Helgporträttet: ”Jag har blivit den jag alltid varit menad att vara”

Intervju.
Linnéa Feline Lindström (Foto: Dramaten)
Linnéa Feline Lindström (Foto: Dramaten)

TRANSUPPLEVELSE. Linnéa Feline Lindström spelar en av huvudkaraktärerna i ”Maktens diskreta charm”, som har premiär på Dramaten inom kort. Detta sker samtidigt som hon har kommit ut offentligt som transsexuell. Jenny Wickberg fick ett samtal med skådespelerskan som nyligen bytt namn och nu gör sin debut på nationalscenen.

Ålder: 28
Bor: Lägenhet i Majorna Göteborg
Familj: Sambo, föräldrar och bror.
Yrke: Skådespelare musiker och psykologistudent
Fritid: Jag håller på med flera småkulturella saker, är intresserad av tarotkort och lär mig spela fiol. Men jag gillar också tv-spel och kopplar av med att titta på videoessäer på youtube.

Det är mycket som pågår i ditt liv just nu. Vad känns mest nervöst nu, det som händer på det privata planet eller på scen?

– Jag började komma ut för mig själv och min närmaste omgivning redan för ett år sedan, och har hunnit landa i det. Det på Dramaten är inte min första teaterroll, men det är min första där och det är nervöst på ett annat sätt.

Berätta om din roll?

– Jag spelar en ung och kreativ svensk författare som förälskar sig i en syrisk kvinna. Vi berättar för våra familjer att vi ska gifta oss och föreställningen handlar mycket om mötet mellan två familjer, som båda har fördomar mot varandra med rasism och trångsynthet. De har samtidigt likartade intressen i konflikten runt paret som vill gifta sig, vilket för dem samman.

Du ägnar dig åt fler saker än skådespeleri. Var det självklart för dig att tacka ja till rollen?

– Nej, jag var tveksam först när de frågade mig, men de vann mig över då det var ett intressant upplägg. Jag hade annars tänkt pausa det där med skådespeleri en tid, för att istället fokusera på musiken och mitt band.

Föreställningen framförs på tre språk, svenska, engelska och arabiska. Hur går det till?

– I den svenska familjen talar vi svenska med varandra och den syriska talar arabiska. Men när vi pratar med varandra så talar vi engelska. Jag har repliker på alla tre språken. Men allt som sägs textas på stora skärmar, så den som bara förstår ett av språken ska kunna förstå allt. Vad jag vet är det första gången en föreställningen på arabiska spelas på Dramaten.

Du växte upp som pojke och hette David. Hur har din övergång till att bli Linnéa gått till?

Det finns flera möjliga tidpunkter för när det startade, där den tidigaste var redan innan jag var född. På min pappas sida har alla män i tre generationer bakåt varit födda i lejonets tecken. När det stod klart jag skulle bli stenbock så var alla övertygade om att jag skulle bli en tjej, och mina föräldrar hade bestämt sig för att jag skulle få heta Linnéa. Så föddes jag som pojke, men som barn lekte jag alltid med flickor och såg mig som en av dem. Jag valde också alltid leksaker som var tänkta för flickor. På ett sätt kan man alltså säga att jag har blivit den jag alltid varit menad att vara.

Din uppväxt som pojke, hur upplevde du den?

– Mina föräldrar var öppna och inte trångsynta, men jag blev mobbad i skolan. De vuxna tyckte att det var bäst att jag klippte mitt långa hår, i hopp om att mobbningen skulle upphöra om jag såg mer ut som de andra killarna. Föräldrarna till några av mina bästa vänner, som var flickor, förbjöd sina barn att leka med mig så vi fick träffas i hemlighet. Jag försökte anpassa mig så hårt att jag under puberteten greps av transfobi och försökte undvika allt som kunde göra mig feminin.

Hur lång tid tog det för dig att komma fram till att du ville komma ut som den du kände att du egentligen var?

– Jag kom till en punkt där jag kände att om jag ska kunna trivas med mig själv så kan jag inte fortsätta förneka det här. Jag hade först sorts prövoår där jag jag först kom ut för de närmaste. 2022 var ett skitår i det stora perspektivet men blev det lyckligaste i mitt liv. Det var som om jag hade gått och hållit andan ända fram tills dess, och äntligen fick börja andas fritt.

Kan du peka på vad som har varit svårast i processen?

– När jag väl vågade öppna den här lådan fanns det ingen återvändo för min egen del. Men jag förstod att det kunde bli svårt för de som stod mig nära och som älskade mig, och var rädd för att jag skulle kännas främmande för dem. Nu blev det inte så, utan jag har mötts av mycket värme och förståelse. Jag är lyckligt lottad där, då det inte är något som alla transpersoner får uppleva.

Vad har hjälpt dig framåt?

– Jag har fått jättefint stöd från andra transpersoner som har skrivit för att peppa och berätta om sina erfarenheter. Jag provade mig fram medan vi övade inför Jesus Christ Superstar. Där var folk som inte kände mig sedan innan och det var en tolerant miljö.

Jag gissar att du också har fått en del negativa reaktioner?

– Ja, och det finns där två sorter. En är de som skriver hatiska och hotfulla saker. Till dem hör också en man som jag och min tjej mötte på Centralen i Stockholm på midsommarafton. Jag var sminkad och klädd i klänning och kände mig fin, när en man kom fram och spottade framför mig och skrek ”usch fy fan”. Men de negativa kommentarer jag tycker känns jobbigast kommer från en liten grupp som i feminismens namn anklagar mig för att vilja reducera kvinnor till rosa och smink.

På vilket sätt sårar det dig mest?

– Det gör ont att inte bli accepterad som den man är. Att jag är trans betyder inte att jag inte reflekterar kring vad skönhetsideal har för betydelse. Jag är feminist som jag alltid har varit och skiter inte i abortfrågan bara för att jag själv inte kan få barn.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

I ”Maktens diskreta charm” på Dramaten ska du, som vuxit upp som pojke och nu kommit ut med ditt kvinnliga jag, spela en mansroll. Det låter för mig som en förvirrande situation?

– Regissören frågade om hur jag såg på att spela man, och jag svarade att det var ju vad jag hade gjort hela mitt liv. Men jag förklarade också att jag inte var intresserad av att lägga mitt krut på att gestalta en snäv typ av manlighet, utan mer en där man får utforska vad genus betyder.

Din skådespelarkarriär inleddes på allvar när du i konkurrens med flera tusen andra sökande fick en av rollerna i den amerikanska tv-serien Vikings. Det måste ha känts som en rivstart?

– Jag var ute på en roadtrip med några vänner, när vi spontant besökte den öppna audition som hölls. Där sa de först att jag nog inte var den de sökte eftersom de inte sökte någon som såg ut som jag, men att jag hade något visst. Jag gick därför vidare till en sista audition, där jag till både min och andras förvåning fick rollen. Innan dess hade jag en roll i tv-serien ”Blå ögon” och den har personligen varit mer betydelsefull för mig.

Ni som antogs till Vikings skulle hålla det hemligt under en längre tid medan ni pendlade till Dublin för att spela in. Hur klarade du det?

– Jag berättade det för min familj och några nära, som i sin tur inte fick föra det vidare. Men någon berättade för någon, så spreds det vidare. Det uppstod rykten som jag försökte förneka. Jag var rätt nervös då, för fallhöjden var hög om jag skulle få sparken.

Du har ett band också, Day Felice?

– Ja, bandet betyder mycket för mig och är något jag verkligen vill satsa på. Där spelar vi glamrock inom en teatral och lyrisk barockstil. Men jag tjänar inga pengar på musiken. I de perioder musiken har varit mitt levebröd har jag försörjt mig som jazzpianist på restauranger.

Till det kommer att du pluggar psykologi?

– Jag vill gärna bidra med någon sorts expertis i vården och opinionsbildningen kring psykisk hälsa och transvård. Det finns en myt om att antidepp och hormoner skrivs ut till höger och vänster, men i verkligheten är det tvärtom. Det är rätt svårt att få antidepp och nästintill omöjligt att få hormoner. Problemen i transvården är resursbrister och en patologiserande ”gatekeeping” som gör den så restriktiv att den stänger ute nästan alla som behöver den.

Det finns dessutom stora kunskapsluckor inom det allmänna medvetandet, som behöver täppas till. Som trans lever man i dag i ett klimat som är mycket hårdare än det var för tio år sedan, där de transhatande sekterna behöver få mera fakta.

Du är bara 28 år och har redan kommit långt i karriären och hunnit göra flera olika saker. Vad har du för planer och förhoppningar framåt?

– Jag vill så mycket. Jag skriver på olika saker som skönlitteratur, dramatik och musik. Jag vill fortsätta med bandet och med skådespeleri, helst då med musikteater. Jag spelade med i ”Jesus Christ Superstar” i somras, och blev helt förälskad i världen med musikteater. Men jag vill också avsluta mina psykologistudier, så jag kan använde det i mitt skapande.

Vilka är dina framtida drömroller?

– Det finns ingen specifik. Jag drömmer mer om att få jobba med olika produktionssätt. Men jag gillar absurd plakatteater. Jag hade gärna gjort Gregor Samsa i Kafkas ”Förvandlingen” i en version för scen. Men slagkraftiga kvinnoroller med en glimt i ögat hade också varit kul, fast där gör röstläget det svårt för mig att komma in på musikteatern.

Vad hade du velat säga om du idag mötte dig själv som du var, pojken David, när han var runt åtta år?

– Du har ADHD men dina symtom tolkas utifrån att alla tror att du är pojke, och när du flänger, springer och hamnar i bråk så ses det bara som typiskt pojkbeteende. Det gör att du inte får din diagnos förrän du är 26 år. Men det blir bra, även om det inte känns så nu. Även om livet objektivt sätt blir svårare, är det bättre än någonsin när du väl blir sams med dig själv.

Ålder: 28
Bor: Lägenhet i Majorna Göteborg
Familj: Sambo, föräldrar och bror.
Yrke: Skådespelare musiker och psykologistudent
Fritid: Jag håller på med flera småkulturella saker, är intresserad av tarotkort och lär mig spela fiol. Men jag gillar också tv-spel och kopplar av med att titta på videoessäer på youtube.
JENNY WICKBERG
jenny.wickberg@opulens.se

Jenny Wickberg är frilansande journalist och krönikör, bosatt i Lund sedan länge men med rötter i Stockholm och Stockholms skärgård. Hon har bland annat arbetat som reporter och krönikör på Skånska Dagbladet, och som reporter och redaktör på ETC Malmö och Dagens ETC. Som frilans har hon skrivit för över 40 svenska tidningar och tidskrifter, och har också skrivit tre reportageböcker för Pockettidningen R.

0 0kr