Viljan till motstånd håller konsten levande

Konst

KREATIVITET. Vad hade Damien Hirst varit utan konstmagnaten Charles Saatchi? (Bild: Damien Hirsts staty The Virgin Mother)

Häromdagen kom jag i samtal med en ung kille under en kortfilmsvisning på filmfestivalen i Berlin. Han studerade konst, inriktning konstfilm. Redan två dagar in på festivalen, sa han, var han duktigt irriterad på urvalet av kortfilmer. Skräp var det, muttrade han. När han sen förklarade för mig vad detta förfall berodde på, om vilka som känner vilka varifrån, och har nominerat varandra fram och tillbaka, lät han riktigt uppgiven. Små kretsar… samma människor och ämnen…ingen vågar nånting…allt blir likadant.

Oavsett varifrån han hämtat denna starka upplevelse av likriktning, så var hans förtvivlan över den genuin. Han hade ett tydligt och starkt behov av att göra motstånd mot den rådande ordningen, och av någon anledning fick han mig att börja tänka på detta, motståndets roll i det kreativa systemet.
Motstånd betyder liv, och konst och annan kulturell poesi har alltid till viss del handlat om motstånd. Om känslan av att bryta sig loss, att på något grundläggande sätt vara fri.

Men det är svårt att nå total frihet, åtminstone när det rör sig om skapandeprocesser, eftersom det krävs ett rum att verka och växa i, en lokal, en publik eller bara ett sammanhang. Man behöver väggar att kasta sig mot tills de går sönder och dessa väggar är komplicerade att skapa åt sig själv.

Plattformar förändras ständigt, men deras roller som arenor förändras inte. Om det så handlar om ekonomiskt drivna gallerier eller konstnärsdrivna projektlokaler, konstinstitutioner eller gatukonst; det är omöjligt att komma undan behovet av ett rum, ett sammanhang, att verka i.

På konstfältet har det alltid varit en slags balansgång. En vinglig dans mellan mecenater, samlare, konstnärer, institutioner och politiska krafter, som kan te sig både som ett krig och en lek. I mötet mellan integritet och pragmatism uppstår ett spänningsfält, inte som ett nödvändigt ont, utan snarare en oumbärlig del av en kreativ utveckling.

Vad konstmagnaten Charles Saatchi haft för personliga intentioner med sin berömda konstsamling är mindre relevant än frågan om huruvida konstnärer som Tracey Emin och Damien Hirst kunnat bygga upp sina konstnärskap om det inte hade varit för Saatchis stöd? Förmodligen inte. Och vilka motiv hade Rembrandt målat om det inte funnits rika köpmän som ville ha sina porträtt gjorda? Kanske hade han inte målat alls?

Med möjligheten att kunna bidra med kulturpengar i form av stipendier eller finansiering av projekt kommer skyldigheter, och i samma stund man väljer att stötta konst blir man förpliktigad. Förpliktigad att vara medveten om var väggarna finns, så att säga, och låta konstnären bulta på dem även när det inte känns helt okej. Det måste bli till en dans, ett aktiverat spänningsfält, om resultatet ska bli bra och framåtskridande. Att inte bita den hand som föder en är en idé som i det här fallet går åt båda håll, för när konsten upphör att vara ett motstånd är vi illa ute allihop.

Jag respekterar engagemanget hos den där killen på biografen. När han tillslut fick nog och reste sig upp mellan två filmer för att lämna salongen blev jag därför lite orolig. Vi får hoppas att han vaknade på en bättre sida nästa dag för det är en vilja som hans, att göra motstånd, som konsten behöver för att hålla sig levande. Om vi vägrar stanna kvar i spänningslandet så blir det ingen laddning och vi missar det som sker i växelverkan mellan de olika krafterna. Så då gäller det att konstnärer som han inte bara lämnar rummet, för vem annars skulle kunna spräcka väggarna?

IDA THUNSTRÖM

Alla artiklar av Ida Thunström

Ida Thunström är konstnär. Vid sidan av sitt konstnärskap har hon regelbundet varit aktiv som konst- och litteraturrecensent och publicerat konstrelaterade texter för olika tidningar, främst kulturmagasin. Ida kommer ursprungligen från Stockholm och är verksam både inom och utanför Sverige.

Det senaste från Konst

Gå till Toppen