Konstfrestelser och klimatångest

Konst.
New York City Waterfalls, vattenfall från Brooklyn Bridge i New York, 2008. Konstinstallation av Olafur Eliasson. (Foto: Wikipedia)

DILEMMA. I förra veckan skrev Mathias Jansson om klimatsmart konst. Här fördjupar han frågan om konst och klimat. Kan man till exempel med gott samvete ta del av den internationella konstscenen utan att sätta ett djupare klimatfotavtryck?

Efter mer än ett år av pandemi med restriktioner, social distansering och lockdown längtar vi väl alla efter att gå på utställningar igen, att få mingla och träffa andra konstälskare. År 2022 dukar dessutom upp ett smörgåsbord med både Venedigbiennalen och Documenta i Kassel, för att inte tala om alla andra utställningar, festivaler, biennaler och triennaler som fått stå på stand-by under pandemin och som nu ska genomföras. Men så var det där med klimatet. Klimatkrisen har inte tagit paus under pandemin, utan precis som Olafur Eliassons klimatklocka av smältande isblock, som visades under FN:s klimatmöte i Paris 2015, så rinner tiden iväg för klimatet.

Kan man då med gott samvete ta del av nästa års spännande konstscen utan att drabbas av klimatångest och sjunka ännu djupare ner i sina egna koldioxidfotavtryck? Det finns sedan länge en stor medvetenhet och vilja inom konstscenen att dra sitt strå till stacken när det gäller att skapa en hållbar och koldioxidneutral konst. Men frågan är komplex. När Olafur Eliasson visar sin installation på olika klimatmöten så har isblocken transporterats från Grönland, vilket naturligtvis skapar en hel del koldioxidutsläpp. Den ideella miljöorganisationen Julia Bicycle har i en rapport räknat ut hur stora utsläppen blev. När isklockan visades i London 2019 var det totala utsläppet 55 ton CO2e, varav större delen bestod av transporten av isblocken från Grönland. Så även konst som har ambitionen att förbättra klimatet kan vara en del av problemet.

Visst kan man uppröras över utsläppen som bildas när Olafur Eliasson fraktar sina stora isblock från Grönland för att skapa ett konstverk, men i en värld där vi dagligen dränks av rapporter, staplar och prognoser så kan konstens visuella uttryck vara den ögonöppnare som behövs för att slå igenom i dagens mediebrus. Om Eliassons konstverk påverkar människor och makthavare att ändra sina beteenden kan konstverkets koldioxidutsläpp i längden blir negativa. Det går sällan när det gäller stora system, som klimatet, att se till enskilda delar utan det är totalen som i slutändan är avgörande om det sker någon förändring eller inte. Klimatet påminner på så sätt om ett hus. Även om du är jätteduktig och dränerar husgrunden så blir huset inte torrt om taket eller fönstren fortfarande läcker. Hela huset måste vara tätt för att det ska gå att bo i.

Dinter utan filter

Lyssna på vår podd där Richard Dinter besöker olika författare runt om i landet.
Lyssna på podden

En biennal är nu inte heller bara en utställning med konst, utan det är så mycket annat runtomkring som boende, transporter, mat, sopor etcetera. Ja, helt enkelt allt det som följer med den turism som uppstår i anknytning till utställningen som påverkar miljön och klimatet. Det finns mycket som arrangörer, konstnärer och besökare kan göra för att minska påverkan på klimatet: som att åka tåg, äta vegetariskt, ställa krav på boende och lokaler, undvika att frakta stora konstverk med flyg och i stället återvinna och skapa konst på plats med mera.

Konstvärlden kan naturligtvis göra mycket, men i slutänden är det dock hela samhället som måste ställa om så att varje sektor gör sin del för att det ska bli något resultat. Att ställa in en biennal som hålls vartannat år i Venedig skulle naturligtvis göra en viss skillnad, men i jämförelse med alla de kryssningsskepp och turister som översvämmar staden resten av året, så är det bara en av många delar i ett stort pussel. Det där med översvämning var ju förresten något som kom på tapeten i förra biennalen. För det är inte bara turister utan även stigande havsnivåer som hotar staden Venedig och biennalen i framtiden.

Det finns naturligtvis lösningar på problemet. Det gäller bara att tänka utanför ramarna, något som konsten är bra på.  Redan 1982 presenterade Joseph Beuys under Documenta 7 idén att plantera 7 000 ekar i Kassel, som en aktiv handling för att skapa en grönare stadsmiljö och knyta människa och natur närmare varandra. Det tog 5 år att plantera alla träden, men det är ett konstverk som fortfarande står kvar och som känns mer aktuellt än någonsin. Olafur Eliasson har designat Little Sun, en enkel och praktisk solcellslampa som lyser upp världen och förbättrar livet för många människor i utvecklingsländer på ett miljövänligt sätt. Helsinki Biennial som ägde rum tidigare i år arbetar hårt för att i framtiden blir helt koldioxidneutral och använder en ekokompass för att nå sina mål, vilket är ett verktyg för att mäta och spara naturresurser.

Vi kommer fortfarande att vilja resa och uppleva konstverken fysiskt på plats i framtiden. Det är bara hur vi gör det på ett miljövänligt och hållbart sätt som vi måste lösa, men som man brukar säga: Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

MATHIAS JANSSON
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Konst

Med bilen som konsthall

PUNKATTITYD. Maria Johansson har träffat Stockholmsbaserade Konsthall 323 som använder sig av
0 0kr