Den uteslutna fantastiklitteraturen

Litteratur.
Illustration: Pixabay.com

SMALT. Fantastiklitteratur skrivs och publiceras under samma betingelser som smal kvalitetslitteratur men utesluts till största delen från kultursidorna, konstaterar Pål Eggert.

Jag läste en artikel om att det är småförlag som bär upp översättning och utgivning av Nobelpristagarna i Sverige. ”Utländska kvalitetsförfattare har hamnat hos en undervegetation av förlag”, sa Per Bergström apropå att Celanders i Lund publicerat Abdulrazak Gurnah.

Det finns en annan författargrupp som har ett liknande problem, nämligen fantastikförfattarna, särskilt de som skriver för vuxna. Många drar förstås på munnen när jag tillåter mig någon som helst jämförelse mellan dessa båda litterära kategorier. Leendet lär också blekna hos vissa och ersättas med ett skeptiskt uttryck varpå de säger: ”Men Anders Fager kom ut på Wahlström & Widstrand, Sara Bergmark på Rabén & Sjögren, Mats Strandberg på Norstedts och John Ajvide Lindqvist på Ordfront”. Det stämmer förstås men det finns en armé av andra författare som publiceras på småförlag som Hastur, SwedishZombie eller Catoblepas. En intressant detalj är att Fagers första version av Svenska kulter publicerades som en ganska tunn pocket på småförlaget “Man av skugga”.

En del viftar förstås bort detta med att om fantastikförfattarna skrev bättre så skulle större förlag också ge ut fler av dem. Samtidigt är det väl ingen som menar att Nobelprisförfattare översätts av mindre förlag för att de inte är tillräckligt bra för de stora.

Det finns en kommersiell aspekt här. Nobelpristagare är till för mer avancerade läsare. Här kan man dra ännu en parallell till fantastikens skrå. Många läsare och framförallt kulturfolk rynkar på näsan åt minsta vink om magi, övernaturligheter eller framtidsskildringar. Men om något fantastikverk får tillräckligt kommersiellt genomslag förändras förutsättningarna. Game of Thrones kan tjäna som exempel. När den första romanen i serien översattes till svenska och publicerades 1996 var det knappast någon skribent som läste och uppmärksammade den. Den blev inte heller någon försäljningsmässig succé. När sedan det första avsnittet av Game of Thrones drog massorna till sig vaknade kulturkritikerna till liv som om någon väckt dem med en örfil. Människor som aldrig tidigare visat något större intresse för fantastik analyserade, upphöjde och förkastade Game of Thrones. Till och med Knausgård skriver om tv-serien i sin essä ”Oavsiktligt: Om att läsa och skriva”. Han medger även att Ö-världsböckerna av Ursula K Le Guin gjorde ett bestående intryck på honom.

Det är svårt att tolka det på annat vis än att fantastikverk endast förtjänar att diskuteras på kultursidorna om de har en stor publik. Jag tror det hänger samman med att man antar att all fantastik är utpräglad populärlitteratur. Men det stämmer inte. Fantastik sträcker sig däremot från lättsmält underhållning hela vägen till formexperiment. Frida Windelhed har till exempel ett språk som närmar sig Sara Stridsbergs medan Sofia Albertsson redan 2018 skildrade ett samhälle som krackelerade under en pandemi. Men eftersom kultursidor i gemen endast uppmärksammar fantastikverk först när de är omöjliga att ignorera så vet de flesta inte detta. Detta leder till en närmast parodisk dubbelbestraffning för en stor del av svensk fantastik: Dessa verk skrivs och publiceras under samma betingelser som smal litteratur men utesluts till största delen från kultursidorna och liknande forum.

Dinter utan filter

Lyssna på vår podd där Richard Dinter besöker olika författare runt om i landet.
Lyssna på podden

Det är inte bara fantastikförfattare som har svårt att bli recenserade på kultursidor. Det gäller även Nobelprisförfattare som Abdulrazak Gurnah. Hans förläggare beklagade sig till exempel i en tweet över att Gurnah inte ens nämndes när The Guardian skrev en artikel om samtida svarta författare.

När fantastikförfattare som inte är fullt så kända faktiskt blir recenserade kan att verk som försöker vara mer än lättsmält underhållning lika gärna skapa förvirring hos recensenten. Ett exempel på detta är när Åsa Pettersson recenserade min roman Dödfödd i Dast-Magazine: “Man kan kalla Dödfödd för en spänningsroman fast den är egentligen inte spännande hela tiden. Det mesta i romanen förefaller avsiktligt fast jag blir inte alltid klok på vad avsikten är.”

Men Pettersson har förstått en sak, nämligen att även verk som bryter mot förväntningarna kan vara värda att undersöka, eller som hon avslutar sin recension: “Jag rekommenderar läsning med öppna sinnen.”

PÅL EGGERT
info@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr