ESSÄ. J. R. R. Tolkiens brev aktualiserar frågan om författarens uttryckliga avsikter och önskningar i fråga om hur verket bör läsas. Men i breven får vi också komma författaren nära, skriver Marcus Myrbäck.
Tiden strax innan Tolkien år 1973 lämnade denna jord hade en oanad men för författaren själv delvis motvillig berömmelse häftats vid hans namn och de böcker det tog honom sådan möda och så många år att avsluta. Året innan han gick bort mottog han kommendörsgraden av brittiska imperieorden och utbytte några ord med drottning Elizabeth den andra.
I dag tillhör han ett av 1900-talets stora författarskap. Hans böcker står i allt från litteraturvetares lärda kammare till bokhyllan hos de människor som annars inte läser. Som få andra författare tillhör han alla och envar. Hans initialer är kanske vår tids mest igenkända signatur – om inte alla får en bild av författaren när de hör hans namn får de kanske fram bokstäverna J. R. R. Tolkien från hans hand för sin inre blick. Han är upphöjd och hyllad som få andra författare.
Detta är en av anledningarna till att Brev från J. R. R. Tolkien (Ersatz 2017) i förnämlig översättning av Anders Stenström är så intresseväckande läsning. Det hör till brevgenren liksom till dagboksgenren att läsarna får möjlighet att komma nära den författare som de annars möter genom en föreställd berättarröst. Och det får de verkligen göra i detta fall. I breven får vi inte bara följa framväxten av ett av 1900-talets stora författarskap, utan vi får också en personlig, nästan till övertrampet nära inblick i en högst levande människas själsliv. Vi får följa hans glädjeämnen och bedrövelser, hans entusiasm och hans plågoandar. Tolkien var en människa med många ansikten, och man skulle kunna säga att vi i breven ser de ständiga växlingarna dem emellan, men dessa många ansikten strålar samman i hans person.
Som väntat slutar Tolkien inte att vara författare bara för att han brevväxlar om världsligare ting. Breven är i själva verket ofta högst litterära och otaliga stycken är värda att smaka på och lyssna till, lära sig utantill, ta med sig till andra böcker och ut i livet. Ur breven talar en människa som är filolog ut i fingerspetsarna; hans kärlek till ord, ordhistoria, litteratur, myter, sagor är oerhört medryckande och jag börjar liksom han förundras över ordens resor genom tiderna. Inför sonen Christopher, en av dem som tar emot flest brev, kan han bekänna: ”Trots detta upptäckte jag plötsligt att jag är en ren filolog. Jag tycker om historia och blir gripen av den, men för mig har den sina finaste ögonblick när den kastar ljus över ord och namn!” (brev 205).
Ur breven talar också en djupt troende katolik, vars kristna tro genomsyrar allt han skriver. Hans språkbruk och föreställningsvärld stammar från denna tro, och han tolkar sin samtid – han kommenterar ofta det som händer på inrikes- och utrikespolitikens scen, till exempel i Tyskland under 30- och 40-talen – i ljuset av kristendomens åskådning: syndafallet och ondskans verklighet finns alltid med i hans förklaringar och hans missnöje med världen. Om ett fint möte med den för honom nyblivne bekantskapen Cecil Roth kan han till sin son Christopher skriva att mötet ”tycktes som en kort glimt av en värld före fallet” (brev 55).
Ur breven talar också en öm fader som ständigt brevväxlar med sina barn som bor på andra håll. Hans många medlidsamma brev är rörande och han försöker utifrån sin ålders vishet ge barnen råd kring livets bekymmer bäst han kan. Ofta svävar breven ut i längre essäer där han utifrån sin tro, sitt faderskap och sin kännedom om historia och litteratur försöker att kasta ljus över sina barns frågor och besvär. Flera av dessa brev är mästerstycken i egen rätt, som det förbluffande vackra brev där han talar till sin son Michael om äktenskapet. Detta brev som spänner över tio boksidor blir till en essä om hövisk kärlek, romantiken, Adam och Eva och syndafallet och vår fallna värld, om dygder som trofasthet, försakelse och offer samt en bekännelse om det egna livet och kärleken i det. Det avslutas med de uppbyggliga orden:
Ur allt mörker i mitt liv, med så mycket av missräkningar, ställer jag fram för dig det enda stora att älska på jorden: det Heliga Sakramentet … Däri kommer du att finna romantik, höghet, heder, trohet och alla dina jordiska kärlekars rätta vägar, och mer än så: Döden: genom den gudomliga paradoxen att det är den som släcker livet och kräver allas underkastelse, och likväl är det blott smaken (eller försmaken) av den som kan få det du söker i jordiska relationer (kärlek, trohet, glädje) att bestå, eller att te sig som verkligt, som evigt hållfast, på det sätt varje människas hjärta åstundar (brev 43).
De läsare som kommer till breven för att få upplysningar om och förklaringar till Tolkiens världsbygge söker sig till rätt ställe. Tolkien besvarar gladeligen frågor i brev från läsare och vänner om olika delar av sitt verk, och dessa många utbroderingar är förstås en av de stora behållningarna med breven. Medan vissa författare inte är intresserade av att säga någonting om verket förutom det som redan sägs i detsamma, har Tolkien nära till att såsom en litteraturvetare på glatt humör tolka sitt verk eller till och med ge svaren på hur det måste tolkas.
Även om han på ett sällsynt ställe erkänner att Härskarringen självklart inte tillhör honom (brev 328) och att den ”måste nu följa sin utstakade väg genom världen”, är han likväl ofta benägen att försöka ta kontroll över vilken väg det är. Tolkien kan till exempel inför frågan om vad som skulle hända om Gondors rikshovmästare Denethor hade besegrat Sauron visa prov på sin vilja att utveckla och tolka Denethors personlighet på detta vis:
Denethor var anstruken av ren politik: härav hans misslyckande och hans misstro mot Faramir. Det hade för honom blivit ett huvudmotiv att bevara Gondors samhällsskick, sådant det var, mot en annan potentat, som hade gjort sig starkare och skulle fruktas och bekämpas av det skälet snarare än för att han var hänsynslös och ond. Denethor föraktade ringare människor och skilde helt säkert inte mellan orker och Mordors bundsförvanter. Hade han överlevt som segrare, också utan att ha använt Ringen, skulle han ha tagit ett stort steg mot att själv bli tyrann, och villkoren och behandlingen som han skulle ha utsatt de förledda folken i öster och söder för skulle ha blivit grymma och hämndlystna. Han hade blivit en “politisk” ledare: alltså Gondor mot resten (brev 183).
Här öppnar de samlade breven för en gammal men alltid angelägen fråga, nämligen den om värdet av författarens uttryckliga avsikter och önskningar om hur verket i fråga bör läsas, en fråga som är särskilt angelägen för hur man ska förstå förhållandet mellan å ena sidan Hobbiten, Sagan om ringen och Silmarillion och å andra sidan de samlade brev vi nu har att göra med. Eftersom Tolkien, som översättaren Anders Stenström framhåller i förordet, i sina brev inte bara besvarar frågor kring sina verk genom att citera ur sina redan befintliga texter utan också låter breven bli skådeplatsen för vidare diktning, uppluckras gränserna för å ena sidan ”verk” och å andra sidan ”författaren” och ”författaravsikten”: de bägge sidorna glider in i varandra när breven så att säga blir en del av verket. De gamla gränsdragningarna mellan å ena sidan dem som menar att verket står för sig utan att författaren kan göra särskilt anspråk på giltiga tolkningar och å andra sidan dem som menar att författaren har tolkningsföreträde ställs i nytt ljus när dessa två ståndpunkter hamnar i den olägenheten att en sådan skarp åtskillnad mellan verk och författare inte låter sig göras.
Jag hoppas att det framgått vilken glädje läsaren har att känna inför denna utgivning. Det är för mig personligen ett av årets stora boksläpp, den bok som under 2018 hittills gett recensenten den största läsglädjen och den enda bok till dags dato i vilken han började om på sida ett efter att ha läst klart bokens sista sida.
Till bokens svagheter – som varken Ersatz eller översättaren är skyldiga till, utan beror på originalutgåvan – hör den ibland olyckliga uppstyckningen av brev som kanske skulle ha förtjänat att tas med i deras helhet. Det rör sig nämligen inte om en utgivning av samtliga brev från Tolkiens hand, utan av utrymmesskäl har man valt ut brev efter angelägenhet och gett företräde åt brev som behandlar världsbygget. Tyvärr tycks undantag stundom ha gjorts, som i brev 297 som enligt uppgift avslutas med en ”kort diskussion av númenóreansk religion” men som inte är medtagen – trist tycker den religionsvetenskapligt lagda recensenten. Det finns fler exempel av det slaget.
En redaktör och utgivare måste förstås göra avvägningar som läsaren av den färdiga boken inte har någon insyn i. Intrycket kvarstår dock att Tolkien är en författare av det sällsynta slaget där ”allting” är av betydelse: varenda brev, varenda anteckning kan vara av intresse. Detta går förstås utöver syftet med denna utgåva. Gott så. Men inför framtiden får vi hoppas att de engelska utgivarna kan tänka sig en fullständig utgivning av författarens brev.
Och mot slutet av breven, när Tolkien för läsaren bit för bit, månad för månad, har utlagt sin världsbild, sin syn på litteratur och språk, sina farhågor i fråga om sig och sin samtid, då upplever vi att vi känner den store författaren lite bättre, från de olika synvinklar som han själv omedvetet anlagt i sina brev. Vi har fått se honom när han höjt sig till sitt högsta och när han sänkt sig till sitt lägsta. I breven skisserar han sitt själsliga ansikte; läsaren får se det som både mångtydigt och klart på samma gång. Nu finns breven tillgängliga för alla svenskar att sträckläsa, slå i, umgås med. ”And that may be an encouraging thought.”
info@opulens.se
