FRAMSTÅENDE. Med en diktsamling och en roman introduceras nu på allvar den framstående norske författaren Rune Christiansen för svenska läsare. Erik Bovin har läst och vill se fler böcker i svensk översättning.
Där tåget lämnar havet
av Rune Christiansen
Översättning: Jonas Rasmussen
Trombone
Fallet med den förlorade tidens nycker
av Rune Christiansen
Översättning: Jonas Rasmussen
Lil’Lit förlag
I hemlandet ses Rune Christiansen, norsk poet och författare, som en av sin generations främsta författare. Han har därtill uppvisat ett gediget intresse för sitt grannlands litteratur.
I hans lyrik och prosa finns referenser till svenska poeter och författare som Jacques Werup, Lars Lundkvist och nyligen bortgångna Agneta Klingspor, för att nämna några. 2003 tilldelades han Doblougska priset av Svenska Akademien. 2014: Bragepriset. Trots detta har det dröjt med en svensk översättning.
2021 kom Jonas Rasmussens översättning av diktsviten Transamorem Transmortem (Trombone), ett häfte på 16 sidor. Först nu introduceras han på allvar med två böcker, även de fint översatta av Rasmussen. Debutdiktsamlingen Där tåget lämnar havet och hans senaste och tionde roman Fallet med den förlorade tidens nycker.
Sent påkommet kan man tycka. Somliga skulle dock invända: varför behövs alls svenska översättningar av norsk och dansk litteratur? Incitamenten för att översätta en Knausgård, Brøgger eller Nesbø är givna. Men hur resonerar förlagen kring de skandinaviska författare som inte trycks i jätteupplagor men likväl förtjänar internationell dignitet? Visst går det utmärkt för oss att läsa dem på originalspråket. Deras verk är rentav betjänta av det. Något går som bekant alltid förlorat i en översättning, oavsett hur bra den är. Men trots de senaste decenniernas omdaningar i bokbranschen, däribland utvecklingen med nätbokhandlarnas dominans, hittar svenska bokläsare i gemen inte till icke-översatt litteratur. Om böckerna inte syns i bokhandeln och recenseras, det vill säga, vilket sällan är fallet med icke-översatta verk. Enstaka bokhandlar i vårt avlånga land kan skryta om en hylla med norsk och dansk litteratur på originalspråk. Däribland Söderbokhandeln i Stockholm. Norska och danska guldkorn förtjänar dock att nå fler än ett gäng inbitna konnässörer. Behovet av översättningar av skandinavisk litteratur lär således inte minska. En eloge, denna gång, till Rasmussen, förlaget Trombone och Lil’Lit förlag.
När Christiansen debuterade 1986, som 23 åring, blev han genast omtalad som det nya löftet i norsk poesi. Debuten myllrar av ostyriga metaforer, typiska för 80-talets poesi. Christiansen påminner här om en tidig Öijer och en sen Willy Granqvist. Medan Granqvist i långdikten Natten (1987) skriver om hur natten välver sig med ”pupillerna utskurna som krydda / i gäddans buk”, skriver Christiansen om hur ”natten / ligger sårbar som en hundförlossning”.
Det rör sig om en ungdomligt berusad poesi med tvära kast mellan spleen, äckel, förtvivlan, ungdomlig iver och frihetskänsla. I sina bästa stunder lyckas debuten gestalta detta: hur tillvaron så ofta utspelar sig i skärningspunkten mellan krossade drömmar, avslöjade lögner, realitet samt hopp, tro och illusion.
Christiansen saknade dock en sträng redaktör. Flera dikter framstår nämligen som nedkastade infall. En lovande, men ojämn debut, alltså. Frågan är om denna översättning räcker för att en svensk läsekrets ska greppa Christiansens ställning som lyriker. Varför inte översätta hyllade Etter alltid (1999)? Samtidigt – hur många 23 åringar får till rader som dessa?:
”Fjärilar kastar loss
i midsommarnatten och utan följeslagare
rullar månen fram sin kärra
av galna bin.
Öringshuset står där det stod.
Ett moln av hastande fåglar plöjer
himlaåkern,
här ska sås med stjärnor. ”
Här visar Christiansen prov på den precision som sedermera skall utmärka författarskapet. Debutens surrealistiska drag – med körsbärsträdet som sällan blommar ”i tvättmaskinen” – passade inte alls hans poetik.
I senare diktsamlingar går det skönja en riktning mot ett enklare tilltal. Han har också skrivit längre, emellanåt prosalyriska, dikter i kontrast mot den minimalistiska och enigmatiska poesi som länge varit på modet i Norge.
Saken med den tapte tidens innfall, som den norska titeln lyder, är en stramt hållen roman från 2021. Ett kammarspel skriven med realistisk – ja, rentav filmisk – skärpa. Associationerna går nämligen till Bergmans filmkonst. Christiansen äger dock en humor och värme som för det mesta saknades hos ”dämonregissören”.
Efter moderns död, och med ett kraschat förhållande färskt i bagaget, väljer Norma, till yrket skådespelerska, att tillbringa en semestervecka på den ö där fadern, Torsten, bor. De har knappt talats vid efter moderns bortgång. När Norma anländer märker hon av en gåtfull stämning på ön. Vissa personer hon möter där får henne att grubbla över sitt liv och sin bakgrund. Hurdan är hon som dotter och mor? Döljer inte fadern något för henne? Saker i det förflutna, i synnerhet moderns och faderns samliv, framstår, ju mer hon tänker på det, som en gåta nödvändig att lösa. Likt kriminalromanernas detektiver börjar hon leta efter tecken, och har sedan svårt att sluta, trots olusten hon känner när hon konfronteras med sin spirande misstänksamhet:
”Det var något sorgligt med dessa tankegångar. De påminde om sådana där detektivromaner som såldes i buntar i lådor utanför antikvariaten, melodramatiska berättelser fulla av ledtrådar: förgiftade drinkar, blodiga spiskrokar, en oljefläck på en motorhuv, cigarettfimpar av ett visst märke. Det var verkligen löjligt att låta sådana lösa antaganden fara iväg med en. För vilka mysterier fick en lösning? Vilka illdåd avslöjades?”
Christiansens prosa är, som nämnt, realistisk, men bär även spår av den psykologiskt insiktsfulla impressionism som präglade Katherine Mansfields novellkonst. En sammansmältning av det yttre och det inre uppstår alltjämt. Miljön formar Norma samtidigt som Norma formar miljön för sitt inre.
Länge förefaller den gåta Norma säger sig vara insnärjd i, blott som ett utslag av livlig fantasi. I förstone ser jag romanfigurens sensibilitet som en bieffekt av en påbörjad sorgeprocess. Det är dock, visar det sig, en sanning med modifikation – fadern bär på en hemlighet.
Med fast hand ros berättelsen i hamn med sinnrika vändningar längs vägen. Det går inte annat än att beundra Christiansens skicklighet. Han har inte gjort det lätt för sig genom att skriva en roman med så lite dialog. I romaner skapar även halvdana dialoger framåtdriv i högre grad än återberättande partier och miljöbeskrivningar. Här finns långa partier renons på dialog utan att berättelsen tappar fart. Ett konststycke i sig!
Det borde inte behöva sägas 2022 – men med gestaltningen av Norma har Christiansen åstadkommit ett lyckat kvinnoporträtt. Det är långt ifrån alltid gestaltningen blir trovärdig de gånger en manlig författare ger sig i kast med en roman med en kvinnlig romanfigur i fokus. Det omvända fungerar ofta bättre, av någon anledning. En så här pass trovärdig kvinnoskildring har jag inte stött på inom den inofficiella genren: ”män skriver om kvinnor”, inom nordisk prosa, sedan Aris Fioretos Nelly B:s hjärta (2018), om Amelie Beese, Tysklands första kvinnliga pilot.
Mor och dotter-relationer liksom far och son-relationer har bearbetats otaliga gånger inom fiktionen. Mer sällan den mellan far och dotter. Christiansens fina gestaltning av Norma och Torsten är något jag bär med mig efter läsningen.
I övrigt rör det sig om en elegant komponerad men något konventionell roman.
Christiansens verk refererar friskt till film, konst, litteratur och teater. Författarens bildning och breda beläsenhet fascinerar till en början. Så småningom blir dock referenserna till ett störande inslag i läsningen man helst, som med flugor, viftar bort.
En lovande men ojämn diktsamling och en suggestiv, elegant men konventionell roman. Hur fungerar dessa verk som ingång till Christiansens författarskap? De väcker mersmak, absolut. Mer ur författarskapet bör dock översättas till svenska, pronto! Christiansen – och vi – förtjänar det.
info@opulens.se
