Det vårdade språket och den lyssnande människan

Litteratur.
Ljudböcker_audiobooks
Collage: C Altgård / Opulens

HÖGLÄSNING, ”Om inläsningarnas kvalitet och inte bara uppläsarnas popularitet kan säkerställas, kanske den retoriska kvaliteten hos många människor kan få sig en puff framåt”, skriver Anders Björnsson om den allt vanligare ljudboken.

Länge närde jag en dröm om att få läsa in ljud- eller talböcker. Det var inte ovanligt att avdankade radiopratare ägnade sig åt sådan verksamhet. Jag anmälde mitt intresse till flera inspelningsföretag, utan all framgång. En dag blev jag uppringd av en statlig myndighet som ger medel till inspelningar av ljud- och talböcker. Myndigheten hade intresserat sig för en bok jag översatt, en samling noveller av den österrikiske författaren Joseph Roth. Det vore roligt att få läsa in den, sade jag. Den är redan inläst, svarade damen på myndigheten. Det var bara fråga om ett anmälningsärende.

Numera säljer ljudböcker i paritet med tryckta böcker, och det tycks finnas hur många inläsare som helst att tillgå. Allt är inte roligt att lyssna till – det gäller även P1:s radioföljetonger. Man hör också anekdoter om inläsare som rättar i text eller lämnar egna kommentarer till den eller som somnar under själva läsningen som rullar vidare. Också gamla grafiker, har man förstått, kunde tillåta sig ett och annat. Litterära (eller varför inte journalistiska texter) blir på det här sättet förhandlingsbara, omfunktionerade. Kanske kortas de också, utan att lyssnaren (eller läsaren) underrättas eller märker något. Är det inte vad som sker med klassiska pjäsmanus, och utan att det knorras?

Ja, så jag har gett upp den lockande tanken på denna eventuella pensionärssyssla. Det är klart, att företagen och förlagen vill ha kända namn, populära skådespelare som inläsare, de säljer bättre och skådespelarna behöver förstås extrainkomster. Men högläsning passar faktiskt inte för alla. För radiopratare passar den ganska bra. Fast vissa skådespelarröster är som klippta och skurna att sitta framför mikrofonen – som när Sten Ljunggren för några år sedan läste Ingmar Bergmans Laterna magica på radion. Då förstod man, att texten snarare än filmen var Bergmans medium. Och Ljunggren förstod, hur texten bar – den behövde inte bäras fram.

Högläsning kan vara en konst men är annars ingenting konstigt. Jag läste högt för mina barn, till exempel David Copperfield. Då märkte jag vad som fungerar och inte fungerar, och detta tog jag med mig in i radiostudion. Men också när jag senare arbetade på tidning, brukade jag läsa viktigare texter högt för min närmaste kollega – och han för mig. Det där låter som hexameter, avbröt han mig en gång. Och visst fanns där några rader på ren hexameter! Jag hade lagt in dem med flit. Det var i en passage om Eyvind Johnsons Strändernas svall. Så det fungerade! Men inte för att jag skanderade, det gjorde jag inte – det var själva lyssningssituationen som gav repliken. Någonting sådant skulle jag vilja vara med om igen.

Visst är det ett problem eller en komplikation, för att anknyta till en aktuell debatt, om den aktiva, tysta läsningen – med papper och penna – trängs undan alltmer av den passiva lyssningen, där det är så mycket svårare att interagera med författaren bakom orden. Å andra sidan: om inläsningarnas kvalitet och inte bara uppläsarnas popularitet kan säkerställas, kanske den retoriska kvaliteten hos många människor kan få sig en puff framåt. Detta gäller vardagskonversationer likaväl som politiskt tal. Tänk om man inte kan prata hursomhelst till individer, som har vant sig att lyssna till vårdat språk! Till vackra satsmelodier och rätta pauseringar. Möjligen kan det också dra ner på skriket i det offentliga samtalet.

ANDERS BJÖRNSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.