SVENSKA AKADEMIEN. “Jag ser i hennes språk här en lätthet som jag inte mött tidigare. I mycket av hennes tidigare poesi har det härskat ett icke-liv och en brist på rörelse. Nu blir orden lika självklara som andningen”, skriver Bo Bjelvehammar om Katarina Frostensons nya bok.
K av Katarina Frostenson
Bokförlaget Polaris
Min lärare i franska hade en okuvlig energi i allt som hon gjorde – när hon cyklade, när hon skrev på svarta tavlan, så kritmoln yrde runt henne, och när hon försvarade våra oskyldiga busstreck inför sina kollegor. Hon bar ofta blekgrå dräkt och vit knutblus. Varje lektion upprepade hon med en papegojas envetenhet orden rytm och diktion. När jag nu läser Katarina Frostensons nya bok K visar det sig att min lärare inte lärde ut det franska ordet ballotering, sluten omröstning. Efter det franska ordet ballotte, liten boll eller kula, och traditionellt sett används svarta och vita kulor. Vit indikerar en ja-röst och svart en nej-tröst.
Inför sommarlovet råder det ett lugn i Svenska Akademien, de stora oförrätterna och övergreppen förefaller glömda, laget är kompletterat och de nya ledamöterna slipar på sina inträdestal.
Men talet om jäv, sekretessbrott och våldtäkt kommer nu tillbaka med nya böcker av Horace Engdahl och Katarina Frostenson, som vanligt i dessa sammanhang överskuggar bilden av författaren själva verket. Det som har hänt är att Katarina Frostenson har förlorat sin plats i Akademien och att hennes man sedan 1989, Jean-Claude Arnault, dömts för våldtäkt i två fall, till fängelse och till ett kännbart skadestånd. Med Katarina Frostenson har Akademien gjort en ekonomisk uppgörelse.
Det finns en sak, som hon tillstår i boken. Det är den bristfälliga redogörelsen för sin delaktighet i kulturscenen Forum på Sigtunagatan. Allt annat bygger enligt hennes uppfattning på falska beskyllningar och grova påhopp, som kräver både offer och syndabockar. Hon använder ofta ord som börjar på K, för att beskriva situationen. Ord som kaos, kris, komplexitet, katastrof. Och så ordet kabal, sammansvärjning, ett ord, som fanns redan på Gustaf III:s dagar.
Det är en dagboksliknande, reflekterande, självbiografisk berättelse från november 2017 till maj 2018. Huvuddelen av tiden vistas hon med sin man i Paris. Dels fortsätter Katarina Frostenson att stå fast vid sina sanningar. Hon lägger fram sitt urval av fakta och gör sina tolkningar. Dels har hon med en fiktiv reskamrat och umgås med böcker och författare som har betytt mycket för henne, som Birgitta Trotzig och Simone Weil. För att just uthärda och framhärda dagarna läser och skriver hon, vandrar i Paris, besöker utställningar och träffar vänner, men mest är hon ensam. Det finns litterära pärlor och en associationsrik flora i mångfald i boken, när hon återvänder till sina egna verk eller till Dykungens dotter av Birgitta Trotzig, men framför allt från hennes vandringar i Paris:
Floden Seine finns alltid där, utanför, nedanför, den flyter fram genom staden, genom allt. Oberörd?
Det finns inga såna ord om en flod. Den bara är.
Katarina Frostenson försöker i sin nya vardag skaffa en organisation och en ordning i sitt liv. Utifrån korta ögonblicksbilder och ibland scener skapar hon ett dagsschema, en struktur och goda vanor. Jag ser i hennes språk här en lätthet som jag inte mött tidigare. I mycket av hennes tidigare poesi har det härskat ett icke-liv och en brist på rörelse. Nu blir orden lika självklara som andningen. Att skriva blir både en tillgång i landsflykten och en närvaro i vardagen. I Paris känner hon sig både som Vilhelm Ekelund och Carl Jonas Love Almqvist i deras landsflykter.
Den 21 maj har luften övergått till att lukta sommar från att länge ha luktat vår. Det känner jag när jag öppnat fönstret. Vad är skillnaden? En mer mättad doft kommer av gräset som håller på att bli tjockt och sött; att utsöndra vätska.
På omslaget finns bilden av Delacroix där Jakob brottas med ängeln. Den reser frågan vem är den kärleksfulle och vem är demonen?
bobjelvehammar@opulens.se
