Konstnären som 3D-skannade Slussen

Konst.
Caspar-Forsberg, konst
Caspar Forsberg. (Foto: Maria Johansson)

KONST. Genom att få upp ett spår på Instagram blev Maria Johansson allt mer intresserad av Caspar Forsbergs verksamhet. Först fascinerades hon av Forsbergs textade budskap. Efter hand upptäckte hon att Caspar Forsbergs konstnärskap är så mycket mer utöver textade skyltar. Det ledde fram till den här intervjun.

Konstverk av Caspar Forsberg.

Idag debatteras för och emot sociala medier och en av fördelarna jag upptäckt för egen del är möjligheten att via Instagram följa och upptäcka nya konstnärskap. En av dessa konstnärer är Caspar Forsberg. Hans text-meddelanden i Instagram-flödet fångade min uppmärksamhet. De fick mig att stanna upp, ifrågasätta, se saker ur andra vinklar. Jag utvecklade ett behov av dem och sökte upp dem alltmer aktivt. Då upptäckte jag också att hans konstnärskap är mer än dessa textade skyltar. Han har genom åren undersökt olika sorters material och teknikers inneboende möjligheter och vetgirigt tänjt på dess gränser. Inte minst intresset för 3D-skanning som resulterade i att hela Slussen 3D-skannades innan ombyggnaden ägde rum och nu finns materialet på en av Stadsmuseets datorer. Ska jag beskriva hans konst med ett enda ord så får det bli intressant. Därför tog jag kontakt med honom och fick möjlighet att få en del frågor besvarade.

Hur började ditt konstnärskap? Började du med att teckna och måla eller hur gick det till?

– Jag hade framför allt hållit på med elektronisk musik och målat graffiti. Pluggade under en kortare period grafisk design men under det året blev det tydligt att jag ville jobba friare varför jag sökte till Gerlesborgsskolan. Vid den tiden höll jag mest på med ljud och videoinstallationer och någon slags skulpturer, maskiner, något jag faktiskt tagit upp på senare tid. Är för tillfället helt insnöad på sexmaskiner.

Dina texter är intressanta, fångar ens uppmärksamhet. Hur tänker du ut dessa texter?

– Inte säker på att jag alltid tänker så aktivt, det är mer som att meddelandena landar färdigformulerade och så skriver jag ner dem. Jag sätter mig egentligen aldrig ner för att skriva utan jobbar på med vardagssysslor, eller i ateljén som inte alltid har supertydliga gränser och så dyker grejer upp. Det kan kännas lite tjatigt och stundvis en smula rättshaveristiskt men det är väl mitt undermedvetna som jobbar på i bakgrunden. Ofta handlar det om ekonomi, teknologi eller sexualitet, oftast med någon form av humor som jag förstått inte alltid går fram. Har funderat mycket över sträng-teorin, att strängen har samma relation till en kolatom som människan till universum. Då är det är lätt att sticka iväg åt olika håll. Att skriva texterna håller mig på banan, får mig fokuserad.

Konstverk av Caspar Forsberg.

Jag har funderat över ditt sätt att skriva, dekorera och installera lapparna med känsla för form och rumslighet. Vad skulle hända om du tog bort texten? 

– Då skulle jag verkligen bli minimalist..

Din konst får mig ofta att tänka på Doris Salcedo och hennes sätt att arbeta, hur hon arbetar med teman som sorg, förlust och att reparera något som gått sönder. Tänker både på ditt sätt att arbeta med utställningar som installationer och specifika verk som din text ”One of the best things about artworks is even when they’re not that brilliant they can fill a therapeutical function for the artist.” Du kanske inte arbetar just med sorg, men ändå med frågeställningar runt existensen.

– Känner inte till Salcedo men visst finns ett terapeutiskt helande i att arbeta med konst, ser det som en praktisk form av kärleksyttring.  Om man inte gör världen sämre en dag kan man vara lite nöjd, tänker jag. Jag ägnar väldigt mycket tid åt att laga saker, gärna plastgrejer som inte är helt självklara hur de ska lagas, men jag har utvecklat en egen metod som bland annat involverar sådan där vattenaktiverad tejp. Detta handlar om healing i högsta grad. Försöker ofta agera som om vi vore 20 -30 år in i framtiden där vissa saker kanske inte finns längre, så vi måste laga det vi har. Som i Waterworlds översvämmade värld där jord är det mest exklusiva som finns. Slutar vi tillverka trädgårdsstolar kommer folk sluta betrakta dem som slit och slängobjekt.

Berätta om dina tidiga videoverk som exempelvis Brushes of our lives 1 och Blue screen loading docks. Är objekten verk i sig själva eller är filmerna själva konstverket?

– Den där frågan fick jag ofta när jag jobbade med det. Jag hade blivit besatt av idén att använda 3D-skanning som en inspelningsform för skulptur. Jag såg det som att 3D-skanningen var för det rumsliga vad ljudupptagningen var för musik.

– Och det är sällan någon frågar, vilket är verket, liveframträdandet eller skivan? Jag ser på det på precis samma sätt. Loading docks var från början, och är egentligen fortfarande, en stor åbäkig skulpturinstallation. Hade gjort ett antal försök att installera den IRL, bland annat i sjön Trekanten, men misslyckats varje gång. När jag sen började experimentera med 3D-skanning bestämde jag mig för att testa detta som ett format för att visa verket. Då hade jag redan använt mig av 3D-video för att presentera ett par undervattensskulpturinstallationer, det här var en slags logisk utveckling. I förlängning till det här byggde jag en liten webbplats, en distributionskanal för 3D-skannad skulptur som jag höll igång tills jag tröttnade på att betala webbhotellet.

Vid ett tillfälle gjorde du en installation eller skulptur i en tobaksaffär som du kallade Resting Cloud och som du dokumenterat med en panoramabild. Hur hamnade skulpturen i tobaksaffären?

– Det här var i en intensiv smått gränslös och lekfull period. Hade jobbat med så tunga material och långsamma processer under en lång tid. Minns inte exakt vad jag skulle ha dem till, men hade beställt en massa ballonger som jag bland annat började föra mina anteckningar på. Men när jag stod där i tobaksaffären och hämtade ut paketet fick jag den här visionen och pitchade idén helt spontant till mannen som jobbar där som sa, fine, kom med en skiss. Så det blev den här blixtskulpturen, gjorde den på plats under tre dagar. Det är ett moln som vilar. Och skickar iväg en sprite, eller egentligen en diet sprite, en för blotta ögat osynlig blixt riktad ut i rymden. Ja, de finns på riktigt.

Vid ett tillfälle placerade du en egen skulptur i en av skulpturerna utanför Moderna museet som du kallade Mini Carrots on Three Elevated Sushi Boards. Var det ett samarbete med Moderna?

– Inte direkt. Men de här uppblåsbara skulpturerna var ju fantastiska, man kunde installera dem snabbt och var som helst. Jag hade jobbat med ett antal skulpturer som byggde på spegelväggar. Egentligen hade jag nog gärna installerat dem i en danslokal men jag kanske var lite lat och valde den största närmsta spegeln jag kunde hitta, i detta fallet Dan Grahams paviljong utanför Moderna.

– Kommer man från graffitihållet finns nog det där med som en slags självklar möjlighet att göra grejer på eget bevåg, sen känns det rätt harmlöst när det är tillfälliga verk som i det här fallet. Men jag var lite yngre och barnsligare då, en del av mig tyckte nog att det var lite kul att jävlas med både Dan Grahams verk och museet. Jag har fortfarande hyfsat barnsliga sidor, men det kanske tar sig lite andra uttryck idag. Typ lila jackor och neongula foppas.

Berätta lite om Bench coming out of bin där du band samman en bänk i t-banan med en soptunna.

– Åkte tunnelbana till skolan och varje gång jag kom till Stadshagen dök titeln på en gammal Force Inc skiva upp i huvudet, I’m coming out of your speaker. Det finns en hel del gammal techno och musik över huvud taget där titlarna och bandnamnen är mer spännande än musiken. Fick idén om de här förlängningarna, add-ons till bänkarna, att de skulle vara på väg upp ur eller ner i soptunnorna. Kanske upp ur den ena och ner i den andra.

Du gjorde 2018 en utställning på Issues Gallery av verk med textade skyltar kombinerat med abstrakta skulpturer, allt i en och samma färg.

– Är ofta monogam när det kommer till färg, har de senaste åren använt en färg i taget med undantag för klädsel och heminredning. Dels finns där en koppling till Waldorfpedagogik och hur man där introducerar en färg i taget. Från början fanns även en koppling till dykningens färgreducerade monokroma värld. I det här fallet var det ett slags post-it värld. Texterna kom först, ristningar i stora kartongark från ICA:s parkeringstavlor. En del av verken gjorde jag på Substitutet, en halvoffentlig hemmafest till technoklubb där jag vid några tillfällen hade en handmassagestation och sålde Spöktåget, Rintaro Uchida och Shigeo Nishimuras barnbok som jag tagit till uppgift att sprida. Textverken var vid det tillfället fristående och fungerade som skärmväggar, som något slags mässbås. Skulpturerna kom senare med vissa undantag. Det var en ganska spretig grupp med individer, bland annat Sulphur Surfer som väl är nån slags självporträtt. Tog med ett av de där verken hem till syrran igår, tänkte att hon skulle få lägga upp det på sitt Instagram och sälja den, annars var det bara två tre verk från den där utställningen som såldes.

”Allting är egentligen helt skruvat.” Konstverk av Caspar Forsberg.

Berätta om din utsmyckning Allt är egentligen helt skruvat på Växjö konsthall.  

– Det där verket är faktiskt superoplatsspecifikt. Det är från 2014 när jag under hösten hamnade i något slags loop och började producera verk i det där formatet. Jag hade suttit alldeles för många timmar och joxat med VR och 3D-skanningar i en dator, ville göra någonting mer handgripligt och byggde upp ett litet aluminiumgjuteri hemma i garaget. Så inga av verken hade någon beställare eller slutdestination även om de flesta fick sina hem till slut. Den här texten kom till mig vid ett Ikea-besök. Det är inte en ordvits, mer ett konstaterande. Tänkte bland annat på spöklik avståndsverkan, ett fenomen framlagt av Einstein, som komiskt nog ska ha varit måttligt förtjust i dess existens. Nu har man studerat den IRL. Och finns den i ett labb gissar jag att den existerar överallt. Vilket minst sagt är ganska så.. Skruvat…

Är du en del av hbtq-rörelsen?

– Alltså, ibland kan jag känna att jag borde skicka en faktura till RFSL för saker jag skriver så visst, jag förstår din fråga. Jag är hyfsat experimentellt lagd och en smula kinky. Tidigare kanske jag mest nördade på teknik, material och musik medan de senaste tre-fyra åren har det även handlat om identitet, men kanske framförallt ökad takhöjd inom manligheten och möjligheten generellt att uttrycka sig. Att jag kallar mina modeposter på Instagram DADVANCED WARDROBE SOLUTIONS är ju både sorgligt och pappahumoristiskt. Att det ska räcka med en lila jacka för att steppa ut ur boxen och få en att känna sig ”avancerad” är enormt deprimerande. Men så är det, åtminstone i Åkers Styckebruk. En kompis till mig som höll på med drag var tvungen att flytta härifrån på grund av hot och trakasserier, vilket ju är för jävligt och absurt, vilket decennium lever vi i liksom? Men det är mycket som är eftersatt. Jag blir skitprovocerad vid tanken på att vi inte fick lära oss vad p-punkten var på typ högstadiet. Att man ska behöva lära sig sådant i vuxen ålder i Sverige, världens progressivaste land liksom. Nu kör jag lite one-on-one talks emellanåt. Vi får se om jag lägger ner konsten och blir sexualupplysare istället…

Berätta lite om din idé att 3D-skanna Slussen och om ditt intresse för 3D-skanning (tycker det är coolt att man kan få möjlighet i framtiden att promenera runt i gamla Slussen).

– Man kan ta del av hur mycket välinspelad musik som helst men inte konst på samma sätt, eller arkitektur och miljöer. Det här var ju några år sen, kanske är läget annorlunda idag. Det var där min idé om 3D-skanning kom i alla fall, ett sätt att tillgängliggöra mer för fler. Tänkte att det är självklart att man ska ha en bra dokumentation av Slussen innan den rivs och fick Stockholms stadsmuseum intresserade av idén. Vi fick pengar från Stockholm Konst och sen gick Ulf Hägnefelt runt och 3D-skannade under en månad. Materialet finns att få på begäran hos Stadsmuseet och ska det komma till sin rätt stoppar man in det i nåt lämpligt VR-headset.

MARIA JOHANSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Konst

Kottar

TEATERREGISSÖR. I dag presenterar vi ett nytt collage av Hilda Hellwig, mest
0 0kr