Dikt som sammanfogar och förenar

LYRIK. Bo Bjelvehammar har läst Ingela Strandbergs nya diktsamling “Ingenstans mitt segel” och finner den både utmanande och fascinerande.

Ingenstans mitt segel av Ingela Strandberg
Norstedts

Alla landskap förändras, det sker små skiftningar som knappt är märkbara och det sker större, som när vägar får nya sträckningar, åar söker nya fåror och sjöar, förändras genom vattennivåsänkningar.

I vissa landskap står några hus kvar från det förflutna, knappt bevarade. Ibland kan väggar bara anas, skorstenens murstock resa sig i ensamhet och stengrunden vila, närmast förstrött.

I poeten Ingela Strandbergs landskap står några lador kvar, de är efterhängsna, som kardborrar biter de sig fast vart hon än reser, så gör de sig påminda och kräver uppmärksamhet. De kallar henne tillbaka till platsen där hon föddes. Det sker inte med klarhet, snarare påminner de om källornas grumliga vatten. Men ladorna har sina berättelser, trots att de är dolda i dimmor och dunkel, trots ett pågående förfall. Trots alla diffusa tilltal, så talar ladorna om var Ingela Strandberg hör hemma.

De går aldrig att avvisa, dessa gamla lador och det finns rösade leder till dem, med markörer som pors, älggräs och häger. Jag vill minnas att även i Ingela Strandbergs förra diktsamling Nattmannen fanns hägern där med sin mystik och magi.

Ladorna tjänstgör som minnenas apostlar, de kommer med bud, de kommer med tecken. De förebådar och de vaktar både sorgen och glädjen. De är förvaringsplatser för det mesta, även för de döda.

Ingela Strandberg uppehåller sig länge vid de små stationshusen, som hon besökte med sin far, på vägen dit fanns både smultron och blå blommor. Det var hus för både väntan och passager, hus där hon fördrev dagar medan hennes far utförde reparationer. Nu finns även dessa hus i landskap med både öar och vägar, liksom kullar och floder, färger och dofter blandade med klockklanger vid järnvägsövergångar.

Ingela Strandberg arbetar med rekonstruktioner, hon fångar flagor och fragment ur sitt liv, arbetar som en arkeolog med att sammanfoga och förena, allt för att nå en helhet och en större självförståelse och försöka begripa ladornas ord – ”Du kunde aldrig blivit någon annan”.

Det är fascinerande och utmanande att följa denna resa!