Självständig finländsk konst

Konst
Sea av David Blandy (2015), ARS17-utställningen. (Foto: http://press.kiasma.fi/kategoria/ars17-online-art).

UTSTÄLLNING. ”ARS-utställningarna kom till för att ge ett svar på finländarnas strävan efter större internationalism och önskan att stifta bekantskap med tidens nya konst. De har lyckats utvidga och förändra såväl konstexperternas som den breda allmänhetens förväntningar, perspektiv och attityder”, skriver Nancy Westman.

Finland har firat 100 år av självständighet som nation under 2017, bland annat med allehanda kulturevenemang. Det är väl naturligt att ett jubileum ägnar mycket tid och andra resurser till att blicka bakåt. Men inom bildkonsten har också sådant som är samtida eller rent av tydligt framåtblickande lyfts fram. Och satsningen i Helsingfors på just bildkonst är anmärkningsvärd.

På Kiasma, Finlands museum för nutidskonst, har under året ARS17 visats, en utställning i den storskaliga och ibland provocerande serie av konstmönstringar som startade för 56 år sedan. Den första hette ARS61 och visades på Ateneum i Helsingfors liksom de följande fyra upplagorna.

ARS95 var den första jag personligen såg. Det kändes som om den stora konstvärlden plötsligt landat i Helsingfors och var en oförglömlig upplevelse med ett myller av den tidens tongivande internationella konststjärnor. På Ateneum, Finlands nationalmuseum för konst, som vid den tiden tjänade också som museum för modern konst, bjöds på verk av Mona Hatoum, Andres Serrano, Bruce Nauman, Louise Bourgeois, Komar & Malamid, Alfredo Jaar, Antony Gormley, Tony Oursler, Helen Chadwick och många fler visades.

Finland representerades av den då ännu inte världskända fotografen Esko Männikö, Sverige av Eva Löfdahl (som samma år visades på Venedigbiennalen) och Ulf Rollof som skapat en ”koreografi” för granar: de stod på rad och dunkade mekaniskt i golvet och reste sig sedan raskt, om och om igen – granbarrsdoften spred sig vida omkring. Mona Hatoums burar var skräckinjagande, tanken på grymma tortyrmetoder ekade i gångarna. Helene Chadwicks Pissflowers var, namnet till trots, vackra på ett udda vis. Alfredo Jaars installation En miljon finländska pass väckte starka reaktioner i ett Finland som vid den tiden knappt öppnat sina gränser alls för invandrare eller flyktingar.

Kiasma tog över ARS-stafetten 2001 i det då treåriga museet för nutidskonst mitt i centrala Helsingfors. 2006 var det dags för en interaktiv och högteknologisk upplaga, säkert uppskattad av en ung publik som sedan länge tyckt att ”gamla” tekniker som måleri och skulptur var omoderna.

Fem år senare gjorde Kiasma en magnifik satsning på konst från Afrika. ARS11 var stark, engagerad och sevärd av flera skäl: den gav en samlad bild som vi knappast hade sett tidigare i vår del av världen, av mångfalden och rikedomen i den afrikanska konsten. Där fanns skrämmande bilder från miljöer som skvallrade om att delar av Afrika blivit den industrialiserade världens soptipp. Jag minns storslaget ”rollspel” i fotografisk och skulptural form där en kvinna som hört till den tjänande svarta massan tog för sig av det som den vita eliten med makt och pengar tillskansat sig. För att nu bara nämna en del av det som imponerade stort.

Att utställningen kom just vid den tid då det högerpopulistiska partiet Sannfinländarna tagit storslam i riksdagsvalet i Finland, var ett intressant sammanträffande. Plötsligt fick programförklaringarna från starten av ARS-utställningarna en ny klangbotten: ARS-utställningarna kom till för att ge ett svar på finländarnas strävan efter större internationalism och önskan att stifta bekantskap med tidens nya konst. Det har de lyckats med, de har utvidgat och förändrat såväl konstexperternas som den breda allmänhetens förväntningar, perspektiv och attityder.

Årets upplaga, ARS17, har undertiteln Hello World! och bjuder på hur mycket intressant konst som helst och förstås åter med deltagare från hela världen. Ett fönster mot framtiden kallar Kiasma utställningen med fokus på den globala digitala revolutionen. När bara en månad återstod av den drygt nio månader långa utställningstiden (den avslutas 14 januari 2018) hade 230 000 personer sett utställningen.

Ett problem för den som inte är purung och inte så van vid den här sortens konst, som för övrigt betecknas som post-internet, är att den tenderar att liksom slinka undan, försvinna ner i något redan knökfullt hörn av det egna minneskortet. Presentationerna är mycket generösa, ifråga om både format och teknisk kvalitet – här är det inga små bås med minimala skärmar som förmedlar den digitala konsten.

Besökarna översköljs och dras in i verken. Det är politiskt och poetiskt, ibland med en spröd skönhet som lyckas säga något också om exempelvis klimat och miljö för den som stannar upp och tänker efter. Men påfallande mycket upplever jag som synnerligen dystopiskt; många av konstnärerna, från jordens alla hörn, verkar inte ha så stora förhoppningar om någon skön, ny värld.

Just därför lyfter jag gärna fram ett verk skapat av Nandita Kumar från Mauritius. Hon presenterar tre stora glasburkar med korklock, som ett mellanting mellan flaskpost och laboratorieglas. Natur möter teknologi, befruktar varandra i bästa samförstånd till nytta för båda parter.

Hon kallar verken utopiska framtidsscenarier och vill visa att naturen i sig härbärgerar den kraft som kan rädda planeten från nära förestående ekologisk katastrof. Biomimicry, på svenska biomimetik, är en viktig ingrediens här: människan kan hämta kunskap från naturen som sedan urminnes tid fungerat enastående utan att utarma miljön omkring sig – om bara människan inte saboterar alltsammans.

Nandita Kumar bor dels i indiska Mumbai, med närmare 20 miljoner invånare, och dels i nya zeeländska Auckland, med knappt 1,5 miljoner. Att leva och verka på två så olika platser inspirerar hennes arbete. I eLEMenT: Earth syns konstgjorda växtdelar, i utsökt förening med små teknikdelar, som bitar av hörsnäckor, kretskort, ett virrvarr av plastöverdragna metalltrådar som strävar uppåt i skulptural form. Fåglar sjunger och vinden blåser på något magiskt vis i Kumars små dioramor som står placerade på piedestaler så att besökarna kan se igenom dem och blicka ut över Riksdagshus och kulturbyggnader och stadens brus längs den stora pulsådern Mannerheimvägen. Tekniken i de små glasvärldarna drivs för övrigt med hjälp av frimärksstora solpaneler… Märkvärdigt!

Enligt Kiasmas programförklaring har den globala digitala revolutionen infiltrerat varje del av vår kultur och vårt beteende. Somliga av oss störs av detta, och ARS17:s kaos kan upplevas som frustrerande. Men någon sorts tröst finner jag i en text i den utmärkta utställningskatalogen, under rubriken Church of Internet:

”Det bottenlösa och överflödande som utgör internets själva natur tvingar oss att acceptera faktum, nämligen att vi aldrig någonsin kan ta till oss allting, och kanske blir det en hjälp för oss att ge upp och finna ett inre lugn”. Det finländska konstnärskollektivet WAUHAUS står bakom uttalandet.

ARS17+ är ett annat sätt att också på distans, via internet, se en del av det som lockat nyfikna till Kiasma jubileumsåret 2017 (se här).

NANCY WESTMAN

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Konst