Bokmässan 2021: Det är tomt här

GÖTEBORG. Opulens utsände Robert Myhreld är på plats på Bokmässan i Göteborg. Här är hans första rapport.

Fredag. Jag har gått vilse. Eller ja, jag gick vilse. Nu vet jag exakt var jag är. Jag skulle lyssna på ett samtal om skolan och segregation. Salen var inom räckhåll. Nu sitter jag istället i ett mörkt hörn med ett mörkt sinne och pysslar med alkoholromantisering och tangenter. Det galna geniet är jag inte, så varför inte det försupna. Och geni är jag i och för sig verkligen inte, så slutsatsen blir att jag bara är en alkoholromantiker som leder ungdom och andra in i fördärvet. För min egen stolthets skull kontrollerade jag med personal att det är så byggnaden är konstruerad, det vill säga att man ska gå vilse. Allt är Bokmässans fel helt enkelt. Ingen skugga faller över mig eller Opulens.

Det är tomt här. Både i mitt dunkla hörn och på mässan i stort. Vilket var att vänta. Jag trodde att jag inte skulle påverkas särskilt mycket, folkskygg som jag är. Men nu känns det underligt. Det finns oceaner av utrymme att flänga runt på och göra kullerbyttor eller vad man nu vill göra. Ingen kommer se en. Vi talar om person per kvadratkilometer i paritet med Norrbotten.

Nyligen taltes jag vid med Balsam Karam vars roman Singulariteten jag läst. 20 minuter har de som samtalar på sig. Med undantag. 20 minuter är ingenting, förutom när man på gymnasiet skulle hålla en presentation. Då var det en evighet och antagligen längre. Vad hann då sägas på dessa tjugo minuter? Rätt mycket och det var intressant. Om Karams egen bakgrund, i vilken mån den färgat boken och vad själva syftet med boken är. Vilket jag inte kommer ihåg, men det var säkert fint. Läs boken för fasen. När jag sökte upp henne efteråt insåg jag att jag glömt hur man både tänker och pratar och stod mest och mumlade och svamlade. Så kan det vara, vissa dagar går det helt enkelt inte att vara salongsfähig. Några signatursugna personer dök upp och räddade mig. Prisa!

Just den här scenen roddas av Svenska kyrkan. Se människan, ecce homo. Inte helt osökt kommer jag att tänka på Emil Ciorans konstaterande: “Anblicken av människan – vilket kräkmedel!” Allt handlar om dagsform antar jag. Eftersom jag vaknade i ottan, gjorde morgontoaletten kvicksilversnabbt och expressklappade kattorna innan jag gick, kom jag hit tidigare än planerat. Jag följde mina tvivelaktiga instinkter och ramlade in mitt i ett samtal mellan Yukiko Duke (aldrig sett förr, men har märkt att hon syns lite varstans) och en fransk barnboksförfattare (kollade upp vem, han heter Jean Claude Mourlevat och har vunnit Astrid Lindgren Memorial Award med motiveringen ”en lysande förnyare av sagans traditioner, öppen inför både det svåraste och det vackraste”.) Det skojar man inte bort. Eftersom jag inte talar amerikaniska får ni inte veta något mer än att han är artig, ödmjuk och trevlig. Åtminstone inför folk, salongsfähig och så vidare.

Uppdatering: Sitter i pressrummet. En äldre herre sitter bredvid mig och harklar sig lite diskret, stryker under meningar i en bok och antecknar på ett blad av guld. En Gunnar gick förbi, han frågade om läget, antecknarherren svarar att det är så bra som det kan bli, Gunnar sprang vidare till ett samtal. Välfriserad, respektabel. Framför mig skriver någon på en dator. Indrag, citat och grejer. Jag tittar genom min kikare. Prestationsångesten kommer krypande som en binnikemask. Mår jag tillräckligt bra? Borde jag citera mer? Borde jag hälsa på herren bredvid mig?

Nu väntar: toalett och ett samtal om psykisk ohälsa i skolan i pandemins spår. Det har jag till och med lite erfarenhet av. Skolan alltså, och elever och pandemi och distansundervisning och galenskap. Vissa har gynnats, andra inte. Där har ni min analys.

Nu har jag varit på samtalet. Psykolog och neurolog från Helsingfors. Ljudet är lite lågt. Vi är fyra i publiken. Jag tjuvfotograferar kameramannen. En färsk enkät visar att 62 % av gymnasieeleverna tycker att distansundervisningen inverkat menligt på måendet.

Nu är det viktigt att fokusera på välbefinnande när studierna återgår till det så kallade normala. Den här föreläsningen är nog mest användbar för lärare och de personer som kommer läsa boken som samtalet bygger på. Det gäller, kort och gott, att ta till vara på de erfarenheter som både skolan som organisation och skolan som personal och elever att ta tillvara på de erfarenheter som man fått av pandemin.

Jag gick tidigt. Nu närmar vi oss dagens slut, åtminstone för en Robert.

Dagens soundtrack: Dimmu Borgir – Council of Wolves and Snakes

We are of transcendence
We are wolves and snakes

Vargar. Ormar. Journalister?

Besvikelse: Ingen har hittills känt igen mig. Ingen har velat ha sin bringa signerad med min rostiga morakniv (släktklenod).

Glädjeämne: Inga nazistsvin har visat sig utanför Bokmässan vilket skedde för några år sedan. Nu är i och för sig Korsvägen, alltså en knutpunkt för kommunaltrafik och folk som vill stjäla cyklar, under ombyggnation. Det ska nog byggas något underjordiskt där. Apropå nazisterna så minns jag det som så att de blev inringade av polisen och sedermera fick ge upp eftersom de blev törstiga och bajsnödiga. Veklingar.

Nu drar jag och dricker mjöd på ett hak jag spanade in härom veckan. Nya simtag i morgon. Nästa text på måndag. Fridens!

Go’ och gla’.