En enastående vägledare till poesin

Litteratur.
Gunnar Harding. (Foto: Per Kristiansen)
Gunnar Harding. (Foto: Per Kristiansen)

POET/ÖVERSÄTTARE. Bengt Eriksson har läst Gunnar Hardings aktuella bok “Hardings café” och konstaterar att såväl nyfikenheten som viljan att förmedla upplevelser är intakt hos poeten och översättaren.

Hardings café av Gunnar Harding
Ellerströms förlag

Alldeles säkert inte bara jag utan många, många andra, födda från 40-talet och åtminstone ett par årtionden framåt, som haft Gunnar Harding som poetisk ledsagare och guide, både som poet i eget namn och introduktör till andra poeter, främst från USA och Frankrike.

Till exempel minns jag att poeten Eric Fylkeson (född 1950) en gång berättade att han upptäckte poesin när han 1969 råkade köpa en diktsamling av Gunnar Harding, ”Blommor till James Dean”. Ungefär likadant för mig: Nångång på vintern 1969-70 steg jag av 607:ans buss från Edsberg (där min blivande hustru och jag då bodde en busspendelresa utanför Stockholm) i hörnet av Oden- och Birger Jarlsgatorna, gick in i den bokhandel som låg där och frågade efter diktsamlingar av Gunnar Harding.

Om jag går till min Harding-hylla – jo, jag har en sådan, uppåt en meter lång – kan jag plocka fram nära nog samtliga diktsamlingar av Gunnar Harding samt ett större antal böcker där han introducerat och/eller tolkat utländska poeter till svenska; olika språkområden, olika sorters poesi och dessutom från olika tider (här i ingen ordning alls): Allen Ginsberg, Lawrence Ferlinghetti, Leonard Cohen, Vladimir Majakovskij, Guillaume Apollinaire, Anselm Hollo, Ezra Pound, Catullus, Wole Soyinka, Walt Whitman…

I minne har jag också den gången, det måste ha varit 1970- eller -71, jag hade skrivit en stor artikel om Bob Dylan till Dagens Nyheters litteratursida. Jag frågade Gunnar Harding om han kunde tolka Dylans ”Sad Eyed Lady of the Lowlands” till svenska att publiceras samtidigt? Denna långa och symbolmättade, ja, mariga låttext borde ju ha fått varje översättare att tveka och tvivla. Men inte Harding, som översatte tveklöst och genast till pressläggningen.

Nu räcker det med personliga minnen. Fast det är lätt att bli nostalgisk när man = jag bläddrar i och läser Gunnar Hardings nya bok med den passande titeln ”Hardings café”. Boken kan liknas vid ett poetisk arrangemang på något litterärt café eller liknande. Harding är presentatören, som introducerar de deltagande poeterna, berättar nåt kunnigt och fyndigt om dem. Han har också (ibland med hjälp av utländskt språkkunniga) tolkat deras poesi till svenska, dessa så olika poeter och dikter.

Harding´s Café fanns förresten i verkligheten. Det låg i Greenwich Village i New York och Gunnar Harding var där några gånger. Numera är det dock nedlagt sen tjugo år. Det var inget litterärt café men fyllt av, liksom boken som lånat dess namn, ”ett myller av röster”.

”Polyfon”, tillägger Harding, ”eller kanske snarare brokig.” Han undrar: ”Men varför skulle inte brokighet kunna betecknas som en kvalitet? Och varför skulle inte ett café kunna vara en minst lika passande plats för poesi som ett seminarierum?”

Gunnar Hardings introduktioner handlar således både om honom själv och poeterna, om hans förhållande till dikterna och sin ”översättarteori”. Det sistnämnda tar han upp redan inledningsvis. Han fick frågan en gång – ”Vad är din översättarteori? Har du någon tolkningsfilosofi?” – och blev ”alldeles tyst”. Svar: Nej eller nja. För detta är väl svaret: ”Jag har aldrig översatt poeter som jag inte haft ett personligt förhållande till.”

Icke-akademisk är kanske inte rätt ord för att beskriva Gunnar Harding – men definitivt inte akademisk. Folklig blir inte heller rätt – men ändå mer rätt. Sen 60-talet har han balanserat folkligt mot – och med – akademiskt och någonstans där emellan skapat, förestått och bedrivit sin egen poetiska akademi, säkert högst medvetet och lika envetet.

De poeter som presenteras och den poesi som tolkas i ”Hardings café” kommer ifrån och representerar ”antikens Rom, romantikens England, tidig fransk, rysk och engelskspråkig modernism och samtida amerikansk avantgardism”. Nu hoppar jag i boken och stannar vid dem och det jag fastnat för…
Till exempel de, som den på dessa sidor inbjudne presentatören, latinprofessorn Tore Janson, uttrycker det, ”förbisedda poemen” av Sulpicia, en kvinnlig poet i Rom några årtionden före vår tideräkning. Jansons presentation är som en liten essä där han visar vem Sulpicia kan ha varit och varför hon diktade som hon gjorde.

Först på senare år som forskningen börjat uppmärksamma hennes dikter, dels för att få kvinnor skrev poesi i det dåtida Rom och dels för att ”dikterna har många kvaliteter”. Sulpicia skrev kärleksdikter, kanske eller kanske inte med sig själv som huvudperson, dikter om kvinnlig kärlek, jämställd kärlek kunde man säga, där kvinnan har samma rätt till njutning som mannen.

Amerikanskan Hilda Doolittle – vars diktnamn Ezra Pound kortade ner till H.D. (själv var hon inte så förtjust i det men hon behöll förkortningen) – fastnar jag också för. H.D. debuterade 1912 tack vare Pound och diktade ”rakt som grekiskan”, enligt samme Pound: rakt och tydligt, beskrivande och objektivt, vad hon såg. Som följande, några rader ur dikten ”Adonis”:

var och en av oss har
dött en gång, som du,
var och en av oss har korsat en gammal skogsstig
och funnit vinterlöven
så gyllene i solelden
att också skogsblommorna
var mörka.

Jag skulle kunna stanna och fastna på många sidor i ”Hardings café” (och det gör jag ju förstås också, utanför den här recensionen), nästan så jag kunde skriva en bok om boken. Fler poeter som Gunnar Harding berättar om och tolkar i boken: John Donne, William Blake, Percy Bysshe Shelley, Walt Whitman, Jelena Guro, Blaise Cendrars, John Ashbury…

Skaffa Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet sex dagar i veckan eller på måndagar.
Anmäl dig

Upptäck eller återupptäck! Jag vet inte vilket som kan vara mest drabbande. Gunnar Harding är en dikttolkare där en personlighet möter en annan. Ingen tolkar poesi som Harding; den blir hardingsk. Som jag uttryckte det någon gång: Aldrig har Leonard Cohen diktat bättre än i Gunnars Hardings översättningar.

Enbart på gott? Mest på gott, i alla fall. På mycket gott! Gunnar Harding översätter och tolkar med stor entusiasm och vilja att lära känna, möta både poesin och poeten och förmedla sina möten till ständigt nya läsare. Han inbjuder och uppmuntrar till diktläsning (med budskapet: och inte är det svårt heller – att läsa poesi är ju härligt).

När jag läste den yngre Gunnar Harding (första gången på Expressens kultursida) var han just en ung (eller yngre), nyfiken och entusiastisk kulturskribent och introduktör av poesi. Hans kultursidesprosa var en annan sorts kultursidesprosa som inte kom från universitetens utbildning i litteraturvetenskap utan från jazzmusiken och dess mörka klubbar.

Han var så pass många år äldre än jag att han på sätt och vis tillhörde en tidigare generation, alltså jazzmusikens, medan jag ju var ett popsnöre. Men hans sätt att skriva tilltalade också mig – ja, ut- och folkbildade också mig i ämnet poesi.

Den äldre Gunnar Harding har blivit just äldre (vem har inte det?) och livsårsringarna märks i hans prosa (hos vem gör de inte det?). I ”Hardings café” finns inte lika många svängigt dansanta jazzsynkoper och blåa toner i språket. Men det vägs å andra sidan upp av att han nu är ännu mer beläst, har fått ännu större kunskap om ämnet poeter och deras poesi.

Och nyfikenheten är minsann kvar, viljan att förmedla de upplevelser också till oss som han fått och ännu får av de mest olika sorters poesi. Harding har, som jag skrev tidigare, skapat sin egen poetiska akademi utanför eller vid sidan om alla litterära akademier. Kort sagt: Vilket enastående folkbildningsarbete för poesin som han utfört.

I maj kommer dessutom en ny diktsamling, ”Minnen från glömskans städer”, av Gunnar Harding.

ANVÄND DENNA!
BENGT ERIKSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr