Brev från Österäng, del 1

Kultur
Bengt-Nerman-brev-Gunnar-Lundin
Gunnar Lundin (uppe till vänster i bild) och Bengt Nerman. (Collage: C Altgård / Opulens)

KORRESPONDENS. I slutet av 00-talet inleddes en brevväxling mellan mig och Bengt Nerman. Den fortsatte under 10-talet fram till Nermans död den 14 augusti 2016. Det sista brevet dikterade han för hustrun Ninnie i huset på Blidö. Opulens publicerar Nermans brev i fyra delar under julen.

Bengt Nerman, född 1922 och död 2016, var en svensk författare, samhällsdebattör, journalist och docent i litteraturhistoria. Han är son till journalisten och politikern Ture Nerman som bland annat drev den antinazistiska tidningen Trots allt! Några av Bengt Nermans böcker: Demokratins kultursyn (1962), Massmedieretorik ( 1973) och Frågan om människovärdet (1993). Nerman skrev en avhandling om romanförfattaren Walter Ljungquist publicerades 1976. Tre diktsamlingar utgavs i samlad volym 2010.

Breven är i grunden existentiella, filosofiska och litterära. Utifrån den grunden ser Nerman på det offentliga Sverige. Han har varit lärare och rektor på journalisthögskolan kring det stormiga 1968. Blicken är unik.

Filosofin: bli, f å bli, den man är, genom närvaro och relationer, inte genom ideal. Idealen kan förminska människovärdet. Bengt Nerman tar sig själv som exempel: Ture, skribenten och kommunisten, försökte göra sonen till idealmänniska. Den i nittioårsåldern fortfarande stammande sonen tog till uppgift att befria sig till mer mänsklig och mer sann. Han är inte anti-idealist. Han vill så att säga ställa pappans idealism på marken. Runtom sig såg han ett rollspel som ytterst handlade om rädslan för existensen, livets korthet och döden. Utifrån den erfarenheten formas så småningom – när han ”vågar släppa taget” – kulturkritiken.

GUNNAR-LUNDIN
GUNNAR LUNDIN

 

 

 

 

 

 

 

***

Österäng 20 september 2009

Hej och tack för flera brev och nu senast I strömmen mot strömman. En jättefin bild för ett läge. Det slår mig att jag aldrig har skrivit – eller kanske kan skriva – något liknande. Men vad är det då jag har och har haft för mig i mer än femtio år?

Jag har arbetat för att göra mig fri ur en situation då jag är på en gång fängelse, fånge och fångvaktare. Jag blev det – långt innan jag hade något medvetande alls – i ett reaktionärt, oscarianskt hem som gömde sig bakom ett frihetsälskande marxistiskt ansikte. Jag var 34 år när jag hade kommit så långt att jag, för att inte brytas sönder, steg för steg började ta mig ur. Hösten 1956.

1962 hade jag kommit så långt att jag kunde publicera ”Demokratins kultursyn”. En viktig sida av den boken är att det inte handlar om mig. Den handlar om den värld – inte den privata – där jag hade växt upp: nykterhetsrörelsens, bildningsrörelsens och arbetarrörelsens. Och sammantaget: demokratins. Jag hade sett samma problem i dessa rörelser som mina egna och sett liknande orsaker. Hur t ex arbetarrörelsen bar i sig en liberalism som var till för att på en gång dölja och motivera ett kapitalistiskt klassamhälle. Så här sa jag: broder, du är fånge i samma lögn som jag; försök att se det; så här kan du komma ur. Förunderligt nog uppfattades detta som ett angrepp på arbetarrörelsen. Men att försöka hjälpa någon är väl inte detsamma som att angripa? Jag svarade aldrig; jag försökte bara gå vidare.

Och jag gick vidare på kärnan: den trånga, kastrerande bilden av hur en människa är och måste vara. En människas möjligheter är ju så otroligt stora. Jag fick snabbt klart för mig att detta att tala om människans möjligheter är ett hot mot det bestående. Aftonbladet, med Karl Vennberg och Jan Myrdal, öste över mig invektiv. Jag avstod från att svara. Jag tyckte det var meningslöst och gick bara vidare. På en otroligt svår och knagglig väg.

1968 blev i hög grad en bekräftelse på det jag hade sett. 1968 skrev jag en artikel, ”Prästkappan”, som talade om den avgörande skillnaden på att vara och låta som en präst. Det blev ett jäkla liv. Vad gjorde jag? Jag fortsatte att på mina områden försöka förverkliga de drömmar som hade funnits i botten av de världar där jag växte upp. Mina två senaste böcker (orecenserade, i stort sett) är kanske de tydligaste bevisen: ”Frågan om människovärdet”, 1993 (om arbetarrörelsens identitet) och ”Den offentliga lögnen, 1997 (om demokratins hinder och möjligheter). Sedan dess arbetar jag på en hopsamlande volym som jag har döpt till ”Ta arv”. Tidsmedvetandet har funnits hos mig hela tiden, i bredd med klassmedvetandet.

”’Linjens’ nermanska brokighet”, skriver du; ”Bengt Nerman med sin multipsykologi”. Ja, säger jag, livet är ofattbart sammansatt. Vill du bli fri får du försöka sänka dig ner i det sammansatta, det verkliga. Kanske är det där skiljelinjen går: mellan att vara i och ändå inte gå förlorad, och att vara ovanför och utanför och på den vägen lyckas vara ingen alls.

Hälsningar nu,

Bengt Nerman

***

Österäng 10 januari 2010

Hej, Gunnar!

Tack för två mellandagsbrev! Det slumpar sig så att jag just har fått fem ex av intervjun från Ingela Romare. Hon och Ulf Berggren kom hit i juni 07, satte upp kameran, ordnade avstånd, tid och bländare och så ställde Ingela första frågan. Inga förberedelser. Vi hade haft brevkontakt och jag sett Ingelas filmer och Ingela läst mina böcker. I alla fall tillräckligt många.

Redigeringen, uppdelning i tre filmer, rubriker, musik och mellantexter står Ingela för.

När jag såg filmen första gången blev jag lycklig. Jag vet aldrig så mycket om hur jag ser ut utifrån. Den här figuren kunde jag både se och höra på.

Sen har jag hittat ett brev från dig, daterat Solna 16.10 04. Med detta förhåller det sig så att jag har den dåliga vanan att använda aktuella brev som mellanlägg i böcker jag just håller på att läsa. Plötsligt har jag läst vad jag ville och så lägger jag boken någonstans, eller ställer den. Och så kan det som nu ta mer än fem år innan jag tar fram boken på nytt.
Men. Du ställer en fråga där som jag kan koppla till det tredje stycket här ovan. Du frågar hur jag ställer mig till Derrida och de franska poststrukturalisterna. Idag kan jag svara: jag ställer mig inte alls. Jag har hemskt svårt att få kontakt med den sortens skrifter. Om jag läser är det borta när jag har lagt igen boken. Vad jag gör (och som kan kallas ”tänka”) är att krafsa runt i mitt hål i världen, utåt, nedåt, framåt. Och så ser jag saker som hänger ihop och funderar över hur. Rätt som det är blir jag glad eftersom jag känner igen en tanke eller för att jag kan komma ett stycke vidare. Jag kan inte tänka något viktigt med bara huvudet, jag måste vara med hela jag, krafsande i mitt hål, min grop i världen. Och om jag ska kolla en tanke prövar jag den mot hela mig. Stämmer det så är det bra, annars får jag lägga det jag tänker på åt sidan. Tills vidare.

Det är något likartat när du berättar om någon som har knutit an till något jag har skrivit. Jag blir glad, men jag kan inte göra någonting av det. Kanske längre fram.

Detta var vad min mamma skulle ha kallat ”en skön själs bekännelse”. Hoppas du är mottaglig!

Bengt

***

Österäng 16 maj 2010

Hej, Gunnar!

Och tack först för brev, så samtal och så ”Walter Ljungquist”! Jag är väldigt glad för alltsammans. Du säger att hos mig (som litteraturforskare och vill jag tillägga alltid) ”berättandet övergår i dialog, en dialog som vänder sig som möjlighet till läsaren”. Så är det. Men det är sällan som jag får svar och praktiskt taget aldrig ett svar som ditt. Det här är ett livs­dilemma, delvis är jag själv skuld men i mycket beror det hela på att jag från första början har förts in i ett hörn och tilldelats en roll som inte är min. Blir man sedd och hörd kan man gå vidare: man får en stöt och en lust. Jag har vant mig vid att försöka svara på mina egna frågor.

Jo, visst skriver jag essäer, i den anglosaxiska meningen (jag är otroligt påverkad av min amerikanska och engelska läsning – under en lång period levde jag på engelska och som engelsman): jag ställer en fråga och så citerar (läser) jag mig fram till ett svar. Så är också min avhandling skriven, fast jag inte hann – eller orkade – summera mitt svar. (Jag skrev mot en tidsgräns, min hustru var dödssjuk och jag hade i slutspurten våren 1976 två lunginflammationer. I ”Ta arv” försöker jag klara det jag inte klarade då.)

Från mina utgångspunkter är (din essä) ”Walter Ljungquist” inte en essä: den är ett reflekterande och bestämmande av innebörder, med mig som hjälp och med Walter som material. Du rör dig nära, både mig och Walter, och frågar och ser själv vad det vi gör betyder. Men det är inte för att upptäcka oss, tänker jag, som du skriver: du skriver för att upptäcka dig själv och ge din läsare möjlighet att upptäcka sig: det du skriver vänder sig som möjlighet till din läsare. Om jag var din redaktör skulle jag föreslå en annan rubrik: varför inte ”Gunnar Lundin”?

På en punkt menar jag att du tar miste: när du sätter likhetstecken mellan Quita och Gerda Antti. Quita fanns för Walter (och i hans böcker) tjugo år innan han träffade Gerda. Ett möte han romantiserar samma år i ”Nycklar till okänt rum”, 1950 […]

Hälsningar
Bengt

***

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Essä: Vithetskritik

ESSÄ. Filip Hallbäck skriver, med utgångspunkt i kuppförsöket i Washington DC, om