Det som hotar den rådande ordningen

Litteratur
Bild: Jona Bartholdy.

KROPP. ”Vierge moderne tolkas ofta som en stolt och kaxig deklaration från ett diktjag som läses som kvinna men som förkastar den identiteten på grund av de begränsningar den innebär i ett patriarkalt samhälle”. Anna Remmets om den kvinnligt kodade kroppen inom litteraturen.

”Jag är ingen kvinna” lyder den första meningen i Edith Södergrans berömda dikt ”Vierge moderne” från 1916. Därefter går detta jag som inte är någon kvinna vidare med att göra anspråk på en rad vitt skilda och tillsynes oförenliga identiteter såsom ”ett djärvt beslut” och en ”strimma av en scharlakanssol”.

En anledning till diktens bestående ikonstatus är antagligen dess karaktär av emancipatoriskt stridsrop. ”Vierge moderne” tolkas ofta som en stolt och kaxig deklaration från ett diktjag som läses som kvinna men som förkastar den identiteten på grund av de begränsningar den innebär i ett patriarkalt samhälle.

Positioner som ett djärvt beslut och en strimma kan, liksom i den nyutkomna antologin Subjekt Södergran: Om jagen i Edith Södergrans poesi, förstås som en önskan att transcendera kroppen i en patriarkal ordning där kvinnor (och rasifierade) reduceras till bara kroppar medan intellektet tillskrivs den vita cismannen. Att med litteraturen som medel skriva sig bort från denna plats kan dock också göras på ett tillsynes diametralt motsatt vis.

Det finns texter som istället för att vända sig bort från kroppen, tvärtom sätter den under mikroskop för att på så sätt plocka isär den. Charlotte Roches kultklassiker Våtmarker från 2008, som frossar i sår, kroppsöppningar och explicita sexscener och Marie Darrieussecqs Suggestioner (1996), om en kvinna som förvandlas till en sugga, är båda böcker där (den kvinnligt kodade) kroppen dissekeras i grotesk närbild.

Ett ännu nyare exempel är den Johanne Lykke Holms prosalyriska monolog Natten som föregick denna dag. Den kom ut under 2017 och skildrar en flicka någonstans på tröskeln till puberteten. Unga flickors kroppar brukar förknippas med friskhet och sensualitet, inte sällan fetischerade i manliga författares romaner. Här har flickan i fråga själv ordet och hon i det närmaste frossar i sin egen kropps äckligheter. ”Se här flickmunnen. Så ful och rutten”, kan det heta (kursiv i originalet). Eller ”Idag har huden fallit av i stora flagor” och ”Fettet härsknar under huden”.

Hon spjärnar emot den utveckling, såsom menstruationen, som signalerar kvinnoblivandet och säger att hon ska äta tills hon blir tjock (något som är tabubelagt för flickor och kvinnor) och ser ut som en baby. Holms berättarjag har förstått att den kvinnligt kodade kroppen är (eller snarare görs till) ett fängelse och hon gör sålunda motstånd mot att växa upp och att behaga. Men även om hon i en möjlig parafras på Södergran säger sig vilja ”vara en flodbotten med plantor och sand”, består hennes motstånd inte främst i att transcendera kroppen utan att istället visa upp alla dess skrymslen i grotesk förstoring och därmed rasera och dekonstruera bilden av kvinnan som behagfull, vacker och passiv kropp. Den kropp Holm skriver fram är bråkig, obekväm och skrymmande. Ibland till och med skrämmande.

För samtidigt som kvinnan i patriarkatet har konstruerats som passiv och vacker kropp i motsats till mannens aktiva intellekt, kan samma kroppslighet injaga känslor av äckel och fasa, vilket lingvisten, filosofen och psykoanalytikern Julia Kristeva skriver om i Powers of Horror: An Essay on Abjection. Och det som skrämmer är ofta sådant som hotar den rådande ordningen.

ANNA REMMETS

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Anna Remmets

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent och har skrivit litteraturkritik i bland annat Ord & Bild, Karavan, Astra, ETC och Brand. Hon är även en av två redaktörer för den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont.

Det senaste från Litteratur