
FRANKRIKE. Anne Edelstam har besökt en utställning i Frankrike med verk av den ovanligt modiga skandinaviska konstnären Anna-Eva Bergman. En konstnär som märkligt nog inte uppmärksammats särskilt mycket i Sverige.
Passages av Anna-Eva Bergman
Musée des Beaux-Arts de Caen, Frankrike
Utställningen pågår till den 1 mars 2020
Årligen firas nordiska konstnärer och skribenter i denna före detta vikingabastion i nordvästra Frankrike. Denna vinter är det den skandinaviska konstnären Anna-Eva Bergmans tur att visas på Beaux-Arts i Caen.
Drygt två timmar från Paris, rullar tåget in till ett gråmulet Caen. Där på vindlande småvägar tas vi journalister upp till konstmuseet som ligger innanför stadens anrika stenmurar, beläget uppe på en kulle som överblickar den gamla staden och dess katedral. Denna universitetsstad bombades kraftigt under andra världskriget men det ser vi inga spår av idag.
I stället slussas vi tillbaka till 1950- och -60 talet och den ovanligt modiga och självständiga norska konstnärinnan (med svensk far), Anna-Eva Bergmans (1909-1987) resor och sedermera verk från Nordnorge. Stiftelsen Hartung-Bergman medverkar till utställningen. Deras entusiastiska kommissarie, Christine Lamothe, samt Emmanuelle Delapierre, museets direktör, tar med oss på denna ovanliga konstnärsresa upp till Nordnorges kala klippor, fjordar och isberg, utan spår av någon civilisation.

Passages, övergång, kallas utställningen för. Det är också titeln på en av hennes böcker. En övergång från en värld till en annan, från mytologi till verklighet, från en form till en annan. Och jag får verkligen känslan av att jag går in i en annan tillvaro när jag stiger in i Anna-Eva Bergmans fantasivärld. Hennes cirka 80 skisser, anteckningar, teckningar och målningar beskriver denna genom ett avskalat, eget språk som blir alltmer abstrakt med tiden och alltefter arbetets utveckling.
Det första rummet med teckningar och målningar bär fortfarande spår av hennes förra arbete som illustratör med stänk av symbolism och glada färger. Det påminner lite om Kandinsky. Men sedan övergår verken till en närmast andlig abstraktion där horisonten och ljuset är de överhängande motiven.
Anna-Eva Bergman var besatt av det speciella ljuset hon upplevt i landet där ”solen aldrig går ner eller, tvärtom, aldrig går upp”. Det upptäckte jag i nästa rum där flera stora tavlor med samma motiv men målade från olika årstider tog mig med storm. Hon arbetade sig fram till en helt egen teknik där hon använde sig av lövtunna metallblad i silver eller guld som hon lade till grunden för sina målningar. Sedan målade hon i olja, eller i akryl, på dessa, och skrapade bitvis av färg med en spatel. Resultatet blir ett häpnadsväckande skiftande skimmer.
I nästa sal har hon även använt sig av en modellmassa vilkas skiftningar gör att metallbladen blir som ett levande hav, eller en himmel. Liknande teknik använde sig även den franske konstnären Soulages av med sina minimalistiska tavelmotiv i vitt och svart. Bergmans svart-vita klippberg är också ståtliga men mindre originella.
Denna individualist och föregångare för en ny stil, leker även med formerna och storleken i sina alster.
Det bortre och sista rummet, vilket är väldigt högt i tak, visar en hel vägg med miniatyrer. Trots det är horisontens oändlighet synbar i de annars så små målningarna. De kan ses som ett sammanhängande verk men lever likväl sina egna liv, ett och ett. En fin dokumentärfilm avslutar vandringen genom utställningen.

Jag är förvånad över att denna otroliga konstnär inte fått mera uppmärksamhet i Sverige. Det är verkligen en utställning som borde platsa fint på ett av våra större moderna museer.
I väntan på en nordisk resa, så är det väl värt att ta sig hit och upptäcka denna skandinaviska som på sätt och vis återanknutit till sina rötter genom att komma till en av vikingarnas kanske viktigaste fästen i norra Frankrike.
Hon som mot slutet av sitt liv flyttade söderut, och bodde utanför Antibes, med sin man, konstnären Hans Hartung. Deras stora konstsamling, anteckningar, dagböcker samt verk finns samlade där, hos stiftelsen Hartung-Bergman.




