LYRIK. Lis Lovén läser den tyska poeten Anja Utlers diktsamling ”Det börjar. Sorgerefräng” och möts av en lyrik som ständigt söker adekvata uttryck för den personliga kris som kriget i Ukraina utlöste.
Det börjar. Sorgerefräng av Anja Utler
Översättare: Linda Östergaard
Rámus
Anja Utler föddes 1973 i Bayern, Tyskland. 2003 tog hon sin doktorsexamen med en avhandling om ryska kvinnliga modernister. Utler räknas idag till en av de mest framstående poeterna i den tyskspråkiga samtidslitteraturen.
Hon har ett svårt och tungt historiskt arv att förhålla sig till. Såväl det tyska som det ryska. Detta märks i hennes diktsamling ”Det börjar – Sorgerefräng.”
Diktsamlingen utgår nämligen från Rysslands invasion av Ukraina vilket försatte Utler i en djup kris. Hon försöker skildra denna sorg.
Hur talar man om då om det svåraste av allt? Nej, det går inte. Utler kan inte närma sig kriget annat än genom någon form av ordens flykt.
Utler nämner i efterordet att det finns sinnliga kontaktytor genom språket. Men det ligger nära till hands att tänka på hur dessa kontaktytor tenderar att försvinna i sorg och djup kris.
Rent litterärt måste Utler ta sig igenom skikt av psyket som bjuder motstånd. Alltså kan inte hennes dikter uppvisa någon form av traditionell skönhet. Hon måste i dikten avsäga sig detta.
Och det framstår som ett ytterst medvetet val, att förfrämliga diktens formspråk. Det vill säga att leta i en andra kultursfärer efter en passande form, som till exempel den japanska haikun.
Distanseringseffekter
Det där med främmandegörandet – det ligger paradoxalt nog något tyskt i just detta. Tänk på Brechts poetik! Att kränga sig runt problematiken med diktandet för att visa upp något annat. Att synliggöra genom distansering.
Så blir Utlers dikter mer en början (om än en ansträngd sådan) till att förstå sammanhangen. Intrycket av att hon balanserar mellan sin privata känsla och det kollektiva är närvarande i diktsamlingen.
Anja Utlers svåra insikt
Dikten får en närmast fysisk tyngd som inte riktigt kan fånga depressionens djupdimension. Snarare, med tanke på Utlers svåra insikt om människans utplåningsdrift, kan hon helt enkelt inte omedelbart ge ord för det hon upplever. Detta märks i dikterna: de söker om och om igen efter adekvata uttryck.
Expressivt blir det inte. Absurt? Nej, inte det heller! Hon börjar om och om igen i en seg sirapskänsla som får textraderna att bli sega och närmast osmältbara. Orden bildar ett tungt motstånd. Något annat tycks inte stå till buds.
info@opulens.se
