda utrycker saken. Manfolk saknar kraft och saft, om vi säger så, och dessutom är det inte korrekt översatt utan snarare sopat under mattan. På samma vis som herr Bowdler en gång i tiden producerade en familjevänlig version av Shakespeare genom att ta bort alla fula bitarna. Det kallas även censur men har som collateral damage gett upphov till ett alldeles eget verb; bowdlerize, ett av det engelska språkets mest suggestiva ord.

På baksidan av Theological Territories saluförs boken som fri från akademisk fernissa och jargong. Även om detta är delvis sant, finns det tungkörda stråk av hegeliansk åkerjord där Heidegger sitter på traktorn och långa passager på grekiska som den oinvigde lämnas ensam att tampas med. Finesserna och det brännande allvaret i dessa resonemang hotar allt som oftast att gå förlorade i rotvälskan.

Inte desto mindre är Theological Territories en essäsamling som tvingar läsaren att sitta upprätt i stolen. Sällan har jag gjort så många anteckningar i en volym på knappt fyrahundra sidor. Otvivelaktigt beror detta på att flera av dess territorier ligger bortom mitt synfält. Bara Harts introduktion till den kontroversielle franske tänkaren Léon Bloy (1846-1917) är värt inträdet. Bortsett från att han var en genial författare verkar Bloy knappast förfoga över några andra positiva egenskaper.

Men sida vid sida med hans råbarkade och morbida skönlitteratur kunde han skriva ett manifest mot antisemitism. Härmed påverkade han det Andra Vatikankonciliet att anta en förklaring vilken erkände både judar och muslimer som delägande i den sanna tron (Nostra Aetate, 1965). Den katolska kyrkan förlänade härmed i elfte timmen likvärdighet mellan de abrahamitiska religionernas tre företrädare (eller trätobröder om man så vill).

Men Bloy var ingen sockerfarbror: hans beryktade taktlöshet passar som hand och handske i Houellebecqs Soumission. Bloy välkomnade Titanics undergång och gnuggade i händerna när en brand på Opera Comic i Paris reducerade fyrahundra ”borgarbrackor” till pyrande kolhögar. Hade inte Jesus sagt att egendom är stöld och att han kommit till världen, inte för att stifta fred utan med ett svärd i handen? Från Harts perspektiv hjälper det säkerligen att Bloy var en troende katolik när han beskriver honom som ett änglalikt monster.

Den sista diskussionen i boken handlar om vad Judas i sitt brev menar med ”deras av kroppen nersölade kläder” (Judasbrevet v .23). Kroppen är så besudlad att den smittar av sig på de kläder man bär. Men är det verkligen vanliga kläder han talar om eller skall det kanske tolkas som en ”inre beklädnad” (inner tunic) som döljer vår syndiga natur, eller kanske syftar Judas på de ”klädesplagg” – de gamla vanor – man förväntas lägga ifrån sig vid dopet? Kanske är det något ännu mer gåtfullt, något som aldrig med säkerhet kommer att kunna dechiffreras?

I ett sällsynt ögonblick av ödmjukhet erkänner David Bentley Hart att inte vet vad han ska tro. Att tränga in till hjärtat i den bibliska världen och dess profeter kan framstå som ett hopplöst företag. Vi står perplexa inför dessa avlägsna författares ”vilda och visionära syn på verkligheten”.

NIKLAS ANDERBERG
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr