TRILOGI. Nu har de två första delarna, Barndom och Ungdom, i Tove Ditlevsens Köpenhamnstrilogi utkommit i en samlad utgåva. Anna Remmets har läst med stor behållning och konstaterar att Tove Ditlevsen med fog kan räknas till de odödliga bland skandinaviska författare.
Barndom
Ungdom
av Tove Ditlevsen
Översättning Vanja Lantz
Natur & Kultur
Den danska författaren Tove Ditlevsens (1917-1976) författarskap har fått något av ett andra liv i Sverige sedan förlaget Natur & Kultur häromåret gav ut hennes Gift från 1971 på nytt. Det är en av de mest minnesvärda skildringarna av missbruk jag läst på länge och står utmärkt på egna ben trots att den autofiktiva romanen faktiskt är den tredje delen i den så kallade Köpenhamnstrilogin.
Nu kommer dock också de två första delarna, Barndom och Ungdom (1967) i en samlad utgåva i översättning av Vanja Lantz. Såsom de okonstlade titlarna anger följer de den unga Tove (som även delar efternamn med författaren) genom barndoms- och ungdomsåren fram till dess att hon träffar den inflytelserika och betydligt äldre redaktören Viggo som hon lever med i början av Gift.
Tove växer upp i ett arbetarklasshem med en äldre bror och med föräldrar vars pyrande bitterhet mot varandra bara växer berättelsen igenom. Fadern är brinnande socialdemokrat men stockkonservativ i könsfrågor, vilket plågar Tove vars största dröm tidigt är att bli publicerad författare.
Modern har inte mycket till övers för socialism, och som liten har Tove en känsla av att hon inte har mycket till övers för henne heller. Både modern och fadern porträtteras som ganska ömkansvärda och inskränkta, men trots att särskilt modern stundtals framställs som småelak och till och med kärlekslös, blir det aldrig några karikatyrartade monsterporträtt.
Fast den största förtjänsten hos Barndom är ändå hur Ditlevsen skildrar barndomen som sådan. Många har visserligen mer eller mindre lyckat och originellt beskrivit den utsatthet och ensamhet som kommer sig bara av att vara ett barn i de vuxnas värld. Men Tove Ditlevsen gör det med ovanlig skärpa och obarmhärtighet. ”Jag tror alltid att mor inte kommer att tycka om mig förrän jag är vuxen” skriver hon på ett ställe. ”Min barndom irriterar henne lika mycket som den irriterar mig”. Och ”Barndomen är lång och smal som en kista, och man kan inte ta sig ur den på egen hand.”
Just på grund av denna förmåga att skildra barnet och dess blick på de vuxna är Barndom snäppet bättre än Ungdom, som också är en fin berättelse som skildrar Toves sista år i barndomshemmet. Denna del är av förklarliga skäl en mer renodlad konstnärsroman som behandlar den tonåriga Toves kamp för att få skriva och bli publicerad trots sitt kön och sin klass. Och trots att hon inte får chans att studera på högre nivå utan istället måste arbeta i hemmet hos olika familjer och på trista kontorsjobb.
Slutet är en seger på vissa sätt och en kapitulation på andra. Tove blir äntligen en skrivande människa, men det underförstådda villkoret är att hon blir den gamle redaktörens unga hustru. Förvisso dras hon också själv till honom eftersom han, trots sin föga glamorösa uppenbarelse, representerar all kultur, förfining och alla möjligheter hon någonsin drömt om.
Gift, som nästan helt kretsar kring huvudpersonens missbruk av starka smärtstillande medel, kan också den ses som en fortsättning på konstnärstemat. Här visar Ditlevsen hur det inte räcker med att en gång för alla erövra positionen som konstutövare. Det är nämligen förrädiskt lätt att falla ur och förlora det man med näbbar och klor kämpat sig till. Särskilt om man är kvinna och arbetarklass. Den biografiska personen Tove Ditlevsen kan dock idag med fog räknas till de odödliga bland skandinaviska författare.
anna.remmets@opulens.se
