Coronaomläsning: Dorothy Parker

Litteratur
Dorothy Parker. Digitalt porträtt: C Altgård / Opulens

LITTERATUR. ”När jag ställer tillbaka boken i hyllan känner jag mig ganska nöjd med att ha uppskattat de här perfekt formulerade, beska novellerna när jag bara var tretton år.” Opulens har under pågående pandemi inlett en serie där våra medarbetare i lite längre texter återvänder till för dem betydelsefulla författarskap. I dag minns Elisabeth Brännström sitt möte med Dorothy Parker. Skriv ”coronaomläsning” i sökrutan ovan för att hitta de andra delarna i serien.

 

När den den tretton år långa förbudstiden inleddes i USA 1920, började små och stora speakeasies dyka upp lite här och var, och spritsugna lagöverträdare kunde serveras alltifrån dålig hemgjord sprit på sunkiga syltor till fina årgångsviner på lyxrestauranger. Ett av de mer lyxiga, olagliga etablissemangen var Jack and Charlies Luncheon Club på Västra fyrtionionde gatan 42 i New York. På Jack and Charlies kunde man snubbla över en hel del kändisar, och det var dit författaren, poeten och kritikern Dorothy Parker och hennes vänner, skribenterna från tidskriften Vanity Fair Robert Benchely och Robert E Sherwood, sökte sig flera dagar i veckan. Det var från Jack and Charlies och ett par andra, betydligt sunkigare speakeasies, som Dorothy Parker hämtade stoff till flera av novellerna från sina två diktsamlingar Laments for the living 1930 och After such pleasures 1933. Hennes karriär som författare och kändis tog sitt avstamp här, men det var också delvis livet runt klubbarna som förvärrade den redan starka depression hon känt av ända sedan barndomen

Dorothy Parker (1893-1967 ) föddes som Dorothy Rothschild i New Jersey, mamman dog tidigt och Dorothy, eller Dottie som hon kallades av sina vänner, växte upp som oönskat, yngsta barn i en medelklassfamilj. Hon drog sig tidigt undan familjen och valde istället att leva ensam i New York där hon försörjde sig genom att skriva för ett antal tidskrifter, bland annat Vogue och Vanity Fair. Ett tag var hon gift med börsmäklaren Edwin Pond Parker II, men paret skildes åt av första världskriget och de levde knappast tillsammans fram till skilsmässan 1928. Under tiden hann Dorothy ha affärer med flera andra män, korta förhållanden som sällan slutade lyckligt. Parker påstod hon att hon bara hade gift sig med för att komma åt efternamnet, men trots att hon ogillade sitt eget efternamn, var nog skälet till äktenskapet att hon hade varit djupt förälskad, det hade hon lätt för att bli, men att kärleken dog på grund av Parkers alkohol-missbruk och hans frånvaro under kriget.

Dorothys vänner kände sig ofta rätt förvirrade när det gällde hennes känsloliv. På ytan var hon en lätt excentrisk, mycket feminin, humoristisk liten kvinna som hängde med på det mesta. En kul kompis med ett skarpt huvud och en lika skarp tunga. Hennes frätande, vassa repliker blev snart kända i hela den amerikanska kulturvärlden och man lärde sig att passa sig noga i hennes sällskap, speciellt när hon mumlade något nästan ohörbart och såg lite extra oskuldsfull ut. Den andra sidan av Dorothy var mest besvärande. Hon hade svårt att hålla ordning runt sig och hon hade svårt att hålla reda på pengar, hon verkade aldrig ha några, men först och främst visade hon upp en obehaglig tendens till att försöka begå självmord.

Dorothy Parker hann misslyckas med att ta livet av sig sammanlagt fem gånger innan hon dog en naturlig död vid sjuttiofyra års ålder. Första gången var 1922 då hon skar sig i handlederna så djupt att hon hamnade på sjukhus. Hennes vänner tog inte försöket helt och hållet på allvar, Dottie var trots allt känd för att     vilja dra uppmärksamheten till sig, och Robert Benchley avslutade sitt besök i hennes sjukrum med: Äsch, Dottie du kan lika gärna leva (you might as well live), den avslutande raden i Dorothy Parkers korta, men kanske bästa och mest kända dikt Resumé.

Razors pain you

Rivers are damp

Acid stains you

And drugs cause cramp

Guns aren´t lawful

Nooses give

Gas smells awful

You might as well live.

Benchley, som mycket upprörd hade tagit sig till sjukhuset där han hittat en kvittrande Dottie sittande upp i sängen med små blåa rosetter knutna runt såren på handlederna, kan kanske ursäktas för sin ganska empatilösa inställning. Desto mer bekymrad blev han däremot tre år senare då Dottie försökte igen. Den här gången genom att förgifta sig själv med piller och sprit. Benchley hittade henne halvdöd, dreglande och äcklig i sängen på sitt rum. Något som han, antagligen av ren välvilja, påpekade för henne och som hon senare också använde sig av i sin prisbelönta novell Big Blonde, om en avdankad, deppig partyflickas fruktlösa självmordsförsök.

Dotties första försök att ta livet av sig skedde efter en abort. Hon hade blivit med barn med författaren Charles MacArthur, som snabbt avslutade förhållandet, och enligt henne själv hade beslutet inte varit svårt att ta. Det verkade dock som om det slitit mer än man trott, trots att Dottie som vanligt hade försökt hantera sina problem genom att komma med sarkastiska kommentarer. I det här fallet: Just like me, putting all my eggs into one bastard. Med åren skulle Dottie bli alltmer sliten och bitter, gå igenom ett missfall för att till sist dö barnlös och ensam i sin lägenhet efter att maken, den betydligt yngre, bisexuelle skådespelaren Alan Campbell som hon gifte sig med två gånger, dött av drogmissbruk 1963. Inget roligt avslut för en klarsynt, rolig och för tiden frigjord kvinna, men vägen dit var lång och inte helt miserabel.

Trots självmordsförsöken var tjugotalet Dorothys bästa tid. I juni 1919, när alltihop tog sin början, hade hon och kollegorna på Vanity Fair börjat äta lunch på The Algonquin Hotel, inte långt från redaktionen. Den lilla gruppen ”The Round Table” som träffades där nästan varje dag, fylldes så snabbt på med skarpa, humoristiska, inofficiella medlemmar att Algonquin snart blev en självskriven träffpunkt för alla som var på väg att etablera sig inom New Yorks populärkultur. Medlemmarna var, med vissa undantag, tidningsskribenter, manusförfattare, skådespelare och litteratur –och-teaterkritiker och Dorothy Parker var en av de mest fruktade bland kritikerna. Hennes ofta korta men svidande kommentarer i spalterna The Conning Tower och Constant reader, blev snart en källa till skräck för många dramatiker och skribenter. Om en mycket seriös författare skrev hon till exempel: He is a writer for the ages; the ages of four to eight och när hon recenserade ett av sina största hatobjekt, A A Milnes Nalle Puh, avslutade hon recensionen med barnspråk: Tonstant weader twowed up. Inte uppskattat av författarna, men desto mer av spalternas läsare.

Fram till trettiotalet hade Dorothy mest varit känd som kritiker och poet, men 1930 och 1933, kom hennes två novellsamlingar Laments for the living och After such  pleasures ut; båda blev omedelbara succéer med både läsare och kritiker och Dorothy Parker hyllades för sin klarsynthet, humor och perfekt balanserade prosa. Framgången verkar dock inte ha fått Dorothy att må så mycket bättre, depressionerna fortsatte, liksom de dåliga relationerna med män och spritmissbruket ökade. Dorothy började ofta dagen med en whiskey sour och hon drack mer än hon skrev, vilket hon själv uppmärksammade, när hon förebråddes för sitt problem: ”I am not a writer with a drinking problem, I am a drinker with a writing problem.”

Genom åren fortsatte Dorothy med att dricka mycket och skriva lite av värde. Hon skrev en del för teatern och för Hollywood, men inget nådde samma höga klass som hennes tidiga noveller. Efter Alan Campbells död 1963, blev hon alltmer excentrisk och bitter, och vid sin död 1967 hade hon blivit både ensam ganska bortglömd.

När jag nu plockar fram de noveller och dikter som finns att läsa i The Penguin Dorothy Parker slås jag av hur ofta jag läste henne som tonåring. Boken är helt sönderläst, sidorna ramlar ut och omslaget är försvunnet, och jag kan inte låta bli att undra över vad det var jag upptäckte som jag en gång i tiden uppenbarligen fann så fascinerande. Jag funderar också över hur mycket som håller än i dag och, efter några omläsningar, hittar jag en hel del, först och främst i novell-samlingarna. Dikterna känns, för det mesta, lite för fast rotade i tjugotalets lite påklistrat lättsamma stil, medan novellerna håller betydligt högre klass. Dorothy Parker har ett perfekt gehör för konversationer och man märker tydligt att hon besitter en nästan plågsam klarsynthet när det gäller mänskligt beteende. Speciellt bra är hon på att skildra hyckleri; hon sätter fingret rakt på den ömma punkten och för det mesta är det fruktansvärt roligt. Språket är glasklart och varje mening är perfekt formulerad. Dorothy var, trots sitt alkoholmissbruk, perfektionist och hon lämnade inget åt slumpen.

När jag ställer tillbaka boken i hyllan, känner jag mig ganska nöjd med att ha uppskattat de här perfekt formulerade, beska novellerna när jag bara var tretton år. Om man tänker på hur livet ofta ser ut och på hur mänskligheten inte sällan beter sig är de ingen dålig introduktion till vuxenlivet. Jag känner också att jag kommer att läsa om några av dem då och då, och jag rekommenderar båda novellsamlingarna till alla som vill vältra sig i en del mänsklig misär och ta till sig lite skarp vardagspsykologi men som samtidigt vill skratta och lära sig lite mer om livets sjaskigare sida.

ELISABETH BRÄNNSTRÖM

Det senaste från Litteratur