LYRIK. Med utgångspunkt i Artur Lundkvists fågeldikter har Per Erik Ljung skrivit en essä som bland annat undersöker Ingrid Arvidssons dikt om Columbus. Handlar hennes dikt i själva verket om Artur Lundkvist?
Två fåglar och en poet – Artur Lundkvist som vår tids Christopher Columbus
Artur Lundkvists ”Liv som gräs” (1954) innehåller två fantastiska dikter om fåglar som det är lätt att komma att tänka på när man en förmiddag i slutet av maj eller början av juni går ut i grönskan och fågelsången och tänker på att han borde ha skrivit en dikt om koltrasten. Hos honom är det skatan och näktergalen som gäller.
Artur Lundkvists dikt om skatan
Skatan,
mitt blåsiga lynnes fågel,
flyger virvlande som en helikopter,
ett klot av vingar i vinden.
Skatan, den glada änkan, skrattande
trots sina oförsörjda barn, skrattande
åt stölder hon begått och stölder hon planerar.
Björkarnas egen svartvita fågel,
hemma även i träd som står svart i snö.
Höstens rönnbärplockerska utan korg,
med bröstet stålskimrande som en köldklar vinterhimmel.
Men gårdarna älskar hon mer än skogen,
flyger genom skorstensröken som luktar stekt fläsk,
plockar en säkerhetsnål utkastad med spädbarnets
badvatten,
sitter på träpumpen och lyssnar till separatorn i
köket.
Skatan, den knepiga flickan med vippande stjärt,
aldrig riktigt ung och oerfaren,
mera lik en tattarjänta med silverslant i örat,
lätt förförd i vårvinterns sista hö
när fötterna är kalla av regn.
Men heller aldrig knarrig gumma som kråkan
eller hes som korpen, den kringflackande hästskojaren
med kniv under rocken och tobak i gapet.
Nej, mest i släkt med den fattiga prästgårdsfröken
som dansar på isen
trots sina trasiga vantar.
Skatan med risknippe och gnisslande mjölkhämtare,
klädd i bortblåst äggvita, doppad i tjära från stuprören,
bosatt i de vinterbonade trähusens land
där hon vässar näbben mot slipstenen
och skrattar sitt hån över pojkar som klättrar i
träd.
Artur Lundkvist, ”Liv som gräs” (1954), s 17f
Dikten mötte mig någon gång i början av 60-talet i gymnasiet, i ”Lyrik i vår egen tid”, den framsynta antologi som Gunnar Tideström ställt samman och som lärarna i de sista gymnasieklasserna eventuellt vågade sig ända fram till – och jag blev så häpen och slagen av, och förtjust i, de tre första raderna, framför allt den första, att jag gjorde den till en länge bevarad hemlighet – ”mitt blåsiga lynnes fågel” – som bara aktualiserades då och då: när jag fick syn på en skata i rätt situation, där man inte behövde bry sig så mycket om diktens fortsättning, fresken med den närmast folkloristiska, narrativa upprullningen av en hel miljö som är så mästerlig och som jag inte har blivit riktigt varse förrän nu.
Artur Lundkvists dikt om näktergalen
”Näktergalen” har en annan dynamik.
Näktergalen,
väcker mig i gryningen,
näktergalen
vars toner skär igenom trädens suckar
i den svaga vinden från havet.
Näktergalen,
galen, galen,
med sin flöjt av kristall,
med sin andedräkt av frost och flamma,
Hur smärtsamt han slipar sin sång!
Vilket vemod i hänryckningens tvång!
Vilket jubel ur underbara kval!
Tåget som dånar fram inunder åsen
hejdar honom inte,
blott högre, renare, blåser han
sina toners prismor
tills de brister,
kristallsplitter mot klippor.
(Och med ens är de två näktergalar
som slungar sina kaskaders skönhet mot varandra,
i gemensam triumf?
eller i tvekamp till döds?)
Näktergalen, galen, galen,
halvöppen näbb, bländade ögon,
en visslande glöd i gråa gryningen,
en lite stjärna som fallit i skogen.
Oansenlig fågel
som kunde sjunga innesluten i min hand,
gömd i min bröstficka.
Men vilken vild okuvlighet i detta hjärta!
Vilken kraft i denna lilla knytnäve av blod!
O, näktergal
som i kärlekens raseri
oavbrutet kastar dig mot muren:
du gör mig skamsen och värdelös
med ditt eviga nederlags seger
vid det obevekligas gräns.
Artur Lundkvist, ”Liv som gräs” (1954), s 29f.
Festskrift när Lundkvist fyllde 50 år
Båda dikterna, liksom hela ”Liv som gräs”, lästes med stor uppmärksamhet när boken kom ut, inte minst bland de unga författarna – som samsades med de äldre i den praktfulla festskrift som kom ut i 350 exemplar på Tidens förlag till författarens 50-årsdag, ”Artur Lundkvist 3 mars 1956”, redigerad av Ingrid Arvidsson, Stig Carlson, Erwin Leiser, Gustav Sandgren och Ivar Öhman. Esaias Thoréns omslag vetter åt arkitekturen, Stig Åsbergs ”Malinga” inne i boken minner mer om myller och surrealism, Rut Hillarp och en rad andra bidrar med bilder i olika tekniker.
Rummet expanderar snabbt. Längst inne, vid lägerelden eller i kärnhuset, finner man sökare som Lasse Söderberg, Svante Foerster och Jörn Donner, alla helt fascinerade av Lundkvists vida, oavbrutet produktiva och precisa sätt att se, ”Biografsalongen bakom pannbenet”, som Lasse Söderberg kallade det. För dem gäller det både de intellektuella sammanhangen och de lyriska infallen.
Bland de nästan 50 bidragen finns texter av Gerd Osten, Pablo Neruda, Erik Asklund, Saint–John Perse, Jan Fridegård, Viveka Heyman, Stig Sjödin, W H Auden; kontaktnätet är rätt förbluffande. Rafael Alberti sänder en kalligrafisk fredsduva, Tore Håkansson berättar om reskamraten, Harry Schein om filmkritikern. Gustav Sandgren ser för sig Lundkvist skrida förbi som en Henry Moore-gestalt i landskapet, Eva-Lisa Lennartsson rapporterar om upplevelser kring dikter i en studiecirkel.
Men frågan är om inte det häftigaste bidraget är Ingrid Arvidssons inledande lyriska porträtt av Christopher Columbus (1451-1506), där fåglarna från ”Liv som gräs” lyfts in i en större, historisk-mytisk konstellation.
Porträttet kom senare att (med några få ändringar och med ett K i stället för Ch i namnet och det spanska n-et – med s k tilde – i Espanola ersatt av ett vanligt n) ingå som avslutande dikt i Ingrid Arvidssons ”Närmanden” (1960), där den första heter ”Ur sälarnas liv” – det omslutande havet blir ett starkt element i bokens fantasi. Så här såg porträttet ut i ”Närmanden”.
Ingrid Arvidssons dikt
Porträtt av
Kristoffer Columbus
TILLÄGNAT
ARTUR LUNDKVIST
I
Ensam på däcket
ensam med en vit fågel på havet
som aldrig sover
en liten dansande låga
för hans rastlösa ögon.
En man utan förflutet
med framtiden rasande i sitt blod
inspärrad i sina syner
som en tiger i sin bur.
Konung av länder
som han aldrig ska nå.
Upptäckare av en värld
som han ensam har diktat
och ensam skall förneka.
Herre över polstjärnan
och stilla bältet.
Själv magnetstenen
där kompassnålarna slipas.
Själv en grånad fågel på havet
som aldrig sover.
Ensam på däcket
i den susande medvinden
saknar han endast
Kastiliens näktergalar
som genom vårens ljuvhet
kastar sig
mot det obevekligas gräns.
II
En handfull män följer honom.
Inte de bästa.
Gudlös är läran om antipoderna
om andra delar av jorden
där samhället är vänt upp och ner
och ändå hänger samman med oss
som har den rätta ordningen.
Även hans egna sviker.
För stor är hans jord,
för bitter dess hunger och törst.
De är en galnings fångar
som han själv är en fånge.
Vända om är för sent.
Han är redan midhavs,
oåtkomlig i sitt verk.
Jorden är hans ögonglob
till hälften inåtvänd.
I monsunernas törst
dricker han drömda floder.
Bortom försmäktande män
ser han guld strömma
som vin, som säd.
Ännu måste han genomtränga
berg av verklighet
befria flodernas lopp
människans möjligheter
trädens grönska.
Ännu är halva jorden
höljd i dunkel och skräck.
III
Öst eller väst
dikt eller verklighet
ö eller kontinent?
Under masten och stjärnan
spränger han alla gränser.
Som diktaren älskar jorden
där han aldrig får vila
älskar han den gröna ön Espanola
tätt intill den väldiga kontinent
som han inte vet att han har upptäckt.
Jagar vidare, alltid vidare
bort från Sevillas äresportar
bort från den gröna ön Espanola
besatt av drömmen om Östern
om skatter som väntar
på att delas av alla.
Diktar sällsamma sagor
om världar doftande av vildäpplen
länder insvepta i dimma
ödsligt genomkorsade
av galande tuppar
och gnäggande hästar.
Diktar jorden päronformig
skapad som ett kvinnobröst
med paradiset hägrande
vid dess bröstvårta av diamant.
Blind för blodiga tyrannier
på den gröna ön Espanola.
Förnedrad och slagen i bojor,
själv den Nya Världens
förste, svårast sargade
slav.
IV
Vem är han?
Okänd, omstridd, gåtfull.
Uppstudsig ullvävarson,
fantasins revolutionär
oceanens Don Quijote.
Förgäves forskar man i hans barndom
förgäves återger man hans bild.
Fråga den vita fågeln på havet
som aldrig sover
den lilla dansande lågan
i hans havsbleka ögon.
Han är fången i meridianernas bur
med sin fjärrblick förlorad
bortom sin tid och sitt mål
bortom sin egen triumf.
Ensam, vid den sista longituden
drömmer han om vårens näktergal
om en sång som kastar sig
mot det obevekligas mur
Fredlös, på flykt från sig själv
drömmer han om den gröna jordiska ön
tätt intill den diktande kontinent
som han aldrig slår sig till ro
med att ha upptäckt.
Ingrid Arvidsson, ”Närmanden” (1960), s 49f
Kartor över modernismen
Bland de nordiska författarna i festskriften märks Ivan Malinovski – som var helt central i den något försenade introduktionen av den lyriska modernismen i Danmark, bland annat med sina översättningar i ”Glemmebogen” (1963), hälsad som en ”Livsviktig lommebibel! ”av Klaus Rifbjerg. Malinovskis uppbåd av diktare var personligt och originellt och tolkades av Öyvind Fahlström påpassligt som en karta på omslaget.
Minst lika inflytelserik var den ”karta” över modernismen som Lundkvist på sitt sätt hade presenterat hos oss i Sverige redan 1939, med essäerna om Rimbaud, Eliot, Joyce, Faulkner, surrealismen, Picasso, Henry Miller och Saint-John Perse i ”Ikarus flykt” (pocket 1963). I Malinovskis poängterat samtidsrelevanta ”Hvis der var telefon i nærheden – moderne svenske digte I” (1978) är ”Nattergalen” sedan med i det fylliga urval Lundkvist-dikter som inleder boken (och följs av dikter av Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren och Karl Vennberg). ”Skatan”, å andra sidan, har sin självklara plats i det förnämliga dikturval som Lasse Söderberg ställde samman i samråd med Lundkvist själv i ”Gryningstrumpet och skymningsflöjt” (1983).
Både Malinovski och Lundkvist ger kartor och rutter till de stora äventyren. Lundkvist är dessutom en mästare på att få sina heroer att träda fram i gestalter, som han gärna skildrar i mytiska termer. Faulkner är ”den besegrade”, ”mindre sina romaners herre än deras offer”, Henry Miller ”kommer som en Sinbad ur storstadens och civilisationens labyrinter, dansande under sin börda av erfarenheter”, André Breton är ”Hamlet och Pan i samma gestalt, spelande syrinx med en dödskalle i ena handen”. Alla är, som Saint-John Perse i ”Anabase”, involverade i en större vision, som gäller ”människans världserövring”.
Raffinerad dubbelexponering
Ingrid Arvidsson mimar Lundkvists metod i sin raffinerade dubbelexponering – är det verkligen den historiske Columbus, om än i Lundkvists vokabulär, vi har att göra med? Elisabeth Frenzel har flera sidor om hur Columbusstoffet framför allt under 1800-talet tas i bruk som projektionsytor, i ”Stoffe der Weltliteratur” (1963), och hos Ingrid Arvidsson finns många möjligheter att låta läsningen dra i väg åt det historiska, politiska, hållet. Eller är situationen mer akut, kanske är det Lundkvist själv, diskret och någonstans med en ironisk blinkning (”paradiset hägrande vid dess bröstvårta av diamant”), förklädd till Columbus, som möter oss? I alla händelser dras de blåsiga fåglarna och deras dramatiska lynnen in i dikten; inte den lantliga skatan, men väl den insisterande måsen, och inte minst själva näktergalen.
Dikten växer till en dikt om dikten, om Poeten, om ”Le Bateau ivre”, om Lundkvist, om världen. Som den första meningen i ”Ikarus flykt” lyder: ”Arthur Rimbaud är upphovsman till den moderna poesins myt: det var han som gjorde poesien till det utomordentliga äventyret.” Ingrid Arvidsson är den som har sett hela sammanhanget – och den som så vackert och otvunget har iscensatt det i porträttdiktens form.
info@opulens.se
