Tiden är kommen för att höja blicken

Existentiellt
Bild: Pixabay.com. Modifiering: Opulens.

SAMHÄLLET. ”Vill vi verkligen ha ett samhälle som inte klarar att möta de mest grundläggande behov? Jag frågar, igen och igen: Vill vi verkligen det? Vi är inte så här korkade, vi är bättre, större, ödmjukare, vettigare”, skriver Crister Enander.

 

Moln på himlavalvet. Solen har, för en dag eller två, dragit sig undan. Allt verkar vara som svensk sommar. Varm luft strömmar in och regn avlöser dagar av sol. Ändå är ingenting sig likt.

Episoder, små detaljer, minipjäser i vardagens vimmelkantiga virrvarr. Livet blir mindre och ändå större. Samtidigt, parallella rörelser, svåra att omfatta med tanke och känsla. Det är svårt att ta bäring, svårt att sammanfatta. Synteserna uteblir. Där är enbart tomt, slutsatserna blir som svaga ekon.

Skeenden, parallella. Oväntade. Plötsliga. En hög röst, klaga månde Elektra. Eländet, pressen, nervernas dallring och bristerna, öppnar avgrunder. Ur lidande människors inre, deras hårda dagar av armod och obestånd, hunger och brist, stiger stämmor; somliga svaga, andra starka som skrik.

Allt blir då tydligt, i stunden, för ett ögonblick. Egenartade tider. Att förstå, att tolka, är plötsligt en ovanligt stor utmaning, nästan en sällsynt lyx.

Men intressant, oerhört intresseväckande. Bilder, ord, människor. Virrvarr och mönster. Generaliseringar är förvisso alltid vanskliga. Nu blir de genast provocerande. Likväl nödvändiga. Skallen blir kvickt trött, stampar som på tomgång. Firat fyraårsdag, Heylie – min granne – kunde äntligen firas några dagar försent. Det blev verkligen hennes dag, och hjärtat mitt är fullt av solsken, jag hör hennes skratt inombords och just nu hennes steg ovanpå mitt tak som är hennes golv.

Hegels och Marx trestegsjenka står aldrig på stela eller stumma ben.

Men åter till dagarna i solen, nätter av regn. Förryckta människor som lider av bristen på vardagar och där inga människor ger dem stöd.

Samtidigt, i samma rörelse, samma sekund, tränger sig vår nya samtid på. Jag vill förstå. Nere i djupet av hjärnan, i det sedvanliga mörkret inombords, rör sig nya tankar. Blänker till, förbiilande insikter som vägrar att låta sig fångas. Dock dröjer alla slutsatser. Tvekande, blyga.

Hypoteser surrar som galna bin. Luften full av surrande reflektioner, iakttagelser. Mosaiker, del fogas till nästa och kräver, ja skriker efter att få ingå i begripliga sammanhang. Helheten, syntesen, vaknar till liv och söker genast sin sprittande motsats; dialektiken dansar vals. Hegels och Marx trestegsjenka står aldrig på stela eller stumma ben.

Att förbli oberörd är lika omöjligt som orimligt. ”Det kostar på att leva i intressanta tider.” Sanna ord.

Talar med en hemlös man, hans namn är Mikael. Nypensionerad. Han har tvingats till valet att leva utomhus. Inga droger, ingen sprit. Inte ens en cigarrett, inte en tröstande snusprilla. Vettiga kläder. Bra liggunderlag, sovsäck som klarar hård kyla. En cykel som är byggd för långa turer. Proper karl.

Varför är numera vårt land ett främmande land för denne man? Varför har så mycket raserats? Svaret är ju enkelt. Men lösningarna?

En ödslighet breder ut sig bakom medelklassens ytliga fasader, döda och livlösa villor där de kvävs av ett välstånd som är lika falskt som Robertos vidriga sexliv. De har för mycket pengar. Egoism och tomt förnuft. Inte olikt Egyptens många hemsökelser, gräshoppssvärmar, galna grodor som skräpar ner var de än dyker upp, skadeinsekter i stora bilar som spyr ut avgaser som dödar oss andra.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr/mån eller stöd oss med 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Röster från gården hörs vagt. Öl och vin. Märkligt nog inga skratt. Mörk himmel. Regnstinna moln. Småfåglarna blir fler och fler här inne i den lilla staden på slätten. Kvällen blev snabbt kylig. Regnet kom efter att firandet var över. Mitt knä, fasiken och trist, vass värk, malande, krasande smärta. Samtidigt. Ändå är jag full av liv, och längtan – längtan är vacker, doftar som jasminer vilka blommar nu. Underbara dofter, naturen är just i denna månad ofattbart vacker. Det är så sinnena vacklar, jublar, snurrar runt i den kropp som är den enda jag äger.

Ny sats. Nya tankar. Att vila är svårt. Att dröja kvar kräver disciplin och eftertanke.

Ännu en dag så lever jag. Ännu en dag andas du. Solen går upp. Natten är kort. Tiden är ingenting, som även en bok av Hans Alfredson heter. Tacksamhet är på sin plats. Livet och döden. Det är inget schackspel. Ingmar Bergman hade fel. Det är skytte, geväret laddat med skarp ammunition, en kula per skalle – kulan ligger alltid i loppet. Enbart avståndet mellan bössa och måltavla skiftar.

Känn tacksamhet, och vrede! Mäktig vrede som får blicken att bli skarp och tanken glasklar och vass. Mitt i allt dessutom en gnutta ödmjukhet. En solidaritet som börjar hos dem vi ser och dem vi hedrar. Gryningsljuset, varje ny natt blir himlen ljus tidigt. Med ljuset följer en annan andning, en lugnare rytm; möjligheter att ses och umgås, skratt och allvar kan åter blandas.

Så andas, släpp in frisk klar luft, känn syret i blodet, i muskler och celler. Spritter till som klorofyll i ett boklöv. Plötsligt. Ger kraft. Föder liv. Möjligheter, ännu en dag. En ny vecka. Ingen, absolut ingen, vet när den svarta rullgardinen drösar ner rakt framför våra ögon, kanske i nacken, i huvudet. Då slocknar världen. ”Ingen”, säger jag igen och igen, ingen vet, ingen kan förutsäga vad som ska ske.

I press och på tv vet visst alla allt. Dårarna dansar på bordet. Svarta svanar flyter värdigt och hånfullt på den mörka tjärnen. Som sagt, tiden är ingenting.

Det skrev redan Augustinus, sista kapitlen i hans ”Bekännelser”, då när han inte ännu var Kyrkofader. Igår diskuterade vi Rilke. Tråden av tankar rörde sig över sekler, snirklande. Sprickan syntes tydligt, tunna revor. Möjligheter. I maktens murar finns alltid sprickor, små och svårupptäckta. Utvägar, där vi kan slinka igenom. Tillfälligheternas spel. ”Våga kunskap!” Kants stora uppmaning – och utmaning – i ”Vad är upplysning?” ljungar genom år efter år av möjligheter och motstånd.

Syre. Havre. Gräs. Träd. Samhället kan knappt bära sina medborgare, än mindre tillhandahålla vad som krävs för överlevnad.

Mikael, vår uteliggare, ska ha en lägenhet, en säng och ett tak, gärna ett litet kök.

Vi måste, efteråt, när eländet drar bort, bygga ett vettigare och värdigare samhälle. Profiten måste minimeras, vinstintresset måste få hårt koppel, strama tyglar. Mikael, vår uteliggare, ska ha en lägenhet, en säng och ett tak, gärna ett litet kök. Gamla ska inte behöva lida, inte vara gömda i små rum där ingen ser dem – bortskuffade, såsom raderade. Hemtjänsten är inte ett alternativ i sin nuvarande form. Det som nu sker borde väcka alla. Insikter. Kunskaper.

Vill vi verkligen ha ett samhälle som inte klarar att möta de mest grundläggande behov? Jag frågar, igen och igen: Vill vi verkligen det? Vill vi detta?

Tiden är kommen för att höja blicken och använda tankeförmågan. Vi är inte så här korkade, vi är bättre, större, ödmjukare, vettigare. Vi är förmögna till omtanke, värme och medkänsla. Empati, för fan!

Villor och dyra insatslägenheter, egoism och uppblåsta uppfattningar om egen betydelse – bort! Tid att tänka nytt! Göra rätt!

Vindar drar fram. Solen lyser, skiner på rik och fattig, pigor och drängar, löskefolk och direktörer. Värk och livsglädje, tätt tätt intill varandra. Ur askan reser sig fågel Fenix. Människan bär en grandios storhet inom sig, fånga den, verka – ty det är din stund på jorden.

CRISTER ENANDER

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Existentiellt