Bortslarvad mystik

Litteratur
Foto: Angus McBean

DET OUTSAGDA. Elizabeth Bowen skrev suggestiva noveller i världskrigens skugga. Men det räcker inte med att placera karaktärer i gamla hus på landet med världskrigen som fond och antyda diverse familjehemligheter för att skapa intressant litteratur, menar Anna Remmets.

Älskaren som var demon & andra berättelser av Elizabeth Bowen
Översättning av Viveka Starfelt
Modernista förlag

Den irländska författaren Elizabeth Bowen (född 1899, död 1973) räknas som ett stort namn i den engelskspråkiga litteraturen men är relativt okänd i Sverige. Det är därför en rätt ny bekantskap för svenskspråkiga läsare som förlaget Modernista nu ger ut i form av novellsamlingen Älskaren som var demon & andra berättelser och romanen med den lika dramatiska titeln Hjärtats död.

Samtliga noveller i Älskaren som var demon & andra berättelser utspelar sig i ett tydligt ”efter”. Gamla älskare återser varandra och minns tillbaka, styvsyskon träffas som vuxna och tänker tillbaka på en barndom full av konflikter men kanske också något annat. En vuxen man återvänder till huset där han tillbringade sin barndoms somrar efter att dess ägare tillika hans destruktiva barndomsförälskelse för länge sedan dött. En äldre kvinna hallucinerar sig tillbaka till sin barndoms muntra utflykter och försöker dra sig till minnes vad som egentligen hände med hennes syskon.

Novellsamlingen publicerades 1945 och de båda världskrigen är närvarande i alla berättelser, nästan som ytterligare en karaktär. Novellernas ”efter” avgränsas alltså inte bara av barndom och vuxenblivande, utan lika mycket av de blodröda ärr som krigen skar i tiden. Det är efter att barndomens, men lika mycket fredens, oskuld gått förlorad som läsaren kommer in i berättelserna. Men kanske är krigen ändå det trauma som det är lättast att prata om. För novellerna, med sina drag av gotik, genomsyras alla av något illavarslande och outsagt. Vilken relation hade egentligen de båda styvsyskonen till varandra i novellen ”Klockan”, och vad är det som huvudpersonen inte riktigt tycks minnas?
Vad hände med huvudpersonens far i ”Melodin som pappa sjön för mig”? Vad var det som fick honom att lämna sin familj? Vem var egentligen den väninna till huvudpersonens mor i ”Murgrönan & huset” som han tillbringade somrarna hos, och hur intim blev deras relation? Och varför är stämningen så märkligt tryckt i ”De glada höstfälten”?

Att ladda berättelser med stämning men att som Bowen vara återhållsam i stilen och med vad som faktiskt skrivs ut kan vara mycket effektivt. Men i denna samling resulterar det tyvärr i en hel del tomma gester, manierism och motiv som inte fördjupas. Det räcker inte med att placera karaktärer i gamla hus på landet med världskrigen som fond och antyda diverse familjehemligheter för att skapa intressant litteratur.

Flera av novellerna börjar lovande men havererar nästan eller rinner ut i antiklimax. Detta gäller särskilt titelnovellen ”Älskaren som var demon”. Den börjar lovande och stämningsfullt med en kvinna som kommer till sitt under kriget igenbommade hus för att hämta lite saker och hittar ett brev från sin älskare som hon trodde var död. Men mysteriet och den gotiska kusligheten slarvas bort och urartar i det närmaste till kiosklitteratur. Riktigt kuslig är dock ”De glada höstfälten”. Redan titeln är elegant ambivalent med sin kombination av orden ”glada” och ”höstfält”, som ju tvärtom för tankarna till skymning och förmultnande löv. Berättelsen växlar mellan en till synes lycklig familj med många barn och den gamla kvinnan som i något slags förvirrat tillstånd försöker minnas vad som hände med hennes älskade syskon. Upplösningen för tankarna till skräckfilmen The Others.

Mest skickligt genomförd är dock novellen ”Murgrönan & huset”. Det är den som handlar om en pojke som om somrarna skickas till moderns rika, vackra, charmiga och lite gåtfulla barndomsvän. Huvudpersonen blir genast betagen i henne, men hon är också fjär och har sidor som han inte förstår. Skildringen av hur deras relation utvecklas, börjar gränsa till det förbjudet erotiska och långsamt förgiftas av den vuxnas medvetna och omedvetna manipulation av barnet är mycket skicklig och lyckas vara riktigt obehaglig utan några som helst excesser. Jag vet inte när ”Murgrönan & huset” är skriven i förhållande till de andra berättelserna, men här är det som om Bowen finslipat de verktyg som hon i sina andra texter hanterat ganska tafatt. Denna, en av samlingens längsta noveller, är den klart största behållningen i en annars ganska otillfredsställande bok.

ANNA REMMETS

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Anna Remmets

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent och har skrivit litteraturkritik i bland annat Ord & Bild, Karavan, Astra, ETC och Brand. Hon är även en av två redaktörer för den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,
Gå till Toppen