ROMAN. Gregor Flakierski har läst Gurnahs roman “Vid havet” och imponeras av Nobelpristagarens litterära förmåga, insiktsfulla och luttrade levnadsvisdom, och förståelse av den mänskliga existensens komplexitet.
Vid havet
av Abdulrazak Gurnah
Övers: Helena Hansson
Albert Bonniers förlag
Abdulrazak Gurnahs fjärde roman på svenska ”Vid havet” har i ännu högre grad än de föregående böckerna fokus på det centrala begreppet i hans författarskap, nämligen Berättelsen. Genom skenbart enkla skildringar lyfter han fram komplexa existentiella sammanhang, mot en bakgrund av dramatiska historiska skeenden.
Handlingen i ”Vid havet” utspelar sig på två plan. Det första perspektivet är en äldre man från ett oidentifierat afrikanskt land – Zanzibar? – som söker asyl i Storbritannien. Han berättar sin historia, och någonstans där i det förflutna finns det en ouppklarad konflikt som medförde orättvisa anklagelser.
Det andra perspektivet är en yngre man, också han med ursprung i Afrika, sedan länge bosatt i London, dit han kom efter halsbrytande äventyr genom halva världen. Även i hans historia döljer sig en gammal ouppklarad oförrätt och starka hämndkänslor.
Gurnah sparar verkligen inte på krutet ur sitt litterära ammunitionsförråd i bästa ”Tusen och en natt”-anda.
De två perspektiven löper sedan samman, något man börjar ana redan i den andra berättelsen. De två männen möts, och jo de har träffats förut, någon annanstans, i ett annat liv.
Men det är framför allt ett möte mellan deras berättelser, och de befinner sig på en rejäl kollisionskurs.
Varje liv är en berättelse, och det är just berättelserna som skapar mening och gemenskap i våra liv. Och det är framför allt i mötet, eller kanske snarare konfrontationen, mellan våra individuella berättelser som försoning och förlåtelse kan bli möjliga i en berättelse som är gemensam.
Lätt är det förvisso inte, men kraften i Gurnahs litterära förmåga, hans insiktsfulla och luttrade levnadsvisdom, och hans förståelse av den mänskliga existensens hela komplexitet, öppnar upp för möjligheten att mötas. Och det trots den synnerligen deprimerande fonden av kolonialism, rasism, främlingsfientlighet och postkolonialt förtryck. Som alltid hos Gurnah är verkligheten lika mångfaldig som mångfacetterad.
Språket är på hans sedvanliga vis återhållsamt, men rikt och även poetiskt, med inslag av torr, nästan cynisk, humor.
Här går det inte att låta bli att säga några ord om Helena Hanssons översättning. Det är ett stycke lysande översättararbete, den svenska språkdräkten är smidig och levande, samtidigt som läsaren kan ta del av miljöernas ljud, dofter och stämningar, det är som om vi färdades med författaren genom delar av Afrika och Europa, DDR, Västtyskland, Storbritannien.
Mycket bättre än så kan knappast en översättning bli.
info@opulens.se
