HOPP. Det finns godhet. Godhet och hopp. Inte för alla, men för många, skriver Robert Myhreld.
Jag föraktar fattigdomsturism. Därmed föraktar jag en del av mig själv. Jag har en inte oansenlig mängd bilder från andra människors svåra omständigheter. Man ojojoj-ar sig, berättar för den och den att det varit så och så fattigt och att det är synd så synd och borde vi inte göra något kanske så här och så här.
Man tar bilder, helt utan skam i kroppen. På människors liv. Till mitt försvar fotograferar jag inte människor. Till och med jag har lite skam i kroppen. För den som fotar är personerna inte mer värda än att de finns på bild i något åskmoln. Vad händer sen? Livet fortsätter sin gilla gång, som alltid. Bra insats, hörrudu! Applåderna rungar, bifallsropen får dina öron att gong-gong-ringa.
För ett tag sedan började jag läsa Merethe Lindströms Nord. Jag läste några sidor innan mitt hjärta gav upp. En lång metaforisk flatline skrek i min hjärna när jag läste om en ung pojke som inte fick följa med i flykten från döden eftersom maten inte skulle räcka till. Där och då lovade jag mig att jag inte skulle läsa “jobbiga” böcker på ett tag, kanske 17 år. Tyvärr hade jag då en recensionsbok framför mig. Jag funderade på att fejka min död och leva under jord resten av livet eller åtminstone i en vecka.
Balsam Karam är ny för mig. 2018 blev det en stor och positiv uppståndelse när hennes Händelsehorisonten gavs ut. Nu, 2021, kommer Singulariteten. Singularitet kan vara lite olika saker, men i boken åsyftas svarta hål och omöjligheten att i ett område av dessa räkna ut gravitationen. Tror jag, jag är inte ens hobbyfysiker. Boken Singulariteteten är inte ett svart hål som slukar både din själ och önskan att leva. Men det kommer göra så jävla ont att läsa.
Jag gråter sällan eftersom mina känslor av omständigheter är en aning förvridna, absurda och svåra att förstå. Jag kan bryta ihop inombords vid åsynen av en mask som utan överlevnadsmöjligheter ändå försöker slingra sig i väg från tio myror som kommer förtära den. Men när jag borde gråta, när det sociala nästan kräver det, står jag där med ett till tårar oförmöget stenansikte. Men inombords finns något.
Singulariteten har ett säreget språk som uppmanar eller snarare tvingar läsaren till saktmodighet. När man använder ett annat tempo än man kanske annars gör blir man oförmögen att undkomma det som verkligen står skrivet på de tvåhundra och några sidorna. Det är handlingen som håller fast, men det är det skrivtekniska som ger det ovanliga flytet. Det heter säkert något det här förfaringssättet, men slikt kan inte jag, så jag förklarar för er presumtiva läsare: det finns en stor avsaknad av ”och” eller ”eller”. Ska vi skriva att det är ett återhållsamt användande av menings-ihopsvetsande ord?
Det här är antagligen det mest plågsamma jag läst sedan Dykungens dotter, av Birgitta Trotzig. Och det säger mycket. Barn som dör slår alltid an en sträng i människor, men reaktionerna skiljer sig åt. Några blir galna, andra agerar på sådana vis som omvärlden finner irrationella och som till varje pris måste åter hämtas till sundhetens domäner.
Vi befinner oss i vad jag antar är någonstans i Mellanöstern, senare i vad jag utgår ifrån är Sverige. Boken frågar dig: Kan man rangordna trauman? Jag tänker inte nysta i det eftersom det kommer an på ens konstitution och erfarenhetshorisont. Jag känner till en alldeles ung man som förlorade hela sin familj när en terrororganisation gjorde vad de gör: mördar. Kan jag på riktigt mig föreställa mig det? Nej. Går det att klara av det faktum att helt plötsligt vara ensam kvar? Jag vet inte. Jag hoppas det.
Handlingen kretsar kring dessa två mödrar, men lika mycket om den Försvunna samt Barnen som har en gemensam röst och unisont lever, talar, väntar, undrar. Mormodern sitter på en stol inne i mörkret och håller ett öga och tänker. Det är inte enbart ondska, utnyttjande och misär.
Det finns godhet. Godhet och hopp. Inte för alla, men för många. Det finns inte bara människor som sparkar nedåt för att de kan samt för att risken att sträcka ljumsken är mindre.
Det är både befriande (jag blir arg, variation förnöjer och så vidare) och nedslående att avslutningen är en kavalkad av rasism som tydligt visar samhällskylan och svårigheten att komma in i en gemenskap som inte släpper in. Jag kan inte förstå hur det kan vara så här. Och sen på nyheterna berättar någon det allra senaste från Afrika, alltså det som är utgör över tjugo procent av världens jordmassa.
En enda gång skrattar jag till under läsningen: ”Ingen av dina vita vänner har velat höra om dina minnen av kriget. Det slår dig en dag när du sitter med en av dem och hör honom prata om hur han plockade bär med sin farmor som liten. In i minsta detalj berättar han, plockar fram bilder från när han var i blåbärsskogen, en där han sträcker fram tungan, grimaserar. Ja men min vän Rozia hittade de under rasmassorna, vad tänker du om det? Säger du och väntar på att han ska svara.”
Det är, som sagt, bistert.
robert.myhreld@opulens.se
